Ett liv i kamp för ett fritt Palestina
– Ett ockuperat folk väntar inte på någons tillstånd för att resa sig i uppror, säger palestinska befrielsekämpen Leila Khaled till Proletären. I över 50 år har hon varit aktiv i kampen mot Israels folkfördrivning och ockupation, och för ett fritt och demokratiskt Palestina.
När jag äntligen får sitta ner med Leila Khaled är det inte för så lång tid som jag hoppats på. Hon har precis haft sitt andra möte för dagen och är strax på väg för att äta lunch, för att därefter fortsätta mot ytterligare ett möte.
Det är ett pressat turnéschema för den nu 72-åriga palestinska befrielsekämpen, men hon verkar ta det med samma målmedvetna, tålmodiga lugn som hon utstrålade från talarstolen kvällen innan: hon vet ju att historien kommer ge henne rätt.
Och för den som genomlevt ett helt liv i kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina är en hektisk mötesturné i norra Europa kanske inte mycket att hetsa upp sig över.
Jag hade annars velat prata med Leila Khaled om hennes uppväxt i Tyros i Libanon, dit familjen flydde från Haifa och Palestina efter massakern i Deir Yassin som inträffade på hennes fyraårsdag, den 9 april 1948.
Om hur hon började gå på demonstrationer innan hon fyllt tio, och om hur hon en gång – när hennes mamma gömt undan hennes kläder för att hålla henne inne om kvällarna – smög sig ut till ett politiskt möte i bara nattlinnet.
Och naturligtvis om de två flygkapningar som hon var med och genomförde 1969 och 1970 – utan att någon i gisslan skadades – för att öppna världens ögon inför att det fanns ett palestinskt folk. Ett folk som med terror fördrevs från sitt land, vid skapandet av den sionistiska bosättarstaten Israel.
Jag hade också velat fråga henne om hur hon orkat med alla sina och Palestinas sorger. Hur hon i Beirut fann sin syster mördad, misstagen för att vara Leila Khaled själv. Hur hon satt fängslad i Storbritannien, efter den misslyckade andra flygkapningen, och läste i tidningarna om hur kung Husseins stridsvagnar urskiljningslöst sköt rakt in i de palestinska lägren i Jordanien i jakt på motståndskämpar 1970.
Och om hur hon som evakuerad och gravid PFLP-ledare tog emot nyheterna om falangisternas Israelstödda massakrer i lägren i Sabra och Shatila i södra Libanon 1982.
Men som tiden är knapp går vi rakt på den palestinska dagspolitiken.
Det är torsdag när vi pratas vid på Proletärenredaktionen och på tisdagen har det varit en stor demonstration i Gaza på den årliga De palestinska fångarnas dag. För att belysa situationen för de 8.000 palestinier som sitter i israeliska fängelser, varav 600 är barn.
På demonstrationen brändes bilder på Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas, och hans beslut att i egenskap av PLO:s ordförande strypa de ekonomiska medlen till PFLP fördömdes.
Anledningen till Abbas agerande är PFLP:s starka kritik mot hans medverkande i israelisk tv nyligen, där Abbas skröt om hur han håller det palestinska motståndet i schack.
– Det är inte första gången som Abbas stryper medlen till PFLP, säger Leila Khaled. Han vill straffa oss istället för att diskutera vår inställning till vad han säger, och det enklaste sättet att göra det är att strypa våra pengar.
– Även på Arafats tid gjorde det här ledarskapet alltid så när vi hade politiska meningsskiljaktigheter. Eftersom de har makten över pengarna.
PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, är den marxistiska organisation som Leila Khaled tillhör ända sedan partiets bildande 1967. Eller nästan. Hon kom med i det nystartade PFLP:s arbete först 1968.
Att hon inte var med vid starten beror på att hon då jobbade som lärare i Kuwait, där hon under en period också arbetade åt Fatah, Abbas parti, som då leddes av Yassir Arafat. Det var där och då hennes enda möjlighet att vara aktiv för den palestinska saken.
Att arbeta öppet för organisationen som Leila Khaled redan var aktiv i sedan många år, ANM, Arabnationalistiska rörelsen, skulle inneburit ett säkert fängelsestraff i Kuwait.
Leila Khaled pekar på hur PLO, Palestinska befrielseorganisationen, som PFLP är en del av, har marginaliserats till förmån för den genomkorrupta Palestinska myndigheten. Palestinska myndigheten kom till 1994, i samband med Osloavtalen, och samarbetar med Israel. Myndigheten administrerar ockupationen på Västbanken.
PFLP motsätter sig Osloavtalen och kräver att säkerhetsarbetet mellan palestinierna och israelerna upphör.
PLO, som representerar alla palestinier i hela världen, inte bara de i de ockuperade områdena, står formellt över Palestinska myndigheten politiskt. Men Mahmoud Abbas är både president i Palestinska myndigheten och ordförande i PLO, och sitter på de flesta korten i leken.
Som Leila Khaled uttrycker det:
– Palestinska nationella fonden är till för alla fraktionerna i PLO. Men presidenten står över allt det så han beordrar att inte ge oss pengar. Palestinska myndigheten handskas med Palestina som business och inte som en befrielserörelse. Det är problemet.
Jag frågar om PFLP:s inflytande, som sedan den första intifadan har minskat stort till förmån för islamistiska krafter som Hamas. Av förklarliga skäl.
På 1990-talet satt hundratals av det sekulära PFLP:s mest aktiva kader i fängelse, och Israel mördade dåvarande generalsekreteraren Abu Ali Mustafa 2001.
Nuvarande generalsekreteraren Ahmad Sa’adat sitter i israeliskt fängelse sedan 15 år tillbaka och Khalida Jarrar, som är ledamot i det palestinska parlamentet, är fängslad sedan ett år tillbaka för medlemskap i PFLP, som Israel kallar för en olaglig organisation.
– Hon borde släppas i juni, säger Leila Khaled. Men man vet aldrig för israelerna kan förlänga straffet när som helst.
– Jag tror att vårt inflytande växer, eftersom vi är en del av intifadan. Vi stödjer intifadan och deklarerade det när andra, framför allt Palestinska myndigheten och Fatah, sa att de inte vill ha en intifada.
Leila Khaled säger att folk återigen börjar förstå att PFLP är samma organisation som de kände och litade på.
– Palestinska myndigheten mutade delar av folket med pengar och positioner, så de slutade vara lika aktiva som de var innan myndigheten fanns. På Västbanken och i Gaza finns det fler än 150.000 anställda av Palestinska myndigheten, som många människor i sin tur är beroende av.
Leila Khaled bor sedan 1996 i Amman i Jordanien. Med så många medlemmar i fängelse, och ledare som inte står i fysisk kontakt med varandra, arbetar PFLP och dess ledarskap under extremt svåra förhållanden.
– Det är svårt. Det är väldigt svårt. Men vi klarade av att hålla vår sjunde kongress under de här förhållandena. Vår ställföreträdande generalsekreterare för Ahmad Sa’adat, Abu Ahmad Fuad, bor utanför Palestina för att ge oss mer handlingsutrymme.
– Av erfarenhet vet vi att generalsekreteraren inte kan bo i Palestina, han kommer att sättas i fängelse då. Men politbyrån och centralkommittén fungerar, liksom kadern. De arbetar under svåra förhållanden men de arbetar.
På mötet kvällen innan fick Leila Khaled klargöra PFLP:s syn på kriget i Syrien. Det kom en kritisk fråga från en palestinier uppvuxen i Yarmouklägret i Damaskus som undrade hur Leila Khaled kunde säga att det inte fanns några palestinier i Yarmouk utan bara afghanska och tjetjenska terrorister.
Efter att ha förklarat att hon blivit felciterad, att hon aldrig sagt så, var Leila Khaled noga med att klarlägga PFLP:s position, som är att de inte lägger sig i den interna syriska konflikten. Vem som ska styra Syrien är det syriska folkets sak. Men PFLP stödjer Syriens rätt att försvara sig när landet invaderas av terrorister utifrån.
– Man kan kritisera den syriska regeringen efter att vi fått slut på kriget. Varför ska vi kritisera Assadregeringen när de palestinska lägren har varit trygga i Syrien i decennier och palestinierna haft rätt till både skola och sjukvård där?
Det senaste halvåret har media rapporterat om palestinska knivattacker mot israeliska soldater och civila. Från oktober förra året fram till och med mars i år har ett trettiotal israeler dödats i attacker.
Under samma period har minst 136 palestinier, varav 32 barn, skjutits ihjäl av israeliska soldater, enligt FN:s humanitära organ OCHA.
På frågan om det är en ny intifada vi ser svarar Leila Khaled ett tydligt ja.
– Först och främst: folk har rätt att göra motstånd mot ockupationen med alla medel. Intifadan är inte som ett recept som alla kan göra likadant varje gång. Det viktiga med den här intifadan är att den gjort bosättarna förvirrade och rädda. Trots att gatorna de bor på bara är för bosättarna – palestinierna är inte tillåtna att gå där – är de ändå rädda. Nå, låt dem vara rädda åtminstone. Låt dem vara oroliga, upprörda, vad som helst. Det är bättre än inget.
– I media, och framför allt västerländsk media, pratas det om att de unga hugger civila. Civila?! De är bosättare på ockuperad mark! Bosättarna är ockupanter. Och soldater... Det är som om alla skulle vara oskyldiga förutom vi.
Leila Khaled pekar på vikten av att inte ge upp inför ockupationen.
– För oss är det viktiga att fortsätta göra motstånd. Fortsätter motståndet så betyder det att det kan utvecklas. Men att stå stilla, och vänta och vänta, kommer inte att hjälpa. Inte det minsta. 23 år av förhandlingar har bara lett till katastrof.
Ett annat motstånd mot Israel, som kommer från hela världen, är den växande BDS-rörelsen för bojkott av Israel. Ett hot som Israel och dess vänner tar på största allvar. I Storbritannien har premiärminister Cameron utfärdat en förordning som förbjuder lokala bojkotter av Israel och Leila Khaled berättar att Israel planerar ett anti-BDS-ministerium.
– BDS är ett mycket effektivt verktyg. Fler och fler människor har börjat bli medvetna. Inte minst tack vare sociala medier. Du kan sprida nyheter på en minut över hela världen, inte bara i ett land eller i en stad.
Att bojkottrörelsen har en mycket viktig roll att spela för Palestinas framtid är helt klart och Leila Khaled uppmanade alla på mötet att öka sitt engagemang i BDS. Hon hade också en tydlig uppmaning till den svenska regeringen:
– Den regering som vill vara sann mot fred och rättvisa måste bryta alla band med en apartheidstat som Israel.