Kommentar: Högerns LSS-kritik klingar falskt

2016 skickade regeringen ett regleringsbrev till Försäkringskassan (FK), med direktivet att ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Efter kritik ändrades formuleringen till att FK ska ”säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.”

Mellan år 2000 och 2015 ökade de offentliga utgifterna för assistans från 14 miljarder till 29 miljarder kronor.

Det finns flera förklaringar till ökningen. Lagändringar har gjort att fler grupper har rätt till assistans, förbättrad sjukvård kan rädda livet på fler som sedan behöver assistans. Men även privatiseringen av assistansen har lett till kraftiga kostnadsökningar. Detta menar Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO), en självständig kommitté under Finansdepartementet.

Men att det skulle vara fusk som låg bakom kostnadsökningen för assistansen finns det inget som tyder på. FK har själva konstaterat att fusket är betydligt mindre än man tidigare uppskattat det till.

Regeringens nya direktiv ledde till att FK intensifierade sökandet efter kryphål som kunde motivera fler avslag. Istället för att sätta dit det fåtal som fuskade, lät man hundratals funktionshindrade klara sig utan assistans.

S-MP-regeringens nedskärningar i den personliga assistansen är drakoniska. Men den högljudda kritiken från högerpartierna klingar falskt. Även under alliansregeringarna 2006-2014 skars det i assistansen, och det var när borgarna hade makten som antalet avslag på ansökan om assistansersättning blev fler än antalet beviljanden.

Och redan under alliansregeringen anlitade kommuner konsulter som utbildade personal i att avslå assistans.

Personlig assistans är en av de nio insatser som ingår i LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. LSS trädde i kraft under regeringen Bildt 1994, men hade sin grund i handikapputredningen från 1989.

Med LSS ändrades formuleringar i lagen om ”skälig levnadsnivå” till ”goda levnadsvillkor”. Funktionshindrade skulle inte längre betraktas som fall för vården utan människor som har rätt till samma deltagande i samhället som andra.

LSS var en frihetsreform för de funktionshindrade, men också för kapitalister som fick fritt fram att göra vinster på skattepengar.

Men samtidigt som LSS innebar enorma förbättringar för funktionshindrade, medförde den en hel del problem. Lagen är formulerad så att ingen kan nekas LSS-insatser på grund av budgetekonomiska skäl, vilket innebär en trygghet för den enskilde.

Men trots att det var staten som beslutade om LSS, var det kommunerna som tvingades betala. För kommunerna, som redan satts på nyliberal sparkur, innebar det att man tvingades spara in på annat.

LSS innebar också en privatisering av välfärden. Med de funktionshindrades valfrihet som förevändning öppnade man upp för privata assistansbolag. Det talades om små brukarkooperativ och att de funktionshindrade själva skulle kunna anställa sina assistenter.

Men i verkligheten har endast sju procent av de assistansberättigade ett brukarkooperativ som anordnare, och endast två procent är själva arbetsköpare åt sina assistenter.

År 2001 hade 67 procent av de assistansberättigade kommunen som anordnare, medan endast 17 procent hade ett privat företag. 2017 är förhållandet det omvända. Medan bara 23 procent hade kommunen som anordnare, hade 68 procent ett privat företag.

Anställningsförhållandena inom personlig assistans är ökänt dåliga. Anställningstryggheten är svagare än i andra branscher, och varierar stort mellan de olika kollektivavtal som finns.

Månadslönen för heltid ligger på drygt 23.000 kronor före skatt, men den genomsnittliga tjänstgöringsgraden är endast 70 procent av heltid.

Det finns dessutom svårigheter för facket att komma ut på arbetsplatserna, eftersom dessa ju är brukarnas hem. Och assistenterna själva träffas sällan, vilket gör det svårare att snacka ihop sig om problemen.

LSS var en frihetsreform för de funktionshindrade, inget snack om den saken. Men det var också en frihetsreform för kapitalister som fick fritt fram att göra vinster på skattepengar. Vilket i assistansbranschen alltid innebär försämringar för de anställda eller brukarna.

När regeringen nu dragit tillbaka några av de försämringar den infört, så är det i väntan på en statlig utredning som ska vara klar i år. Oavsett vad den kommer fram till, så kan man inte räkna med att det blir förbättringar, varken för anställda eller brukare.

Och de tre dominerande assistansbolagen – Humana, Frösunda och Team Olivia – behöver nog inte ligga sömnlösa.