Krönika: Hur mycket är en gravid kvinna värd?

Inför sommaren 2021 rapporterade Göteborgsposten om en kraftig ökning i väntade födslar i Göteborg, samtidigt som man kunde konstatera att platserna på BB fortsätter att skäras ned på. Nu larmas om att var tredje pass på BB är obemannat, och att förstföderskor ska skickas hem efter sex timmar, något som barnmorskorna själva inte säger sig kunna stå för.

Så hur hamnade vi här?

Man kan tycka att det vore enkelt att planera. För cirka nio månader sedan kom rimligtvis indikationer på att ovanligt många barn skulle födas under sommaren 2021. Det har dessutom redan innan rapporterats att platserna på Östra sjukhuset inte räcker till.

Detta är inte ett problem som plötsligt dykt upp och överraskat våra politiker. Det kan således inte ses som en konsekvens av oförmåga, utan snarare ovilja.

Om det hade skurits ned i syfte att ge mer resurser till att hantera covidpandemin hade det varit en hyfsad ursäkt. Alla som inte levt under en sten det senaste året vet dock att de styrande inte lyft ett finger för att förbättra den situationen heller.

Brist på platser för allvarligt sjuka, på materiel i form av respiratorer med mera har varit en ständig plåga efter borgarnas utförsäljning av beredskapslager och konsekventa nedskärningar i vården.

Det låter ju ofta från deras håll att de inte skär ned utan ”sparar”. Då är frågan, till vad? Och vart tog alla pengar vägen? För när de behövs som mest verkar de ha gått upp i rök.

Vården, i synnerhet den som inriktar sig på kvinnor, får inte lov att kosta pengar. Det är inte en prioritet i ett kapitalistiskt patriarkat som Sverige. En gravid kvinna är dessutom mindre produktiv och svår att suga profit ur. Vården av henne blir på kort sikt en ren förlustaffär.

Den liberala ”feminismen” förespråkar fler kvinnor på ledande positioner. Det är givetvis en skendemokratisk åtgärd. För vilka är de som har skurit ned mest, som försvarar detta systematiska slaktande av vårt gemensamma vårdsystem?

Filippa Reinfeldt, Annie Lööf, Ebba Busch, Irene Svenonius och Nyamko Sabuni för att nämna några. Ann-Marie Wennberg Larkö heter direktören på Sahlgrenska universitetssjukhuset, ytterst ansvarig för de huvudlösa nedskärningarna i Göteborg.

Ett strukturellt problem kräver givetvis strukturella lösningar.

Kraftig utökning av personalstyrkan inom vården. Höjda vårdlöner, mest till de som har minst. För att vi som söker oss till vården ska känna oss trygga krävs att personalen också gör det. Det vill säga att de har de resurser som krävs.

Hur ska vi ha råd med det då, kanske någon undrar? Som ett exempel kan nämnas att de fyra storbankerna i Sverige väntas dela ut 65 miljarder kronor till ägarna, bara under det andra halvåret (!) 2021. Med ett statligt ägande hade de pengarna kunnat gå rakt in i vården.

Marknadens logik kan inte tillåtas styra i vår gemensamma välfärd. Vi behöver en planerad ekonomi utifrån människors behov. I förlängningen måste vi som arbetar bli delaktiga i organiseringen av samhället.

Hade alla barnmorskor, undersköterskor och sjuksköterskor fått planera vårdbudgeten hade rådande kris aldrig uppstått. Den makten kommer dock inte att ges till oss på nåder, den makten måste vi ta.