Krönika: Ingen har frågat oss hur vi mår
Att jobba som personlig assistent är tufft och slitsamt. Är det då för mycket begärt att vi ska få ha kvar en av de bra sakerna med jobbet?
Jag är personlig assistent. När jag blev anställd fick jag frågan: ”Hur vill du jobba?” Jag fick alltså medbestämmanderätt från första stund. Jag valde att arbeta intensiva långa pass med mer ledighet. När jag skriver detta har jag till exempel sex dagars sammanhängande ledighet.
Med det sagt: tror läsaren att jag mår bättre om jag får vila 11 timmar under ett dygn men springa till jobbet oftare eller vara ledig en vecka åt gången?
Låt mig tala klarspråk. Hur trevliga våra brukare än är, hur mycket vi än tycker om dem och anser att vårt jobb är viktigt så är assistansyrket tufft. Det är tunga lyft, det är mycket runt hygien, vi jobbar i någons hem, måste uppnå såväl företagets, som brukarens och brukarens anhörigas förväntningar.
Vissa av oss jobbar med brukare som skriker mycket, som kan vara våldsamma mot både sig själva och oss. Vi har låg lön, vi tjänar ännu mindre under våra sovande jourpass. Vi har bara två veckors uppsägningstid, vi har restriktioner på oss gällande strejker och vi har en otrygg anställningsform.
Personliga assistenter har dubbelt så hög risk att drabbas av sexuella trakasserier både från brukare, anhöriga, kollegor och chefer och sjukskriver sig oftare än andra på grund av detta än övriga yrkesgrupper. Det är ett yrke som är oattraktivt och det är svårt att rekrytera personal.
Är det då för mycket begärt att vi ska få ha kvar en av de bra sakerna med jobbet? Att vi ska få fortsätta ha kvar medbestämmande gällande våra scheman?
Grunden för EU:s kritik gentemot Sverige är berättigad: ingen arbetare ska kunna utnyttjas och tvingas jobba längre än vad som är brukligt. Det finns däremot ingen motsättning med att kombinera ett förbud mot utnyttjande med frivilligt tagna dygnspass om man får kompenserad vila efter passet. Oavsett vad så har ingen frågat oss assistenter hur vi mår, vi blir tillsagda hur vi ska må.
Den största skandalen med detta förslag har jag inte ens kommit till: ingen har frågat brukarna.
De är en grupp av människor som alltid körs över. Vem ska företräda deras röst, om inte vi assistenter som känner dem?
En betydande del av alla assistansberättigade har någon form av intellektuell funktionsvariation. Det kan röra sig om autism eller grava hjärnskador. Många av dessa individer blir oroliga, ledsna eller utåtagerande när fasta rutiner bryts för ofta. Detta gäller främst vid personalbyten eller om det blir stökigt i vardagen med för mycket folk i omlopp. Det är även svårare att planera in aktiviteter med brukarna om man måste tänka på personalbyten.
Om brukarna blir ängsliga spiller det över på oss i personalen, det skapas alltså ett osunt arbetsklimat. Om vi inte kan hjälpa våra brukare att göra de saker de tycker om så tar man bort deras rätt till att leva ett ”vanligt” liv.
Min chef fnös och sa till mig att vi får väl bara köpa att vi förväntas vara på jobbet fem dagar i veckan som alla andra. Men med alla ”specifika undantag” som redan finns gällande assistansyrket så borde det vara ett självklart krav att vi ska få ha rätten till våra dygnspass kvar.