Kommentar: Israel fyller 75 – bombar Gaza och river skolor

När Israel firar 75 år som stat är det mesta som vanligt. På tisdagsmorgonen kom nyheter om att israelisk militär ännu en gång bombat det belägrade Gaza – utan att behöva oroa sig för några internationella fördömanden eller sanktioner.

Minst tretton döda var facit den här gången, varav sju kvinnor och barn, i vad den israeliska krigsmakten IDF beskriver som en riktad attack mot Islamiska Jihad, en av grupperna som gör väpnat motstånd mot ockupationsmakten.

Men som al-Jaziras reporter i Gaza Youmna el-Sayed påpekar i sin rapportering om bombningarna av flera bostadshus:

– När lägenhetshus attackeras är där alltid civila offer.

Bortom rubrikerna och propagandan om att bekämpa ”terrorister” är detta verkligheten. Israel mördar palestinier för att de är palestinier, som vägrat lämna sina hem när den rasistiska kolonialmakten kommit för att ta över dem.

Överst på dödslistorna står de som gör motstånd mot ockupationen med vapen i hand, ett motstånd som är lagligt enligt folkrätten. Men i jakt på ”terroristerna” har det så kallade internationella samfundet ett oändligt tålamod med att också hundratals helt oskyldiga kvinnor och barn stryker med när Israel ”försvarar sig”.

Den 14 maj är det 75 år sedan staten Israel utropades. Det var 1948 som det sionistiska projektet fick statlig form, och den idag fullt utvecklade apartheidstaten föddes. USA-imperialismens brofäste och viktigaste allierade i regionen.

Hundratusentals palestinier fördrevs i samband med Israels bildande. Och sedan dess har fördrivningarna, förtrycket och mördandet bara fortsatt. Förra året dödades minst 170 palestinier på den ockuperade Västbanken och i Jerusalem. Fler än 9.000 skadades samma år av den israeliska militären, enligt FN.

En annan färsk nyhet, en av tusentals liknande genom åren och som sällan eller aldrig når igenom det svenska mediebruset: I söndags demolerade den israeliska administrationen en palestinsk lågstadieskola nära Betlehem på Västbanken.

Men den här gången ledde det faktiskt till ett pliktskyldigt fördömande från EU – eftersom skolan var finansierad med EU-medel, och Bryssel gillar inte när deras pengar går upp i rök.

När Israel fyller 75 är också relationerna mellan EU och apartheidstaten åtminstone på ytan kärvare än på länge. EU-kommissionen ställde in firandet av den så kallade Europadagen den 9 maj på EU:s ambassad i Tel Aviv. Anledningen är att den – även med israeliska mått mätt – högerextrema ministern för inrikes säkerhet, Itamar Ben-Gvir, skulle tala.

Ben-Gvir är en av ministrarna i Benjamin Netanyahus senaste regering som får etablissemanget i Bryssel att skruva på sig, och göra sitt bästa för att inte behöva synas med dem. En annan är finansminister Bezalel Smotrich, vars organisation Regavim är den som lagt in begäran om att skolan skulle rivas. 

Regavim är en bosättar-NGO, startad av Smotrich, som specialiserar sig på att juridiskt bestrida all palestinsk byggnation som inte fått bygglov av Israel. Det vill säga de allra flesta palestinska hus och byggnader, då apartheidstaten har satt i system att inte bevilja palestinier bygglov, varken inom Israels gränser eller i de ockuperade territorierna.

Men trots det symboliska inställandet av EU-festen i Tel Aviv, där Ben-Gvir med stor sannolikhet riskerat vara alltför tydlig med vad Israel är för något, kan han nog sova lugnt ett tag till, liksom Smotrich och Netanyahu. Stödet från USA är stabilt – även om Washington också skulle önska sig ett mindre öppenhjärtigt styre i Israel, som åtminstone låtsades vara demokratiskt.

Det är talande att de enda två EU-länderna som opponerade sig mot beslutet att ställa in kalaset i Tel Aviv är Polen och Ungern, två konservativt styrda länder med lång historia av judeförföljelser – inte bara under nazisternas ockupationer under andra världskriget.

Vilket visar på att Israel är mer idémässigt besläktat med nämnda styren än motsatsen, och att premiärministrarna Morawiecki och Orban känner igen sina ideologiska vänner när de ser dem.

På längre sikt har dock Israelvännerna i såväl Europa som USA bekymmer. Apartheidsystemet i Sydafrika föddes också 1948, men hade kortare livslängd. Och de som kallade Nelson Mandela för terrorist på 1980-talet låtsas idag som om de alltid såg honom som en frihetskämpe.

Hur kommer samma typer prata om Israel om några decennier? Då är det kanske ingen som längre vill kännas vid sitt stöd till en stat som regelbundet terrorbombar Gaza och som river skolor för barn med fel etnicitet.