Bildreportage från karantänens Italien: Istället för vykort från ett ödsligt Livorno
Italien är sedan mer än en månad tillbaka nerstängt för att stoppa coronasmittan. I Livorno är gatorna öde samtidigt som många arbetare tvingas jobba utan skyddsutrustning.
Havet är lugnt, det rör sig bara en aning mellan de låga klipporna som värms av solen. Det är en vacker dag i mitten av mars och sommaren känns riktigt nära, men strandpromenaden i Livorno är nästan övergiven.
Bara några få personer syns till på den rutiga trottoaren, någon springer i en träningsoverall med musik i sina hörlurar, en annan har sin hund i koppel.
Bänkarna som vetter mot havet är vanligtvis fulla av folk, nu sitter där som mest en person. En flicka läser en bok med benen i kors, två solbrända pensionärer pratar och ler från en bänk till en annan, båda med ett munskydd nerdraget under hakan.
Det känns som att det är år, och inte bara några dagar, som passerat sedan den senaste normala söndagen, när det bara fanns en person i staden som hade testats positivt för covid-19. Visst, virusoron hade redan lagt sordin på karnevalen och folksamlingarna var inte så stora, men barnen sprang runt i masker, och det var 8 mars.
Bland de många människorna vid strandkanten fanns affischer och banderoller från NonUnaDiMeno, en italiensk feministrörelse. Från en högtalare spred sig talens röst över torget, folk stannade, applåderade, alla med spetsade öron. Har aldrig sett så mycket uppmärksamhet på gatan, spänningen kunde redan kännas.
Det skulle ha varit en stor parad, men organisationen hade sedan dagar tillbaka, på grund av hälsorisken och för att undvika problem med polisen, beslutat att ändra i arrangemanget. Den lilla demonstrationen strider ändå mot de första åtgärderna som trätt i kraft samma morgon.
Klockan 22 den 7 mars var premiärminister Guiseppe Conte på tv och offentliggjorde ett ministerdekret som skulle utökas till två hela regioner, Veneto och Lombardiet, och 14 provinser. Den ”röda zonen” gällde först bara de kommuner som var mest påverkade av smittan i Lombardiet. Sedan den dagen har en rad dekret, annonserade varje kväll i surrealistiska tv-sända presskonferenser, ytterligare skärpt restriktionerna och utvidgat dem till hela landet.
Situationen är välkänd. Offentliga tillställningar och demonstrationer är förbjudna, strejkrätten suspenderad, barer, restauranger och affärer stängda förutom mataffärer, tidningskiosker och andra verksamheter som anses nödvändiga. För att röra sig på gatorna krävs ett giltigt skriftligt intyg för anledningen, såsom arbete eller nödsituation. Kontrollerna är väldigt strikta och utförs i vissa regioner av armén.
Regeringen har lanserat hashtaggen #stannahemma, men vad betyder det egentligen? I Italien finns fler än 50.000 personer som inte har ett hem, 360.000 som inte har tillgång till basala hygientjänster. Man måste också tänka på att bostaden väldigt ofta inte är en fristad, utan en våldsplats för alla de kvinnor och barn som nu finner sig inlåsta i hemmet med sina torterare.
Slutligen har vi den katastrofala situationen i fängelser, där 63.000 personer redan lever under hemska hygieniska förhållanden och trångboddhet, vilket ledde till upplopp i många fängelser mellan den 9 och 12 mars, där 14 fångar dog under oklara omständigheter.
Trots de många restriktionerna är det miljoner människor som måste gå till jobbet, i många fall utan lämpliga skyddsåtgärder. På morgonen den 11 mars klockan 7.30 vid ingången till ENI raffinaderi skulle det se ut som vilken vanlig dag som helst om det inte vore för att en del arbetare bär masker och håller avstånd till varandra där de småpratar i kön för att gå igenom grinden.
Över hela landet har det varit en våg av hälsostrejker, en kamp som de stora fackförbunden varit sena med att följa. Initiativen har kommit underifrån, på arbetsplatserna.
Mellan Florens och Prato ligger ett av landets viktigaste industriområden. Dario Salvetti är monteringsarbetare och fackligt förtroendevald för metallfacket FIOM på GKN, en fabrik nära Florens som fram tills nyligen tillverkade drivaxlar åt Fiat.
– Genom strejk fick vi igenom att arbeta ensamma på stationer där vi annars jobbar två och två, alltså halverades produktionen. Men det var inte tillräckligt, säger han.
– Vi har inte haft någon som testat positivt för viruset på fabriken, men det fanns ändå mycket oro och ilska bland oss. Där de haft smitta förstår jag inte hur de orkat med det.
Nu har GKN, som den mesta metallindustrin i Italien, stängt ner produktionen. Den 12 och 13 mars strejkade arbetarna på GKN och krävde att företaget följde hälsodirektiven och att fabriken stängdes.
På lördagen den 14:e, efter en överenskommelse mellan de stora centralorganisationerna CGIL (där FIOM ingår), CISL, CIL och regeringen, publicerades ett protokoll som skulle garantera säkerheten på alla arbetsplatser men som i själva verket la hela ansvaret på arbetarnas representanter.
– Vi hade redan låga förväntningar, men protokollet är skamligt, säger Dario Salvetti.
Han berättar att på GKN, som på många andra företag i bilindustrin, var alla arbetare hemma redan innan de nya åtgärderna från regeringen.
– Fiat stängde också många fabriker, men förmodligen mer av affärsskäl än för att skydda arbetarna.
”Italien stänger”, stod det i tidningsrubrikerna så tidigt som den 11 mars, men i praktiken fortsatte all produktion att vara igång tio dagar till, och även efter dekretet den 21 mars om att stoppa icke nödvändig verksamhet fortsatte många företag sin produktion.
Piaggio, det legendariska företaget i Pontedera utanför Pisa som tillverkar Vespa, stängde inte ner, trots att det fanns smitta där i mars, och arbetarna gick i strejk i flera dagar. Efter det senaste regeringsdekretet har GKN och Piaggio, likt de flesta tillverkningsföretag, stängt fabrikerna, men i Livornos hamn fortsätter leveranserna komma. När regeringen fortfarande underskattade faran krävde hamnarbetare mer kontroller och skyddsåtgärder.
Mängder av arbetare har fortsatt att jobba på arbetsplatser utan grundläggande skyddsåtgärder för att stoppa spridningen av smittan.
Fiskerinäringen har inte stoppats men är i full kris. I Livornos hamn säljer fiskare vanligtvis fisk till förbipasserande, men det finns ingen på gatorna och ingen köper fisk längre.
Nu när högsäsongen kommer kan de inte längre bemanna större fiskebåtar som de brukar, eftersom båtarna kräver större besättning och det inte är möjligt att iaktta bestämmelserna mot covid-19 ombord.
Skolor och universitet är stängda sedan den 5 mars och det är oklart när de kommer att öppna igen. När det är möjligt hålls lektioner online men det är inte alltid så enkelt.
– Vi måste fortsätta men vi kan inte låtsas att vi är i skolan som om inget hänt, och tvinga eleverna att sitta sex timmar i sträck framför en skärm, säger Patrizia Nesti, 63, som undervisar i litteratur på en gymnasieskola i Livorno.
Hon är fackligt aktiv i den syndikalistiska centralorganisationen Unicobas och får ofta bråka med skolans rektor om att inte ge upp för många rättigheter i den här nödlägeskontexten.
Hennes man Tiziano, 64, hantverkare, är också hemma. Han vet inte när han kommer att kunna börja jobba igen. Nu äter de alltid tillsammans med sin son och atmosfären är hemtrevlig. Men det huvudsakliga samtalsämnet är alltid detsamma: coronaviruset.
Samtidigt är inskränkningarna av friheter i folkhälsans namn väldigt strikta. Klockan 13 är Livornos gator nästan övergivna även om kontrollerna inte är lika strikta som i andra områden där armén upprätthåller dem. I infarten till staden stannar den lokala polisen bilar.
– Vi gör många kontroller men medborgarna uppför sig bra, de flesta respekterar åtgärderna, säger en polis.
Men mellan den 11 och 19 mars anmäldes 61.661 personer för att ha lämnat sina hem utan giltig orsak, vilket nu är ett brott. Förutom folksamlingar är strejkrätten också de facto suspenderad och fackförbund och strejkande arbetare hotas med höga böter. Många röster påtalar risken att undantagstillståndets restriktiva åtgärder kan bibehållas även efter att pandemin är över.
Det är tydligt att regeringen har valt en auktoritär linje i krisen. Men livet fortsätter också i den här kontexten, med familjeluncher och musik från balkongerna.
De som studerar kan fortsätta att göra det hemifrån, där de förbereder sig för sina prov i skolan eller tentor på universitetet. Och även om tjänsterna är reducerade och med strikta hygienregler är mataffärerna fulla av produkter, kollektivtrafiken fortsätter cirkulera och offentliga kontor är öppna. Vi är inte i krig, det är en pandemi.
Det är inte armén som behövs för att stoppa en pandemi utan resurser till sjukvården och korrekt information om hygienföreskrifter.
Det finns ett starkt behov av solidaritet, som den som utvecklas i många städer för att hjälpa de som inte kan eller vågar lämna hemmet, att skapa nätverk av ömsesidigt stöd och återbygga solidariska band.
Översättning: Marcus Jönsson