Det har brutit ut storm i kultursidornas vattenglas. Kulturjournalister av olika kulörer beskjuter varandra från tidningsskraporna i Stockholm. Frågan i centrum är klassfrågan. Debatten är på intet sätt ointressant och Åsa Linderborg håller som vanligt fanan högt. Men samtidigt är situationen ganska belysande för Sverige idag, klasskampen har förpassats till kultursidorna och bland debattörerna lyser arbetarna med sin frånvaro.

Startskott för debatten var när poeten Johan Jönsson läste en dikt om klasshat från Dramatens scen. Klasshat nedifrån fick Dagens Nyheters kulturredaktion att gå i taket, men om det borgerliga klasshatet – pratet om lata, arbetsskygga, sjukdomssimulerande, bidragsberoende arbetare både här i Sverige och Grekland – som är vardagsmat idag, om detta har DN inget att säga.

När sedan självaste Lenin blandades in i debatten började fradgan bubbla hos både socialdemokratiska och liberala debattörer.

Klasshat är bra, även om det finns viktigare scener att propagera det från än Dramatens. Klasshatet och klasskänslan är grunden för klassmedvetandet, insikten att man ingår i en klass som står i förhållande till och mot en annan klass. Men här stannar debatten.

Vad ska klassmedvetandet syfta till, vilka mål skall en klassmedveten arbetarrörelse ställa sig. Här slirar även debattörer som betraktar sig stående långt till vänster.

Frånvaron av en organiserad arbetarrörelse har gett borgarklassen fritt spelrum, kapitalismen har befriats från alla tidigare självpåtagna regleringar. Detta nyliberala systemskifte har klätt av kapitalismen som nu poserar naken i all sin omänsklighet och sitt oförnuft.

Av detta drar mer än en debattör slutsatsen att en arbetarrörelse behövs för att rädda kapitalismen. Den klassmedvetna arbetarrörelsen skall med andra ord på sitt standar skriva ”fram för ett förnuftigare sätt att suga ut oss” eller ”kapitalismens räddning måste vara arbetarklassens eget verk”.

Nej tack. Låt drömmarna om en mänskligare kapitalism dö med den reformistiska socialdemokrati som var dess bärare.

En klassmedveten arbetarrörelse bör istället lyssna till Karl Marx: ”Istället för den konservativa parollen: ’En skälig arbetslön för en skälig arbetsdag’ borde de skriva på sin fana den revolutionära parollen ’Lönesystemets avskaffande.’”

Med den utgångspunkten blir klassdebatten konstruktiv och framåtblickande istället för sentimental och bakåtblickande.