Ett år sedan 7 oktober: Kolonialprojektet Israel

Del 1:

För min generation var nog rasförtrycket i Sydafrika den första internationella fråga som vi engagerade oss i, i början av 1960-talet. Snart blev det Vietnamkriget som förändrade synen på världen fullständigt. Vi blev medvetna om USA:s roll och om imperialismen, vi sög i oss nya kunskaper om både vår omvärld och historien.

När det drog ihop sig till ett nytt krig i Mellanöstern våren 1967 såg många Israel och konflikten om Palestina i ett nytt ljus. Israel vann kriget och ockuperade resten av Palestina, Västbanken och Gaza. Den snabbt växande palestinska motståndsrörelsen satte frågan på dagordningen igen. Och jag skrev den första insändaren i Enköpingsposten om den saken.

Många år senare, efter apartheidregimens fall, besökte jag Sydafrika tillsammans med en av mina döttrar. När vi gick genom en stor park i Kapstaden fick vi syn på en rad affischer om solidaritet med Palestina. I närheten fanns ännu kvar en av många statyer och monument över imperialisten Cecil Rhodes. Det kändes symboliskt. För Sydafrikas rasistregim, den sionistiska rörelsen, Israel och kolonisationen av Palestina var sammanflätade under hela 1900-talet.

Många känner nog inte till Cecil Rhodes nu för tiden men han var en rik och mäktig gruvmagnat, på 1890-talet premiärminister i den brittiska Kapkolonin. Han ledde också den fortsatta erövringen norrut och en av de nya kolonierna fick namnet Rhodesia. Rhodes blev kolonialismens stora hjälte, sinnebilden för den driftiga vite mannen som erövrade världen. Det här var också kolonialismens höjdpunkt, årtiondena omkring 1900. Europa skulle dela upp världen, ta hand om rikedomarna och i bästa fall civilisera infödingarna. Och allt motiverades inför den breda publiken med rasismens ideologi. Det var den vite mannens börda och rätt att styra världen.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour uttalade sig speciellt om bosättarkolonialismen som de ”europeiska rasernas rätt och privilegium”. Det vill säga man skulle inte bara erövra och plundra kolonierna utan också befolka dem med europeiska bosättare – som i Sydafrika och Rhodesia.

1902 skrevs det ett brev till Rhodes från en av hans många beundrare. Brevet kom aldrig iväg eftersom Rhodes dog inom kort men det finns bevarat i brevskrivarens dagbok. Det står bland annat så här: ”Ni inbjuds att hjälpa till att skapa historia. Det gäller inte Afrika utan en del av Mindre Asien, inte engelsmän utan judar… Varför vänder jag mig då till Er? Därför att det är något kolonialt.”

Den som skrev det här hette Theodor Herzl. Han var son till en bankir i Wien, själv författare och journalist. Det projekt som han ville ha Rhodes stöd till hade han beskrivit i boken Judestaten 1896.

Herzls idé, som han egentligen inte var först med, var att judarna skulle undkomma antisemitismen i Europa genom att utvandra till en egen koloni. Det fanns flera alternativ (Argentina, Cypern och Uganda nämndes) men det var i Palestina som judendomen hade uppstått och där hade funnits kortvariga judiska kungadömen för mellan 2.000 och 3.000 år sedan. Det skulle bli lättare att motivera judiska kolonisatörer att resa dit. Det skulle också visa sig lämpligast med tanke på stormaktsintressena i området.

De flesta västeuropeiska judarna i över- och medelklassen, som Herzl, var i slutet av 1800-talet assimilerade. De hade fått lika rättigheter, åtminstone formellt, och blivit mer som en del av den övriga befolkningen. Men med ökade klasstrider och motsättningar mellan stormakterna blev antisemitismen åter ett verktyg för att splittra och avleda missnöje med samhället – ungefär som fientlighet mot invandrare och muslimer används idag.

Det underlättades av att det nu kom en ström av fattiga judiska flyktingar från Östeuropa, annorlunda i utseende och seder. Det skrämde överklassjudarna i väst. Risken ökade för antisemitiska utbrott som skulle kunna drabba också dem. Och dessutom drogs de fattiga judarna till socialistiska och revolutionära rörelser.

Det var också ett viktigt motiv för Herzls projekt. Han skrev öppet om hotet från revolutionära rörelser, och erbjöd Europas kapitalister en lösning genom att sända de fattiga judarna till kolonin. Han föreslog att ”anständiga antisemiter” skulle kunna kontrollera utvandringen.

Det var ingen tillfällighet att Herzl skrev till Rhodes. Förebilden för projektet var tidens stora kolonialkompanier, speciellt Rhodes brittiska Sydafrikakompani. Judiska kompaniet skulle registreras som aktiebolag i London, imperialismens och finanskapitalets hjärtpunkt.

I sin bok skriver Herzl lyriskt om den effektiva kolonisationen och utvinningen av Sydafrikas naturrikedomar: ”På samma sätt måste det nya judalandet utforskas och tagas i besittning med alla moderna hjälpmedel. Så snart landet är garanterat far en båt över för att ta det i besittning […] Landets besittningstagare har tre uppgifter, 1) Noggrann vetenskaplig utforskning av landets alla naturliga egenskaper, 2) Upprättandet av en strängt centraliserad förvaltning, 3) Uppdelning av landet.”

Herzls bok är förvånansvärt enkelt, rentav barnsligt skriven. Det påminner om en skolpojke som hittar på egna stater och institutioner i fantasin. Han har synpunkter på stort och smått, statsskick, lagar, armé och språk. Han var till och med en föregångsman som ville ha sju timmars arbetsdag!

”Vi har ingen flagga. Men vi behöver en. När man vill leda massorna, måste man höja en symbol över deras huvuden.”

Bara en sak nämns bara i förbigående av Herzl likaväl som andra sionistiska ledare: landets egen, arabiska befolkning. I Judestaten inte ett ord. I dagboken lite mer, som bland annat tanken att använda infödingarna till att utrota ormar och farliga djur, för att sedan flytta dem till grannländerna och hindra dem från att komma tillbaka.

I rättvisans namn var Herzl inte entydig (hela hans ideologi och författarskap utmärks av fantasterier och motsägelser). I bland annat en roman om livet i det framtida judalandet beskriver han ett slags samlevnad – men hela tiden på kolonisatörernas villkor. Herzl var åtminstone tidvis humanare än många av sina efterföljare. Och för det mesta kom Palestina att framställas som nästan folktomt. Parollen blev: ”Ett land utan folk till ett folk utan land”.

1897 bildades den sionistiska världsorganisationen på en kongress i Basel. Den fick snart en fast och alltmer effektiv organisation, men Herzl själv dog 1904. En av de viktigaste institutionerna var Judiska nationsfonden som skulle skaffa kapital, finansiera och organisera utvandringen, sedan köpa jord och finansiera nybyggen och företag i kolonin.

Snart kom stora kapitalintressen att stå bakom projektet. Herzls banbrytande bok var tillägnad familjen Rotschild, en av tidens mäktigaste finansfamiljer i England och Frankrike och snart en viktig uppbackare av den sionistiska rörelsen, och för övrigt redan inblandad i Rhodes gruvaffärer i Sydafrika.

Men sionismen var ingen massrörelse. Det var måttligt intresse bland speciellt de fattiga judar som man tänkt sig skulle kolonisera landet.

Det var egentligen först nazisternas folkmord på de europeiska judarna på 1940-talet som fick sionismen att framstå som ett alternativ för majoriteten. Under 1920- och 30-talen betraktades sionisterna av många med misstänksamhet och till och med avsky. De var ointresserade av att kämpa för judarnas rättigheter i sina hemländer. De tyska sionisterna godtog nazisternas raslagar.

Sionisterna samarbetade med fascismen och hade själva en tidstypisk fascistisk framtoning, med övermänniskoideal och våldsdyrkan. Benito Mussolini kallade dem ”judiska fascister” och sig själv för sionist, som ville hjälpa till att bilda en judisk stat i Palestina.

Sionistledaren Chaim Weizmann lovade å sin sida att hjälpa till med att bygga upp en kemisk industri i Italien. Adolf Eichmann, som senare organiserade massmordet på judarna, gav sionisterna möjlighet till militär träning av unga män som skulle skickas till Palestina.

Herzls profetia om att ”antisemiterna kommer att bli våra bästa vänner” hade fog för sig. Det handlade om gemensamma intressen: att bli av med judarna från Europa. Lord Balfour var inte bara en imperialist och rasist utan också en genuin antisemit.

Så medan de fattiga judarna på Herzls tid fortsatte att vända sig till revolutionära rörelser för att få ett bättre liv, frihet och lika rättigheter i sina hemländer – fick sionisterna söka stöd på annat håll, inte minst för att få tillträde till sin tänkta koloni.

Palestina, liksom hela Mellanöstern, löd före första världskriget under den osmanska, turkiska sultanen. Herzl erbjöd sig att rädda sultanens dåliga finanser och lovade att en judisk koloni skulle bli ett stöd för sultanen mot landets befolkning.

Liknande erbjudanden gjordes till flera potentater, bland annat den tyska kejsaren och den antisemitiska ryska tsaren som hade tusentals judars blod på sina händer. Men det var England som var den viktigaste stormakten, kolonialismens centrum. Det var ingen tillfällighet att det judiska kompaniet upprättades i London. Dessutom fanns det direkta brittiska intressen och planer för just det här hörnet av Mellanöstern.

Suezkanalen hade byggts på 1860-talet och beskrevs som det brittiska imperiets livlina, den viktiga förbindelsen med Indien och kolonierna i Ostasien. 1876 påpekade den brittiska statsmannen lord Shaftesbury: ”Syrien och Palestina kommer inom kort att bli mycket betydelsefulla […] Landet behöver folk och kapital. Judarna kan förse det med bådadera. Och har inte England ett särskilt intresse att befrämja ett sådant återupprättade? Det skulle bli ett slag mot England om någon av hennes rivaler fick kontroll över Syrien. Imperiet som sträcker sig från Kanada […] till Calcutta och Australien […] skulle delas i två. Vi måste behålla Syrien för oss själva. Vore det inte en förnuftig politik att uppamma den judiska nationalkänslan och hjälpa dem […] att återvända som en genomsyrande kraft till sitt gamla land? […] På Englands lott måste naturligtvis falla att främja en judisk kolonisering av Palestina.”

Public Domain

Theodor Herzl, författare till Judestaten, och till höger Walter Rothschild, som dedicerades Balfourdeklarationen.

Jag vet inte om Herzl kände till det här uttalandet men han var mycket medveten om vilken roll en judisk koloni skulle spela i det imperialistiska systemet. I Judestaten skriver han: ”För Europa skulle vi där utgöra en skyddsmur mot Asien […] en kulturens förpost mot barbariet”. I dagboken att England skulle vara ”de första att erkänna behovet av kolonial expansion. Sionismens idé, som är en kolonial idé, borde lätt och snabbt bli förstådd i England”. Och ”med ett slag skulle England få tio miljoner hemliga undersåtar, tio miljoner agenter för Englands storhet och inflytande”. I ett liknande resonemang lade hans efterträdare, Chaim Weizmann, till: ”Och de skulle utgöra en mycket effektiv vakt för Suezkanalen.”

Weizmann var verksam inom den kemiska industrin och stod i den brittiska arméns tjänst under första världskriget. Han var en fullfjädrad lobbyist. Vid det laget hade intresset för Mellanöstern ökat ytterligare genom att man börjat utvinna olja. För att få stöd mot turkarna, som stod på Tysklands sida i kriget, utlovade britterna arabisk självständighet. Men i hemlighet hade England och Frankrike redan delat upp området mellan sig genom det så kallade Sykes-Picot-avtalet 1916.

Det var också nu, 1917, som lord Balfour gav löftet om ett så kallat judiskt nationalhem i Palestina – typiskt nog riktat till lord (Walter) Rotschild. Och lika typiskt skrivs det vagt i Balfourdeklarationen om rättigheter för ”landets icke-judiska invånare” – de över 90 procent av befolkningen som aldrig blev tillfrågade.

En av dem som deltog i processen kring Balfourdeklarationen var Jan Smuts, delegat i krigsledningen, senare premiärminister i Sydafrika och en av de mest inflytelserika politikerna i imperiet. Det blev början på den långa alliansen mellan sioniströrelsen, Israel och den sydafrikanska rasistregimen. Och en lång personlig vänskap mellan Weizmann och Smuts. Varje gång den brittiska regeringen tvekade om sitt stöd till sionismen ingrep Smuts och använde sitt inflytande.

Smuts och hans efterträdare kände en djup samhörighet med de sionistiska kolonisatörerna. Deras situation, ideologi och tänkande påminde om Sydafrikas.

Sydafrika blev en av de första staterna att erkänna Israel 1948 och den första att skicka sin regeringschef på besök. I kriget 1948-49 sände Sydafrika vapen, flygplan, stridspiloter och andra frivilliga, likaså i de följande krigen mot palestinierna och de arabiska grannländerna.

Man byggde upp ett nära politiskt, ekonomiskt och militärt samarbete som innefattade avancerade specialvapen och elektroniska system för upprorsbekämpning, och israeliska militära rådgivare i kampen mot den sydafrikanska befrielserörelsen ANC. En av dem som föreläste för sina sydafrikanska kollegor om antigerillakrigföring var general Moshe Dayan, de västerländska mediernas hjälte under kriget 1967.

Grunden för den här alliansen, som varade ända till den sydafrikanska apartheidregimens fall, är viktig att förstå. Den förklarar också utvecklingen i Palestina, och ger den bild som västerländska medier och historiker till varje pris vill dölja: att det handlar om kolonialism.

Smuts och hans efterträdare kände en djup samhörighet med de sionistiska kolonisatörerna. Deras situation, ideologi och tänkande påminde om Sydafrikas. Vita kolonisatörer mot upproriska infödingar och fientliga grannar, och så småningom också en oförstående omvärlds fördömanden. En sydafrikansk regeringschef på 1960-talet beskrev Israel som ”en apartheidstat”.

I Weizmanns skrifter och dagböcker finns inte ett kritiskt ord om raspolitiken i Sydafrika. Däremot en förtjusande beskrivning i hans memoarer av sitt besök i den stora Krugerparken 1931. Här kunde de stora djuren ströva omkring, ”i ett område bara aningen mindre än Palestina, de är skyddade, naturen erbjuder dem generöst sina gåvor – och de har inget arabproblem”.

Den kolonialistiska och rasistiska bockfoten sticker ofta fram hos de sionistiska ledarna. Minns Herzls ”bålverk mot Österns barbari”. David Ben-Gurion, Weizmanns efterträdare och Israels första premiärminister, jämförde den sionistiska bosättningen i Palestina med kolonisterna i Nordamerika och ”deras hårda kamp mot en vild natur och ännu vildare rödskinn”. Det finns till och med många uttalanden av sionismens högsta ledare med en rasism riktad mot orientaliska judar.

I början av 1900-talet ville man gärna framhålla att judarna var en ”europeisk ras”. I fortsättningen vädras ofta en skräck för att orientaliska judar ska invandra i allt för stort antal till kolonin i Palestina och sänka den kulturella nivån. I svensk tv förklarade Ben-Gurion 1968 att ”som invandrare föredrar vi civiliserade judar, helst från västliga länder”. Enligt honom låg Israel visserligen geografiskt i men var inte en del av Mellanöstern. Västliga invandrare skulle förhindra att Israel blev en ”levantinsk stat”. På besök i Sydafrika uppmanade Moshe Dayan sina vita, judiska åhörare att utvandra till Israel för att orientalernas andel av befolkningen inte skulle bli större.

Rasismen bland dagens bosättare på Västbanken och det brutala våldet mot den palestinska befolkningen beskrivs i våra medier som ett utslag av extremism från onormala, religiösa fanatiker. Det är det inte. Israeliska opinionsundersökningar under det pågående folkmordet i Gaza visar en utbredd oförsonlig och hatisk inställning till palestinier.

Visst finns många som protesterar mot krig och förtryck, och de är viktiga. Men det israeliska samhället, precis som apartheidtidens Sydafrika, är en produkt av kolonialism och behovet av att rättfärdiga kolonialismen. Ett rasistiskt kolonialsamhälle, i ständig konflikt med ursprungsbefolkningen och i ständig fruktan för dem, sätter sin prägel på kolonisatörerna.

Den andra och avslutande delen publiceras i kommande nummer av Proletären.