Ledare: Kungarna i Davos ska inte räddas – de ska utmanas

Denna vecka samlas World Economic Forum i Davos i de schweiziska bergen. Här uppträder marknadsdiktaturen inför öppen ridå. Här är det ägandet och pengarna som styr. Här samlas de som sitter på den verkliga makten i världen utan att några medborgare någonsin har valt dem. Runt sig samlar den ekonomiska eliten utvalda förvaltare inom politiska och ekonomiska institutioner. 

Man skulle kunna tro att den ekonomiska eliten är nöjda. De har ju fått det som de ville, deras nyliberala agenda har drivits igenom till punkt och pricka. De har kuvat demokratin och fått den politiska eliten att omfatta deras agenda – från höger till vänster. De har lyckats få samhället att bedöma sin framgång utifrån den ekonomiska elitens väl och ve. Så länge deras konkurrenskraft, tillväxt och aktiekurser pekar uppåt beskrivs samhället som välmående. 

Men kungarna i Davos är oroliga. De menar rent av att vi just nu genomlever de oroligaste tiderna i modern tid, enligt kallelsen till Davosmötet. Det globala kungadömet skakar i sina grundvalar. 

Grundproblemet är att kungarna i Davos har varit för framgångsrika. De har gjort för stora vinster och de sitter på ett allt för stort kapital. Därför stagnerar systemet och därför dräneras länder och branscher på pengar medan massarbetslöshet, fattigdom och socialt förfall breder ut sig, trots att vi samtidigt lever i en högkonjunktur.

Hur kan det faktum att det finns för mycket pengar och att den produktionsapparat mänskligheten byggt upp är för produktiv leda till brist? Problemet stavas kapitalism.

För att förstå vad som händer duger inte Handelshögskolans kursböcker. Om deras lösning – att skapa så bra förutsättningar som möjligt för det så kallade näringslivet – stämde, är frågan om det krävs att bara 40, 20 eller 2 i den ekonomiska eliten äger lika mycket som tre och en halv miljard människor. Anledningen till den stagnerade kapitalismen är inte dåliga villkor för näringslivet, utan för bra villkor. 

Om detta ska brytas måste nyliberalismen utmanas och bekämpas. Men ju mer uppenbart det är att den nyliberala ordning som dominerat i årtionden befinner sig i kris, desto starkare blir trycket mot partier, fackliga ledningar och så vidare att sluta upp till dess försvar. Det är i nöden man finner sina vänner, sägs det. När de europeiska storföretagens EU-sammanslutning står inför sin djupaste kris hittills träder räddarna i nöden fram från den vänster som strävar efter att komma in i värmen. 

När Jonas Sjöstedt och V-ledningen överger att bekämpa nyliberalismen och EU lämnas det folkliga motståndet i händerna på högern.

Tillfällen kommer krypande som en sengångare på opium, men försvinner snabbt som en Usain Bolt i högform. Efter januariöverenskommelsen har ett tillfälle dykt upp, ett nytt läge gäller i svensk politik. 

En vänsterflank inom etablerade riksdagspartier har länge knorrat om de ständiga kompromissernas och eftergifternas tyranni. Bland fackliga aktivister har det länge vuxit ett missnöje mot det ständiga backandet.

Hamnarbetarna står inför en hård strid och i gruvorna i Malmfälten rör det på sig. Olika sociala rörelser kämpar var för sig – för basala behov som bostäder, sjukvård, äldreomsorg och annat som hotas av den sociala nedrustningen. Det mullrar bland pensionärer över det usla pensionssystemet.

Vänstern till vänster om V har varit splittrade, både geografiskt och politiskt. Allt för mycket kraft har lagts på att slåss mot varandra och vinna poänger på varandras fel och brister.

Men var och en kämpar på sitt håll. Nu är det hög tid att detta knyts samman. Att vi börjar dra åt samma håll. Efter januariuppgörelsen är vi i ett nytt läge. Genom att släppa fram den nyliberala regeringen har S och V abdikerat från att med någon trovärdighet vara krafter för social rättvisa.  

Politik är mycket mer än det som händer i riksdagen. Den cirkus som följt på höstens val och som slutat med att åtta riksdagspartier accepterar borgerlig politik visar väl om något att en förändring inte kommer att komma uppifrån. Låt oss titta på det som händer i vårt södra grannland Tyskland. 

Vänsterpolitikern Sahra Wagenknechts nya rörelse Aufstehen vill inte vara ett parti utan en rörelse som ska samla människor till politisk aktivitet oavsett om dessa redan är med i något annat parti eller inte. Aufstehen eftersträvar att hitta former för en kreativ politik som intresserar och inkluderar människor och uppmuntrar dem att själva bli politiskt aktiva.

Tillsammans kan vi utmana kungarna i Davos och den ohållbara nyliberalismen.