Ledarkrönika: Låt de sommarboende betala mer skatt, inte turisterna!
Kommunal ”turistskatt” är ett blindskott som missar de grundläggande problemen.
Nu när den värsta, bästa eller i alla fall den intensivaste turistanstormningen är över, är det kanske dags för bokslut. Inte minst små kustkommuner som Lysekil har anledning att summera sommaren i ett helårsperspektiv för att få resten av året (eller kommande år) att gå ihop kommunalekonomiskt.
Man kan omgående konstatera att hade 80-90 procent av kommunens bebyggelse varit bebodda av kommunalskattepliktiga medborgare hade diskussionen om turistskatt aldrig kommit på tal. Nu är det omvänt i vissa kommuner, med uppemot 80-90 procent sommarboende i vissa kommundelar.
Kommunerna godkänner till och med, och mot bättre vetande, nyetableringar av ”sommarkvarter” på attraktiva fastigheter. Enbart till fastighetsmagnaternas fromma. Det är ett grundläggande problem att svinrika människor lätt kan köpa ”sommarbostad” för priser som gemene man och barnfamiljer inte är i närheten av att kunna betala för sitt permanentboende.
Denna sjuka marknad har drivit upp bostadspriserna och gjort stora delar av lokalsamhället dött under större delen av året. Nybyggnation av lägenheter till fantasipriser saboterar ”normala” flyttkedjor när äldre inte har ekonomi att skifta boende.
Boplikt i någon form är nödvändig för att bromsa den utvecklingen. En högre kommunal fastighetsavgift för delårsboende, baserat på taxeringsvärde, kunde vara en variant för att kompensera kommunens ekonomi och bromsa en sjuk bostadsmarknad.
Solklart är att en mångdubblad befolkning under några få sommarmånader innebär ökade årskostnader för att service och infrastruktur ska fungera. Viss infrastruktur, som VA och avfallshantering finansieras självklart via taxor, oavsett boendeform, men omkostnader för att upprätthålla ett levande samhälle innefattar mer än så.
Så visst har en snedvriden bostadsmarknad en negativ betydelse för kommunernas totalekonomi. Det löses inte med en ”turistskatt” – hur nu den skulle kunna se ut.
En generell ”beskattning” av människor som besöker exempelvis Lysekil är vi kommunister absolut emot. Bara för att vi bor i en kommun med eftertraktade möjlighet till rekreation så äger vi inte (mer än de som vill semestra här) varken kust eller skärgård.
En vanlig turist eller barnfamilj ska inte mötas av avgiftskrav för att besöka vår kommun. I den mån kommunen har turistservice så ska naturligtvis utgifterna balanseras med rättvisa taxor och avgifter.
Så vad är det för omkostnader som behöver regleras, utöver den som den oproportionerliga delårsbebyggelsen innebär? Det påtvingade ansvaret för hemtjänstservice för delårsboende är ett minuskonto som lätt kan regleras.
Att kommunerna som minimum ska ha täckning för de faktiska kostnaderna som det ökade vårdtrycket med delårsboende innebär är självklart. Det är skillnad på priset för ”reguljär” vård i den delårsboendes hemkommun (som idag bestämmer priset) och den temporära överbelastningen det innebär i ”sommarkommunen”.
Kommunalbeskattningen i kommuner där fler ”belastar” än betalar skatt är en omöjlig ekvation. Det löses inte, eller lindras ens, av en turistskatt. Det vill mer till om man menar allvar med att ”hela Sverige skall leva”.
En enhetlig statlig progressiv skatt är enda rimliga lösningen på problemet med att små rekreationsbelägna kommuner riskerar att köpas upp och förvandlas till sommarvistelser för den ekonomiska gräddan. För stora inkomstskillnader och perversa förmögenhetsanhopningar riskerar att kväva levande samhällen. Men det är också ett bevis på att det finns pengar och möjlighet att införa en rättvis progressiv beskattning.
Men någon diffus turistskatt bara för att man inte vågar utmana den ekonomiska ”eliten”, det är för fegt.
Yngve Berlin
Kommunfullmäktigeledamot för Kommunistiska Partiet i Lysekil