”4 miljarder – 10000 jobb! 4 miljarder – 10000 jobb!”

Talkörerna rullade taktfast när arbetare från Volvo Lastvagnar i Tuve demonstrerade utanför AB Volvos huvudkontor. Ilskan var inte att ta miste på. På sju månader har Volvo varslat tre av fyra anställda i Tuve om uppsägning. Med hänvisning till krisen.

Men när det gäller aktieägarna lyser krisen med sin frånvaro. Samma styrelse som sparkar arbetare i parti och minut såg inga hinder att begåva ägarna med 4 miljarder kronor i utdelning, ett fri-kostligt förslag som bolagsstämman i april givetvis ställde sig bakom.

Att 4 miljarder kronor räcker till 10000 arbetarlöner under ett år, och därmed till att säkra den produktionskapacitet som nu läggs för fäfot, bekommer inte styrelsen och aktieägarna.

Detta ger den kapitalistiska cynismen i ett nötskal. Aktieägarna får utan prut den arbetsfria kapitalinkomsten. Kosta vad det kosta vill. Medan arbetarna, producenterna, med varm hand hänvisas till arbetslöshet.

Direktör Johansson och hans fackliga lakejer och mediala megafoner hävdar att denna ordning är nödvändig. I en situation då Volvos försäljning havererat, så är det nödvändigt att skära ner på kostnaderna. Som av någon mystisk anledning enbart består av löner och då framförallt av arbetarlöner.

De flesta anser säkert att det finns en rimlighet i detta. I krisen måste Volvo anpassa produktionsvolymen efter försäljningen, som alla kapitalistiska företag. Vilket ger behov av neddragningar.

Med det rimliga är samtidigt orimligt. Eftersom kostnadsanpassningen så ensidigt drabbar arbetet.

Tänk tanken att AB Volvo inte bara skulle sparka ut  arbetare, utan också sälja maskiner och lokaler. För att  för stunden anpassa produktionsvolym och kostnader efter försäljningen. Då skulle Leif Johansson & Co genast anklagas för förskingring och kapitalförstörelse.

Men vad gäller produktionens andra och mest avgörande faktor, den mänskliga arbetskraften, finns inga begränsningar. Arbetskraften är kapitalisternas slit och slängvara, att använda till bristningsgränsen i goda tider och att utan prut kasta ut i dåliga.

Att också förskingringen av arbetet raserar framtida produktionsmöjligheter spelar ingen roll. I kvartalskapitalismens värld får framtiden stå tillbaka för stundens fjäsk för aktieägare och börsspekulanter.

I AB Volvos fall är kortsiktigheten monumental och  på gränsen till brottslig, om inte enligt borgerlig lag, så enligt det som så vackert brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Att prioritera 4 miljarder kronor till aktie-ägarna framför möjligheten att behålla 10000 anställda är  i vart fall oanständigt och dessutom företagsmässigt korkat, då det försvårar möjligheterna att åter komma igång med produktion. 

Det är därvid inte bara en lustighet att AB Volvos ledning och styrelse nu får kritik också från kapitalistiska kretsar och faktiskt också från de egna ägarleden. På grund av den oansvariga utdelningspolitiken. Utgångspunkten är givetvis inte densamma som den arbetarna från Tuve gav uttryck för under demonstrationen utanför huvudkontoret. När kapitalister och ägare kritiserar Leif Johansson & Co, så är det inte  jobben som ställs mot aktieutdelningen. Utan kreditvärdigheten. Där AB Volvo nu fått sänkt kreditbetyg på grund av det svaga kassaflödet. Med dyrare lån som följd.

Men det går att finna en minsta gemensam nämnare i kritiken. Där Leif Johansson från olika utgångspunkter anklagas för oansvarig kortsiktighet.

I sammanhanget är det naturligtvis skrattretande och rent stötande att plundraren Christer Gardell sällar sig till dessa kritiker. En ägare som organiserat en plundring av Volvos kassa om över 30 miljarder kronor saknar all trovärdighet.

Men än mer skrattretande är den facklige representanten i AB Volvos styrelse, Olle Ludvigsson, som envist försvarar utdelningsbeslutet. Med det smått fantastiska argumentet att Volvo behöver långsiktiga ägare. I Olle Ludvigssons förvridna värld består alltså långsiktighet i att prioritera utdelning till aktieägare före 10000 jobb.

Leif Johansson och AB Volvos styrelse tvår sina händer   i påståendet om att utdelningsbeslutet inte är deras, utan bolagsstämmans. Men det är bluff. För om man skall tro de nu kritiska ägarna, så förde styrelsen stämman bakom ljuset genom friserade siffror. För att tillfredställa de mest näriga ägarnas kortsiktiga krav på utdelning.

På Volvo i Tuve har arbetarna rest kravet på att ledningen skall dra tillbaka varslen eller avgå. Det är ett   rimligt arbetarkrav och det är bra att det nu sprids till AB Volvos övriga fabriker i Sverige. 

Man kan invända att en kapitalistisk direktör är så god som en annan. Om Leif Johansson tvingas avgå, så kommer det någon annan reptil i hans ställe. Sak samma med styrelsen. De nuvarande styrelseledamöterna kan ersättas. Men styrelsen förblir kapitalistisk. För att skapa den långsiktighet som svensk bilindustri så väl behöver krävs ett statligt övertagande och en demokratisering av ledningen.    

Men det avgörande är ändå att arbetarna på AB Volvos fabriker samlas kring egna krav, så enigt som möjligt, och då framförallt kring kravet på att dra tillbaka varslen.

Inte ens i krisen agerar en företagsledning i ett vakuum. AB Volvo är beroende av de anställda som finns kvar och kan tvingas att ta hänsyn till deras krav, om de bara framförs kraftfullt och idogt nog. Vilket Leif Johansson vällovligt demonstrerade genom sitt skitnödiga agerande i förra veckan.Att högste hönset kände sig tvingad att uppsöka arbetarna i Tuve, för att om möjligt gjuta olja på   de upproriska vågorna, visar att det finns potential i den eniga arbetarkampen.

Arbetarna på Volvo har tagit det första nödvändiga steget. Från passivitet till aktivitet. Vilket värmer i krisens tid.
För övrigt anser vi att Olle Ludvigsson bör sparkas ur styrelsen för Volvos verkstadsklubb. Innan han försvinner till miljonärstillvaron i Bryssel. Det är arbetarna på Volvo som bör straffa ut honom. Inte den politiska dokusåpan ”Jag vill bli EU-miljonär”.

5 maj 2009
Proletären nr 19