På fredag röstar FN:s generalförsamling om Palestinas medlemskap i FN – om nu inte USA lyckas förmå den palestinske presidenten Mahmud Abbas att dra tillbaka sin ansökan innan dess.
I generalförsamlingen är utgången given. En majoritet är världens länder har redan erkänt Palestina, de flesta inom det territorium som ges av 1967 års gränser. Men i det FN som benämner sig självt ”världssamfundet” är det inte majoritetsbeslut som gäller. Så måste säkerhetsrådet tillstyrka Palestinas medlemskapsansökan för att generalförsamlingens beslut skall bli giltigt.
Med USA:s vetorätt i säkerhetsrådet är en sådan tillstyrkan utesluten. USA kommer att blockera det verkliga världssamfundets vilja och Palestina får därmed nöja sig med ett erkännande utan medlemskap.
Är det då meningsfullt av Abbas att gå till FN? Vårt svar är ja.
I snart 20 år har USA och Israel dirigerat den sk fredsprocessen mellan Israel och Palestina med en tvåstatslösning som påstått mål. Först Yassir Arafat och sedan Mahmud Abbas har backat och kompromissat och hukat för att föra denna process framåt, men utan att komma ett tuppfjät närmare det påstådda målet.
Istället har Israel under resans gång besatt så stora delar av det territorium som rättmätigt tillhör Palestina, att det snart inte finns något territorium kvar för en palestinsk stat.
I denna situation vore det ett palestinskt självmord att gå vidare på den falska freds-processens väg, som USA begär. Palestinierna måste byta strategi; måste ersätta hukandet mot en politik som sätter åtminstone någon press på Israel och Israels folkrättsvidriga ockupationspolitik. Abbas ansökan om medlemskap i FN är åtminstone ett litet steg i den riktningen, vilket reaktionerna i Washington och Tel Aviv visar.
Världssamfundet må vara maktlöst i FN, men den internationella opinionen är inte betydelselös i en värld av alltmer komplicerade motsättningar.
Situationen är något av nu eller aldrig. Antingen pressar världssamfundet Israel att erkänna det palestinska folkets rättigheter, inklusive rätten till statlig suveränitet inom det territorium som Israel ockuperade 1967. Eller så faller tvåstatslösningen också som akut konflikthantering.
För vår del är vi i det korta perspektivet för en tvåstatslösning; inte för att vi accepterar den rasistiska kolonialstaten Israel, såsom den 1948 formerades genom massfördrivning av palestinier, utan för att en egen stat ger det palestinska folket åtminstone något skydd mot Israels terrorpolitik.
Men en osjälvständig bantustanstat under israelisk kontroll och urgröpt av israeliska bosättningar på sitt territorium utgör inget alternativ. Det gör inte heller en palestinsk stat som prisger det palestinska folkets av FN erkända rätt att återvända.
Det är denna situation som gör omröstningen i FN så avgörande. Ett erkännande av Palestina utgör åtminstone ett litet steg på vägen mot en normalisering av den mest akuta konflikten, där nästa steg kräver ett fullständigt israeliskt tillbakadragande från all mark som ockuperades 1967.
I det läget är den en skam att utrikesminister Carl Bildt i vanlig ordning traskar patrull bakom USA, pekandes på en lösning – fortsatta förhandlingar – som inte finns utan det internationella samfundets press på Israel. Heder istället åt Bildts norska kollega Jonas Gahr Störe, som uttalat sig för ett erkännande av Palestina.
Europeiska utrikesministrar behöver inte vara lobotomerade av fjäsket för USA, som Bildt.
På längre sikt förordar vi en enstatslösning – ett fritt och demokratiskt Palestina med lika rättigheter för alla medborgare, oavsett religion och etnisk bakgrund.
Men i nuläget förordar vi maximal press på Israel för att tvinga fram det skydd som en egen stat utgör för palestinierna, utan krav på att palestinierna skall betala för en egen stat genom att överge andra legitima krav. Den pressen inkluderar krav på ett svenskt erkännande av Palestina, såväl bilateralt som i FN.
Men också krav på en bojkott av Israel till dess att Israel drar sig tillbaka från alla ockuperad mark och fullt ut erkänner det palestinska folkets rättigheter, såsom det är fastslagna i FN:s resolutioner.
Erkänn Palestina – bojkotta Israel!
