Olika falla yttrandefrihetens lotter. När Jamtli i Östersund avvisade Lars Vilks, sedan han öppet lierat sig med islamofoba hatorganisationen Sion, så blev det ett sjuherrans liv på liberalerna. Yttrandefriheten ansågs hotad.

När statliga Jernhuset (som äger alla avknoppade tågstationer) stoppar en privatiseringskritisk reklamkampanj från fackförbundet Seko är reaktionerna mer avmätta. Det blev några pliktskyldiga nyhetsartiklar. Men inga slag på stora yttrandefrihetstrumman.

”Den här kampanjen kritiserar den marknad som vi själva och våra kunder verkar på”, säger Jernhusets pressansvarige Cecilia Granath som motiv för censurbeslutet och hon kommer i stort undan med det.

Marknaden sätter alltså gränsen för yttrandefriheten på Jernhusets stationer, åtminstone vad gäller inlägg från arbetare. Det hjälper inte att Seko betalar. Arbetarkritik får inte störa marknadens aktörer.

Det är i alla fall ett slags besked. Den som verkligen vill pröva yttrandefrihetens gränser måste utmana den gränssättande marknaden.

Lars Vilks är en bluff som yttrandefrihetens självutnämnde gränsprövare. Liksom alla hans kollegor i den islamofoba smädesbranschen. Yttrandefriheten har alltid varit gränslös för dem som slår nedåt.

För arbetare har det lika alltid varit tvärtom. Med liberalernas goda minne. Yttandefriheten gör som demokratin halt vid ingången till arbetsplatsen. Arbetare skall helst hålla käft och i vart fall inte kritisera arbetsköparen offentligt. Den som tar sig sådan frihet anklagas genast för illojalitet.

Vi värnar yttrandefriheten. Vi vill utvidga yttrandefriheten. Vi vill spränga marknadens och arbetsköpardiktaturens gränser. Visst är det något att slå på trumman för. Eller var säger liberalerna?