Så kom då Kosovos ensidiga självständighetsförklaring, utskriven redan av det imperialistiska angreppskriget 1999 och nu möjliggjord av att USA och de ledande EU-makterna försäkrar den nya staten sin lojalitet, trots att självständighetsförklaringen bryter mot internationell lag.
Glädjescenerna i Pristina är olustiga, rentav stötande, med stjärnbaneret vajande sida vid sida med den albanska dubbelörnen. En imperialistisk ockupations-makt hyllas som befriare. Men det går ändå inte tvivla på eller moralisera över flertalet kosovoalbaners glädje över den frihet man nu tror sig ha vunnit. Ett folk som uppfattar sig som förtryckt söker frihet och har rätt att söka frihet.
Det djupt tragiska är att den vanlige kosovoalbanen är bedragen av både det ultranationalistiska ledarskapet i Pristina och av den imperialistiska allians som styr Kosovo och som avser att styra Kosovo också framgent.
För den kosovoalban som förmåtts att tro att allt elände kommer från Serbien och att självständighet från Serbien genast gör livet mycket bättre, så kommer uppvaknandet att bli brutalt.
Det ekonomiska och sociala förfallet i Kosovo, som sedan 1999 administrerats av Nato och FN, kommer
inte att avhjälpas det minsta av självständighetsförklaringen. Snarare tvärtom. Kosovos möjlighet låg i en normalisering av förbindelserna med Serbien, en möjlighet som nu stängs för överskådlig tid.
Till detta kommer att också självständigheten är en chimär. Det är inte regeringen i Pristina som kommer att ha den yttersta makten i det ”fria” Kosovo. Istället övertas FN:s administrativa överhöghet av EU samtidigt som Nato förstärker sin militära närvaro i landet. Det handlar snarast om ett semikolonialt förhållande, där Kosovo kommer att styras från Bryssel, med den franske generalen Yves de Kermabon som guvernör och med Nato som militär garant.
Vi har sagt det förut och säger det igen: Kosovo-albanerna har samma rätt till självbestämmande som alla andra folk. Men en självständighetsförklaring måste ske inom ramarna för internationell lag och genom förhandlingar med alla berörda parter.
Man kan tycka att Kosovos självständighetsförklaring inte skiljer sig från andra utbrytningar ur det numera sönderstyckade Jugoslavien. Så är det inte.
Slovenien, Kroatien, Makedonien med flera numera självständiga stater var delrepubliker i det federativa Jugoslavien, med konstitutionell rätt att begära utträde ur federationen, om en majoritet av befolkningen så önskade. Det finns åtskilligt att invända mot hur denna process gick till, inte minst mot imperialistiska makters inblandning, men den skedde åtminstone hjälpligt inom lagens råmärken. Varvid det skall påpekas att Serbien inte hade något att invända när Montenegro som sista jugoslavisk delrepublik begärde sitt utträde 2006.
Med Kosovo förhåller det annorlunda. Kosovo är en av FN erkänd del av Serbien, fastslaget så sent som genom resolution 1244, som sägs ligga till grund för FN:s hittillsvarande mandat i Kosovo. Varvid FN-stadgan föreskriver respekt för alla medlemsländers territoriella integritet. Det är helt enkelt olagligt att agera för eller stödja en avstyckning av ett medlemslands territorium, vilket är precis vad som nu sker i Kosovo.
Detta ger den ensidiga självständighetsförklaringens fulla betydelse. Det är illa nog att det serbiska och romska minoriteternas rättigheter inte garanteras, annat än i ord, vilket riskerar att öka spänningarna i Kosovo och spä på den flyktingkatastrof som redan är ett faktum. Vet att över 200.000 serber och romer från Kosovo redan lever som flyktingar i Serbien, under miserabla förhållanden. De offer för den etniska rensning som ägde rum i samband med och efter Nato-invasionen 1999. Vem talar idag för dem och deras rättigheter, som rätten att återvända hem?
Men detta är ändå bara toppen på isberget. För om världssamfundet erkänner Kosovo så upphävs samtidigt FN-stadgans föreskrivna respekt för medlemsländernas territoriella integritet, internationell lag ersätts av laglöshet, av den starkes rätt, med oöverblickbara konsekvenser för fred och stabilitet i hela världen. Om Kosovo har rätt till en ensidigt proklamerad självständighet från Serbien, så har Baskien samma rätt i förhållande till Spanien, Abchazien och Sydossetien i förhållande till Georgien, Tjetjenien i förhållande till Ryssland, Republika Serbska i förhållande till Bosnien-Hercegovina och den turkcypriotiska delen av Cypern i förhållande till Cypern, detta bara för att ta några få av många exempel från vårt närområde.
I världen som helhet är denna typ av konflikter oräkneliga, inte minst i Afrika.
Visst agerar länder som Ryssland och Spanien i egenintresse när de motsätter sig Kosovos ensidiga självständighetsförklaring och vägrar att erkänna Kosovo som självständig stat. Men det är inte det väsentliga.
Det väsentliga är att Ryssland och Spanien, och med dem Kina och en lång rad andra länder, värnar internationell rätt. Vilket är rättrådigt och absolut nödvändigt. En laglös värld är en förfärlig värld.
I Sverige har utrikesminister Carl Bildt annonserat att regeringen avser att erkänna Kosovo, vilket är föga förvånande. Bildt gör vad USA och EU:s stormakter säger till honom att göra. Dock förbehåller sig Bildt rätten att spela eftertänksam i några veckor. Det kan komma till pass inför kommande internationella uppdrag.
Detta har fått socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin att gå i taket. Ahlin kräver ett omedelbart erkännande utan att överhuvudtaget reflektera över konsekvenserna.
Ahlin har inte precis gjort sig känd som eftertankens mästare, men när det gäller att bespotta socialdemokratisk tradition i utrikespolitiken tar nog detta priset. Folkrätt och FN-linje ryker all världens väg när Ahlin ställer sig till höger om bombhögern. Det är beklämmande att skåda.
Serbien begär nu att FN:s säkerhetsråd skall upphäva Kosovos ensidiga självständighetsförklaring och förklara den olaglig, allt i enlighet med de garantier som Serbien ges i säkerhetsrådets resolution 1244. Det är en rimlig begäran, som utgår från att säkerhetsrådet har att följa FN-stadgan och sina egna resolutioner. Den är dock inte realistisk. Säkerhetsrådsmedlemmarna USA och Storbritannien har redan erkänt Kosovo och har därmed redan trampat på FN-stadgan. Lagen gäller inte för Serbien.
Kanske är det också orealistiskt att kräva att Sverige sällar sig till EU-länder som Spanien, Slovakien, Grekland och Cypern genom att vägra erkänna den olagliga statsbildningen. Men kravet måste ändå resas. På principiell grund och för att peka på de ytterst farliga konsekvenserna av det som nu sker.
Lika nödvändigt är att kräva att Sverige inte bidrar med pengar och personal till kolonialstyret Eulex och Sverige tar hem all trupp från Kosovo. Den militär som skall bistå det koloniala EU-styret i Kosovo är en ren kolonialarmé, därtill satt att upprätthålla ordningen i en illegal statsbildning.
Vi har som sagt förståelse för den glädje som också icke-nationalistiska kosovoalbaner idag ger uttryck för. Men vi kan inte dela deras glädje. För att Kosovos självständighetsförklaring och imperialismens uppslutning bakom den hotar att skärpa de etniska konflikterna på Balkan och i världen.
19 februari 2008
Proletären 8, 2008
