Sjuksköterskor runt om i Sverige mobiliserar i den nu pågående   avtalsrörelsen mellan Vårdförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting. Med krav på 5000 kronor mer i månaden och med hot   om massuppsägningar om kravet inte uppfylls, enligt finsk modell.

Det är utmärkt. De vårdanställdas löner är överlag skamligt låga, också gäller sjuksköterskorna, som trots minst tre års högskolestudier ligger på löner som skulle uppfattats som ett skämt om de istället studerat på handelshögskola eller teknisk högskola.

Att Vårdförbundet förtjusning i individuella löner dessutom inneburit löneökningar som för de allra flesta inte ens täcker upp för inflationen, gör naturligtvis inte saken bättre.

I höstas sade Vårdförbundet upp det löpande avtalet från 2005, tvingat därtill av ett allt större missnöje bland medlemmarna. Så   pågår nu den gamla vanliga förhandlingsvalsen, med nollbud från
arbetsköparen och med spelad kaxighet från fackets förhandlare. Med en usel kompromiss som redan utskrivet resultat.

I denna situation griper sjuksköterskorna in som ett självständigt kollektiv, med egna krav och med hot om stridsåtgärder bortom fackets kontroll. Vårdförbundet tar naturligtvis avstånd. För att kollektiva massuppsägningar betraktas som en otillåten stridsåtgärd i den fria strejkrättens Sverige, men också för att sjuksköterskornas lönekrav ligger långt över det som facket och Sveriges Kommuner och Landsting anser vara förhandlingsbart.

Vi uppmanar sjuksköterskorna att stå på sig. 5000 kronor mer i månaden är inte för mycket för en löntagargrupp med 18000 kr i ingångslön och med en medellön på 22900 kr. Och det är absolut inte för mycket i ett Sverige där regeringen anser sig ha råd att sänka skatterna för de rika och där de offentliga finanserna ändå visar rekordöverskott.

Pengarna finns och om det inte finns i kommuner och landsting, så finns de i finansminister Borgs kassakistor, att hämtas till höjda vårdlöner hellre än att slösa på höginkomsttagare som redan har så det räcker och blir över.

En namninsamling är givetvis en sak och faktisk handling en    annan. Om hotet om massuppsägningar är en läpparnas bekännelse, lätt att framföra via namnunderskrifter men svårare att verkställa om arbetsköparen vidhåller sin hårdnackade attityd, så blir det svårt att driva igenom kraven.

För det är klart. Utan stridsåtgärder, eller åtminstone utan hot om stridsåtgärder som såväl arbetsköparna som facket uppfattar som allvarligt menade, så är sjuksköterskorna utlämnade åt förhandlingarnas redan utskrivna kompromiss.

I detta ligger det proklamerade massuppsägningens begränsning. Det är lätt att hota med att flytta till Norge. Men om hotet skall få avsedd verkan, så måste en majoritet av dem som uttalar det också vara beredda att faktiskt säga upp sig, som i Finland i höstas.

De vårdanställdas dilemma är just svårigheten att tillgripa stridsåtgärder. Omsorgen om patienterna utgör både en mental och formell begränsning av strejkmöjligheterna, ett faktum som arbetsköparna cyniskt utnyttjar och som facket lydigt accepterar.

Att en majoritet av de vårdanställda är kvinnor gör inte saken   lättare, vilket inte beror på kvinnorna i vården utan på attityden till dem. Ledande politiker och fackliga representanter må tala sig hesa om jämställda löner och kvinnopotter, vilket de gjort länge och väl och till leda. Men när samma politiker förvandlar sig till arbetsköpare av vård, så finns det inga pengar till den omtalade jämställdheten. Med välkänt resultat. Kvinnolönerna fortsätter att släpa efter.

”Vi är trötta på att vara snälla”, skriver sjuksköterskorna i sitt upprop. Det är en bra utgångspunkt.

Var elaka mot politikerna i Sveriges Kommuner och Landsting, som gärna talar vackert om jämställdhet, men som har mage att komma med ett nollbud till en underbetald yrkesgrupp av nästan bara kvinnor; var elaka mot en facklig ledning som övergett kollektivet för illusionen om att individen är sin egen lyckas bästa smed; vara elaka mot en regering som målmedvetet stryper den offentliga sektorns resurser för att få pengarna att ödslas på skattesänkningar för de rika.

Men helt avgörande är ändå sammanhållningen. I Finland stod   facket bakom massuppsägningarna, vilket i sista minuten tvingade arbetsköparna att ge efter. Det gav den nödvändiga sammanhållningen. I Sverige avvisar Vårdförbundet den föreslagna kampmetoden, vilket gör att sammanhållningen måste manifesteras vid sidan av facket. Det är alls inte omöjligt. Men skall kampen hållas samman krävs mer än en namninsamling på nätet.

Vi önskar sjuksköterskorna all framgång i lönekampen. Den är viktig inte bara för dem, utan också för andra lågavlönade i vården. De skamligt låga lönerna måste höjas överlag och då är det nödvändigt att någon grupp går före. Ni har vår och svenska folkets solidaritet, precis som ni skriver i ert uppror. Men det är er egen sammanhållning som fäller avgörandet.

Proletären 12,
18 mars 2008