Rent politiskt har Stefan Löfven inte gjort mycket väsen av sig sedan han tillträdde som S-ordförande, utöver att positionera sig som det sk näringslivets förstående företrädare. Det försiktiga tassandet har gett gott resultat i opinionsmätningarna, förmodligen för att det så tydligt kontrasterat mot Håkan Juholts tvärvändningar och vilda skjutande från höften. Bara genom att finnas till har Löfven lockat tillbaka tidigare S-väljare. Men till vad? Så här långt har återvändarna köpt grisen i säcken.

I förra veckan klev dock Löfven fram ur skuggorna för att presentera ”sitt lag”. Det är så det numera går till i riksdagspartierna. När en ny partiordförande väl är vald styr han eller hon närmast enväldigt över laguttagning och politik. Löfven fick visserligen stryk vad gäller den i riksdagsgruppen så impopulära Sven-Erik Österberg, som han ville ha som näringspolitisk talesman, men i övrigt fick han sin vilja igenom till punkt och pricka.

Vad skall man då säga om Löfvens lag? Slående är naturligtvis att den inbitne högersossen Mikael Damberg utses till ny gruppledare i riksdagen.

Efter Mona Sahlins avgång var stockholmaren Damberg högerfalangens kandidat till ny ordförande och det var för att stoppa Damberg som det sk landsbygdklustret till slut enade sig bakom den vilda chansningen
Juholt. Med Löfven vid rodret är alltså Damberg tillbaka i toppen och med honom högerfalangen i Stockholm.

Mer överraskande var då att Löfven utsåg den för de flesta helt okända Magdalena Andersson till ny ekonomisk-politisk talesperson.

Nu är Andersson inget oskrivet blad i politiken, trots att hon sedan valförlusten 2006 häckat som överdirektör på Skatteverket. Redan under studietiden var hon med och bildade en socialdemokratisk ekonomförening, vars första ordförande hon var. Från den positionen plockades hon upp av Göran Persson och Pär Nuder, tog plats i regeingskansliet och var som statssekreterare delaktig i 1990-talets brutala sanering av statsfinanserna.

Just detta gör såväl Löfven och Andersson en poäng av. Andersson står inte Anders Borg efter i vare sig ekonomisk expertis eller i vakande över statskassan, vilket är tänkt att desarmera det helt obefogade förtroende som Borg lyckats tillskansa sig.

För säkerhets skull berömmer Andersson ändå Borg för hans vägran att investera Sverige ur krisen. Löfvens lag har inte minsta avsikt att ifrågasätta de nyliberala budgetreglerna och Andersson försäkrar på köpet att hon vare sig vill ta tillbaka jobbskatteavdraget eller återinför förmögenhetsskatten. Lika givet är hon för privat drift och vinstuttag i vården.

Så är det med dagens ekonomer. Det dväljs alla inom en nyliberal sfär, där partipolitiska skillnader mest handlar om teknikaliteter. I Anderssons fall handlar det då om att hon ämnar gå till attack mot det öppna mål som regeringens misslyckade jobbpolitik utgör. Men i det mesta är hon och Borg som ler och långhalm.

En lustighet är att också Magdalena Andersson anklagar regeringen för att hålla en allt för skarp ton mot näringslivet (DI 28/2), som tidigare Stefan Löfven. Andersson vill få till stånd mer konstruktiva former för samarbete mellan politiken och näringslivet, säger hon, med en liten pik mot Anders Borgs verbala utfall mot bland annat bankerna.

Här öppnas det alltså för att Socialdemokraterna kör om Moderaterna i högerfil!

Löfvens nya lag gör rent hus med Juholts och åter kommer därför några personer från Mona Sahlins uppställning, som Ylva Johansson och Ibrahim Baylan. Det är tryggt och det är högerfotat på varje position.

Taktiken är uppenbar. Löfven har inte minsta avsikt att utmana Reinfeldt med vänsterpolitik, om nu någon trodde det, utan hans nya lag skall framstå som bättre förvaltare av kapitalismen, utan ambition att genomföra några större samhällsreformer, åtminstone inte till det bättre. Politiken skall inte handla om politik, den är i stort sett densamma, utan om förtroende.

Det är möjligt att taktiken lyfter S ett stycke till i opinionsmätningarna, det borde vara plättlätt med tanke på regeringens misslyckanden, men den löser inte partiets kris. Utan visioner om ett annat och bättre samhälle blir S bara ett borgerligt parti i mängden.

Det negativa med denna utveckling är att det borgerliga problemformulerings-företrädet blir än mer cementerat. När de föregivna huvudkontrahenterna båda företräder den enda vägens politik framstår andra vägar lätt som illusoriska.

Det positiva är att de vänstertankar som föds i ett alltmer orättvist och brutalt klassamhälle måste söka sig nya alternativ.

För vår del hävdar vi envist socialism och arbetarpolitik. I förvissningen om att droppen urholkar stenen. Alternativet finns för den som redan söker.