Stefan Löfven förhandlar bort kongressbeslut bara några månader efter att de fattats. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson överger dem innan de ens har fattats.
Om de senares dövhet inför partiopinionen kan man säga som före detta språkröret och miljöpartisten Birger Schlaug: ”De säger sig ha varit ute i partiet och lyssnat, men uppenbarligen med avstängda hörapparater.”
Detta betyder inte att partiledningens nederlag på Miljöpartiets kongress i Västerås skall dramatiseras. Partiledningen fick visserligen stryk om vinsterna i välfärden, om arbetstiden, om medborgarlönen och om de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, vilket säkert sved en smula. Men nederlagen håller inte Fridolin och Romson i några särskilt strama tyglar, vilket Fridolin utan prut förklarade efter kongressen.
För Miljöpartiet är det numera resultatpolitik som gäller. Det betyder att kongressbeslut är mer långsiktiga viljeyttringar som partiledningen har att göra det bästa av i förhandlingar med andra partier, som nu senast om friskolorna. Att Friskolekommitténs förslag strider mot kongressens beslut om vinstuttag spelar ingen roll. Eftersom alla kongressbeslut betraktas som förhandlingsbara.
I det sammanhanget skall det noteras att det som med god vilja kan betraktas som en svag vänstersväng på kongressen gick hand i hand med en premiering av partiets ekonomisk politiska talesperson Per Bylund, som valdes in i partistyrelsen, trots att han är en uttalad nyliberal ur samma skola som Anders Borg.
Vi vill absoluta inte vara snåla. Vi tycker det är bra att Miljöpartiets medlemmar markerar mot partiledningens tvära högersvängar, som vad gäller vinsterna i vården och frågan om en generell arbetstidsförkortning. Sådana markeringar ger legitimitet åt kraven och gör det lättare för andra att bilda opinion i dessa frågor.
Men den partipolitiska betydelsen av denna markering är ändå marginell, då Miljöpartiet är ett borgerligt parti bland andra, över allt annat styrt av ambitionen att hamna i regeringsställning.
Redan före kongressen deklarerade Åsa Romson att målet är att bilda regering med Socialdemokraterna, men utan Vänsterpartiet, vilket med Löfvens uttalade välvilja formerar ett slags regeringsalternativ, oavsett att ett formellt samarbete, som det inför valet 2010, inte är aktuellt. Det målet ligger fast och har inte försvagats av kongressen, som ju faktiskt slöt upp på sossarnas sida, mot sin egen partiledning, i frågan om arbetsgivaravgifterna för unga.
Jonas Sjöstedts slippriga inviter efter kongressen lär mötas av sura miner. Kärleken är inte ömsesidig.
Men är konstellationen S + MP nu gjuten i sten, som bland andra Dagens Nyheters ledarsida hävdar? Vi tror inte det. Fridolin och Romson har målmedvetet strävat efter att hålla en bakdörr öppen och de lär inte stänga till den på grund av kongressens näsknäpp. Om valet 2014 landar i en pattställning, med Sverigedemokraterna fortsatt som vågmästare, kan bakdörren mycket väl bli huvudutgång till en alliansregering.
I vart fall lär Fridolin och Romson snart nog skaka av sig kongressens nederlag och fortsätta på den inslagna vägen. Huvudspelet på S garderas på det stora systemet.
