Karl Marx noterade att historien har en tendens att upprepa sig: ”Den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”.
Uttalandet dyker osökt upp ur minnet när Stefan Löfven och hans direktion i måndags presenterades sossarnas ”affärsplan för Sverige”. Visst fanns ett tragiskt drag i Håkan Juholts försök att tala som en sosse om en moderat politik, en roll som trots komiska krumbukter bara kunde sluta i politisk död. Med direktör Löfven är det annorlunda. Han tar med oefterhärmlig pondus plats i den socialmoderata farsen ”Ombytta roller”.
Spaltmeter har redan skrivits om ordet ”affärsplan”, inte minst från socialdemokratiskt håll.
”Snart betraktar vi oss som säljare och köpare på en marknad i stället för som medborgare i en politisk demokrati”, skriver samvetssossen Ulf Bjereld på DN-Debatt (25/9). ”Men politiken är ingen marknad. Medborgarna är inga kunder. Politiska förslag är inga varor som skall köpas och säljas. Politik handlar istället om värderingar och om intressekonflikter.”
Det är bra skrivet. Politik handlar i grund och botten om förhållandet mellan klasserna, om konflikten mellan arbete och kapital. Men vad händer med politiken om den ena sidan i denna konflikt är osynliggjord till och med för sig själv, om intressekonflikten förnekas av politikerna och unisont ersätts av dyrkan av allas vårt näringsliv?
Ja, då får vi den marknadifiering av politiken som Bjereld med rätta vänder sig mot; då säljer kvällstidningarna politik som vore det rea på Expert – kom och köp, kom och köp, så mycket tjänar du på regeringens (eller sossarnas) förslag; då tävlar partierna om medelklassens gunst, som själva uttrycket för det förment konfliktlösa tillståndet; och då får det från alla särintressen befriade kapitalet allt det pekar på.
Det är den från klasskonflikt befriade politiken som skriver manus till den fars som nu spelas upp.
Direktör Löfven själv förstår ingenting: ”Jag har jobbat hela mitt vuxna liv med näringslivet och jag vet att det är väldigt bra att vara fokuserad och tydlig med att det är detta som behöver åtgärdas, detta är huvudstrategin. Då kallar man det affärsplan”, säger han till TT (25/9).
Så träder sossarna in i sin komiska roll. Ekonomiskpolitiska talespersonen Magdalena Andersson kritiserar Anders Borg för att spendera för mycket, trots att han inte spenderar alls, och skatteutredaren Leif Pagrotsky ”gillar läget” genom att kopiera moderaternas skattepolitik, med Rut och jobbskattavdrag och allt.
”Vi respekterar den realitet som råder här och nu”, säger Pagrotsky, dvs moderaternas realitet. Att utmana den realiteten duger inte för en politik som skall säljas på medelklassmarknaden.
Visst är det farsartat. Men också tragiskt. Eftersom farsen blir fars på grund av att ingen spelar arbetarklassens roll. Det är utmaningen: Att besätta rollen.
