Anders Borg börjar alltmer likna en sliten positivhalare, som vevar fram samma melodi om och om igen, i budget efter budget. Skattesänkningar är lösningen på alla problem sjunger positivet och Borg vevar för allt vad han är värd för att överrösta en motbevisande verklighet.
Sedan tillträdet 2006 har högerregeringen skattesänkningar dränerat statskassan på sammanlagt 809 miljarder kronor. På årsbasis handlar de sammantagna sänkningarna 2014 om svindlande 172 miljarder kronor, om nu Borg får igenom sin extra skattesänkning till höginkomsttagarna. Så mycket mer hade staten alltså haft att fördela och investera nästa år, om högerns alla skattesänkningar inte genomförts.
Är det någon som är förvånad över att intäkterna inte längre räcker till vare sig välfärd eller nödvändiga investeringar i vägar, järnvägar och annan infrastruktur?
Enligt positivets tradiga melodi ger skattesänkningar massor av nya jobb. Det skorrar skärande falskt med tanke på att arbetslösheten stigit under högerns sju regeringsår, men Borg lägger in lite egen sång för att försöka dölja detta beklämmande faktum. Så sjunger han ivrigt den lika tradiga refrängen om fler sysselsatta under hans fögderi. Den sången skorrar lika falsk, då sysselsättningsgraden, som är det enda relevanta måttet, inte ökat en enda liten procentenhet. För Borg menar väl inte att han och regeringen skall äras för befolkningsökningen?
Till Borgs försvar skall sägas att det faktiskt finns en ren ton i årets positivmelodi. Så kan man i budgetpropositionens tabell 1.9 läsa att den höjda brytpunkten för statlig skatt beräknas ge noll nya jobb. Dryga tre miljarder kronor till höginkomsttagarna är alltså en ren gåva – eller skall vi kalla det muta? – inför nästa års val.
Skattesänkningspolitiken är falskt förpackad, den syftar inte till och den ger inte fler jobb. Men det betyder inte att den saknar logik. Tvärtom ingår politiken i en nyliberal strategi, där uteblivna löneökningar kompenseras via sänkta inkomstskatter. För de i jobb blir det lite mer kvar i plånboken, vilket skall hålla dem bort från ohemula lönekrav.
Att notan betalas av sämre lottade kamrater – av arbetslösa, sjuka, föräldralediga och pensionärer – och i slutändan också av de i jobb, genom urgröpt välfärd, är den outtalade poängen med denna rent kapitalistiska politik.
Detta bör observeras bortom skattepolitikens rent fördelningspolitiska effekter. Visst vinner höginkomsttagare med än låginkomsttagare och långt mycket mer än arbetslösa och sjuka, som inte fått så mycket som en krona. Men de stora vinnarna, de som verkligen cashar hem, är kapitalisterna, som med hjälp av skattesänkningarna kan roffa åt sig en allt större del av produktionsresultatet.
Den rödgröna oppositionen ylar över att Borg lånar till skattesänkningar. Och visst är det stötande vad gäller mutan till höginkomsttagarna. Borg skuldsätter hela svenska folket för att försöka köpa sin en valseger 2014. Men också ylandet skorrar falskt, då åtminstone sossarna verkar mer upprörda över skuldsättningen än över skattesänkningarna, som Löfven lovat behålla om de införs.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkar med angelägna om det nyliberala budgetslaveriet än självaste Anders Borg, vilket är riktigt illa.
För vår del är vi emot den förda skattepolitiken, för att den straffbeskattar de sämst ställda och urgröper välfärden. Vi vill avskaffa jobbskatteavdraget, men ser gärna ett höjt grundavdrag, varför inte finansierat via sänkt brytpunkt för statlig skatt, höjd bolagsskatt och återinförd förmögenhetskatt. I kristider är det inte fel att stimulera de sämst ställdas konsumtion.
Men framförallt vill vi se en kraftfull satsning på offentlig konsumtion – på skola, vård och omsorg – och på offentliga investeringar i bostäder och infrastruktur, satsningar som omedelbart ger jobb i Sverige.
Regeringens skattesänkningspolitik går ut på att öka den privata konsumtionen på den offentligas bekostnad. I budgeten räknar Anders Borg med att den privata konsumtionen skall öka med 3,4 procent fram till 2017, medan den offentliga bara tillåt öka med 0,7 procent. Med en ökad befolkning och ökade välfärdsbehov är det en plan för fortsatta och forcerade försämringar av välfärden.
Vi vill göra tvärtom, vi vill kraftfullt öka den offentliga konsumtionen och de offentliga investeringarna, vilket kräver ökade skatteintäkter. Omfördela gärna skattetrycket, från de med låga inkomster till företagen och de rika, men sänk det inte. Men i den nuvarande krisen är det också riktig politik att låna till offentliga investeringar, särskilt i Sverige, vars redovisade statsskuld är en av Europas lägsta.
Vi förfasar oss varken över statsskuld eller budgetunderskott. Det är mass-arbetslösheten och välfärdsslakten som är det förfärliga i dagens Sverige.
Till sist bara några ord om budgetkäbblet kring Sverigedemokraterna. Allianspartierna anklagar upprört de rödgröna för att ”göra upp” med SD, när de förklarat sig redo att fälla Borgs muta till höginkomsttagarna. Det är patetiskt. Faktum är att Reinfeldts minoritetsregering så till den grad förlitar sig på Sverigedemokraternas trogna stöd, att man inte ens bryr sig om att försäkra sig om majoritet i riksdagen.
Som man bäddar får man ligga. Vi kan bara hoppas att högerns arrogans sätter krokben på den själv.
