Vad kommer efter bilkrisen? Man skall inte spå, särskilt inte om framtiden, men klart är att byggbranschen ligger risigt till. Finanskris och höga räntor befrämjar inte byggproduktion.

Redan nu kommer därför rapporter om varsel och inställda byggen. Varvid Boverket räknar med en snabb minskning
 av byggandet. Nyproduktionen halveras, från 30000 bostäder i år till 15000 nästa år.

Om detta skall sägas att ny-produktionen i Sverige redan är låg i internationell jämförelse.

Ett exempel. 2007 påbörjades 3,2 nya lägenheter per tusen invånare i Sverige. Att jämföra med 4,6 nya lägenheter per tusen invånare i Danmark, 5,9 i Finland och 7,1 i Norge.

Finanskrisen spelar som sagt roll för den kraftiga inbromsning som är på gång i byggsektorn. Men i allt väsentligt är krisen hemmaproducerad.

Genom skattereformen 1990 frånsvor sig staten allt ekonomiskt ansvar för bostadsförsörjningen, detta genom att finansiera stora skattesänkningar för hög-inkomsttagarna med indragna bostadssubventioner. Följden blev ett mångårigt och nästan totalt stopp för all nyproduktion, särskilt av hyreslägenheter.

Krisen blev så allvarlig att socialdemokratin sent omsider tvangs krypa till korset. Genom att införa ett särskilt investeringsbidrag för nyproduktion av hyreslägenheter. Detta förbättrade situationen något. Men Mats Odell hann knappt sätta sig till rätta i sin stol på finansdepartementet förrän han avskaffade det särskilda investeringsbidraget. Med påföljd att nyproduktionen åter sjönk som en sten.

Det var lätt att förutse, men med facit i hand framstår ändå högeralliansens bostadspolitik som fullständigt absurd. ”Eget ägande” har varit Mats Odells ledord och i inte minst Stockholm har hans högervänner gjort politik av denna närmast religiösa privatiseringsideologi. Genom en exempellös utförsäljning av allmännyttiga hyreslägenheter.

Med finanskrisen nådde denna politik vägs ände. Med höjda räntor och sjunkande priser på bostadsrätter finns det ingen som vill köpa loss en hyreslägenhet i Tensta eller Skärholmen, så borgarna tvangs blåsa av sin privatiseringskampanj. Under ivriga försäkringar om att den varit    utomordentligt framgångsrik.

Men resultatet är förfärande. I inledningen av en djup kris sitter människor inlåsta i prisfallande bostadsrätter, utan möjlighet att flytta med mindre än att dra på sig stora skulder. På köpet drar inlåsningen proppen ur en redan svag byggmarknad. För när människor inte kan sälja sina bostadsrätter, så kan de heller inte köpa nya. Vilket stoppar uppemot hälften av denproduktion som var planerad till nästa år, bestående av nästan bara bostadsrätter.   
  
”Absurt” var ordet sa Bull. För sakförhållandet är att det idag råder en växande bostadsbrist i Sverige. I storstädernas invandrartäta förorter är trångboddheten skriande och för ungdomar blir det allt svårare att skaffa egen lägenhet, åtminstone om de saknar betalningsstarka föräldrar.

Betänk detta. Det finns ett växande behov av den bostad som enligt FN:s rättighetsstadga utgör en mänsklig rättighet. Men ändå byggs det i stort sett ingenting. För att bostadsbyggande inte är lönsamt nog och för att köpkraften inte räcker till att betala de ockerhyror och de ockerpriser som idag råder på bostadsmarknaden. Kan de kapitalistiska profitproduktionens  beskrivas på ett mer avslöjande sätt?

Att krisen sänker försäljningen av Volvos bensinslukande lyxbilar är begripligt och svårt att åtgärda på ett nationellt plan. Men med bostadsbyggandet förhåller det sig annorlunda. Det finns behov i landet, det finns kunnande och produktionsresurser och det finns alldeles uppenbart kapital. För hur kan staten annars ställa astronomiska 1500 miljarder kronor till finanssektorns förfogande?

Det är alltså bara att sätta igång. Genom att sjösätta ett rejält program för att bygga bort bostadsbristen, med hjälp av statligt kapital och riktat till kommunala bostadsföretag. Det vore en jobbpolitik värd namnet inför den arbetslöshetskris som nu hotar.

Ett sådant bostadsbyggnadsprogram bör inte vara villkorslöst. Lagen om allmännyttiga bostadsföretag bör ändras, så att självkostnadsprincipen åter läggs till grund för verksamheten. Som villkor för räntesubventioner bör sedan de kommunala och åter allmännyttiga bostadsföretagen avkrävas byggnation av i första hand billiga hyreslägenheter. Det är där som både behovet och bristen är som störst.

Finansieringen utgör inget problem. Avskaffa omedelbart AP-fondernas rätt att placera nytt pensionskapital i spekulation och placera istället pengarna i en bostadsbyggnadsfond, som i praktiken under miljonprogrammets dagar. Ställ räntefritt kapital till bostadsbyggandets förfogande och garantera avkastningen på pensionskapitalet genom statliga räntesubventioner. Det ger trygg avkastning, istället för de gigantiska spekulationsförluster som nu har drabbat AP-fonderna.

Någon kanske invänder att bostadsbristen framförallt är ett storstadsproblem. Vilket kan vara sant. Men det är uppenbart inte bara ett storstadsproblem. För så snart det kommer till flyktingmottagande, så skyller allt vad  överklasskommuner heter genast på bostadsbrist. Så nog kan det behövas nya bostäder lite här och var. Varvid det inom flyktingpolitikens ram är fullt möjligt att ålägga alla kommuner att tillhandahålla lägenheter för flyktingmottagning.

Vi är inte skickade att ange ett exakt mått på bostadsbyggnadsbehovet. Men bara i Stockholms län behövs det enligt Boverket 19000 nya lägenheter per år fram till 2030, vilket utgör ett riktmärke för behovet. Mot denna bakgrund och efter snart 20 år av strypt bostadsbyggande lär en nyproduktion i nivå med Norges vara rimlig. Vilket betyder i storleksordningen 60000 nya bostäder per år.

Alltså. Det finns ett akut behov av nya bostäder. Samtidigt finns ett lika akut behov att möta den arbetslöshetskris som nu är under uppsegling med offensiva offentliga satsningar. Varvid bostadsbyggande är en både effektiv och beprövad möjlighet. Vet att varje jobb i byggsektorn genererar tre till fyra jobb i kringliggande sektorer.

Fredrik Reinfeldt & Co pladdrar oupphörligt om sin påstådda jobbpolitik. Men när högkonjunktur nu slår om i kris stiger genast arbetslösheten. För att regeringens jobbpolitik är just pladder. Det är hög tid att syna regeringen: Genom att kräva ett rejält bostadsbyggnadsprogram!

21 oktober 2008
Proletären 43