Det är lätt att förstå Jonas Sjöstedts ilska efter att ha fått den löfvenska dörren slängd i ansiktet. Vänsterpartiet har i månader stridit för att göra Löfven till statsminister, det har visat sig från sin mest kompromissvilliga sida och undvikit all kritik av sina två medspelare i den rödgröna treklövern. Tacken är en iskall avspisning.

För de vänsterpartister som uppenbarligen trodde att partiet nu skulle få ingå i regeringen, är besvikelsen givetvis stor. Den vänstervridning de såg framför sig vid en valseger blev till intet.

Efter Löfvens nobb meddelar Sjöstedt att Vänsterpartiet inte tänker agera stödparti åt Löfven, att det rent av tänker agera som en självständig vänsteropposition i riksdagen. Hur det blir med denna självständiga vänsterpolitik återstår att se. Men tanken är god.

Valet 2014 visar hur farlig anpassningens väg är. När det saknas opposition från vänster kan de bruna ta plats. Sverige behöver en självständig vänsteropposition som vägrar acceptera nyliberalismens trånga ramar. Frågan är bara om Sjöstedt menar allvar eller om de trampade tårna slutar ömma så fort det kommer en samarbetsinvit från Löfven vid kommande budgetförhandling.