Löfven är tillbaka – spelar det någon roll?
Det är klasskamp, inte färgen på regeringen, som avgör vilken politik den för.
Löfven är tillbaka. Januariöverenskommelsen, med punkt 44 som skulle införa marknadshyror, har fallit.
Att den nyliberala januariöverenskommelsen är borta är naturligtvis en framgång för de folkliga protesterna som varit, framförallt i hyresfrågan. Men den som hoppas på välfärdsreformer och vänsterpolitik lär bli besviken.
Centerpartiets inflytande är kvar. Räkna med fortsatt högerpolitik, sminkad med lite betydelselösa satsningar i periferin.
Spelar det då någon roll om regeringen är rödgrön eller borgerlig? Det är frestande att svara “nej” på den frågan. En rödgrön regering som bedriver nyliberal politik är varken röd eller grön. Det som skiljer den åt från en konservativ regering är snarare ytan och retoriken, och möjligen hastigheten på nedskärningarna och de nyliberala reformerna.
Socialdemokraterna har för länge sedan visat att de även utan januariavtal eller centerpartistiskt inflytande inte bara är fullt kapabla, utan även högst villiga, att bedriva högerpolitik. De senaste decennierna har vi fått stå ut med nedskärningar, privatiseringar och nyliberalism oavsett regering.
Staten kan visserligen administreras av olika typer av regeringar, men så länge vi lever i ett kapitalistiskt system är det i grunden borgarklassen (kapitalisterna) som styr.
Det som bestämmer vilken typ av politik som ska föras av en regering under kapitalismen är inte dess politiska färg. Det som avgör är istället styrkeförhållandena i klasskampen.
Under stora delar av 1900-talet var arbetarklassen i Sverige relativt stark. Sverige var bland de strejktätaste länderna i världen under mellankrigstiden. I flera länder ledde den revolutionära delen av arbetarrörelsen revolutioner som välte det kapitalistiska systemet över ända. Kapitalismen som världssystem var hotad i grunden.
Det var dessa styrkeförhållanden som var garanten för de många välfärdsreformer som höjt levnadsstandarden i Sverige. Det var en klassamarbetspolitik som visserligen samtidigt säkrade kapitalisternas fortsatta existens och deras vinster, men som ändå innebar många fördelar för arbetarklassen.
Men det socialdemokratiska ombudsmannatänkanden kvävde också en levande arbetarrörelse. Stridbara fackföreningar byttes ut mot toppstyrda pampvälden, och vilda strejker ersattes med rädsla och individualism.
Socialdemokratiska och “rödgröna” regeringar bytte välfärdsreformer och ekonomisk vänsterpolitik mot tomma ord och symbolpolitik.Nyliberala budgetregler och EU-lagar gav politikerna något att skylla på.
Så spelar det då egentligen någon roll? Visst finns det nyanser i helvetet. Den öppet arbetarföraktande nyliberalismen är värre än meningslös symbolpolitik. Men för att inte fastna i ekorrhjulet av att jämnt välja det minst onda krävs att vi lyfter blicken. Det som verkligen spelar roll är arbetarklassens och den radikala arbetarrörelsens styrka.
Det är strejker och protester - klasskamp - som kan göra verklig skillnad. Att vi lyckades stoppa marknadshyrorna är ett litet men viktigt exempel på det.