Krönika: Lyft blicken i dessa dyrtider

Undertecknad hade den stora äran att få vara med i P4 Gävleborg och snacka om prisökningarna och hur de påverkar våra liv.

Jag försökte uppmana till att lyfta blicken och istället för att diskutera vilka Tokyo-nudlar som är billigast, och var man kan panta stereon och om man ska gå över till det sämsta toapappret och annan bornerad snusförnuft, så bör man ställa krav på att också lönerna ska upp. Vi kallejobbare är trötta på att alltid vara samhällets krockkuddar och borde nog göra nåt åt det.

Efter mig var det en kommunanställd konsumentvägledare som hade precis motsatt perspektiv: höj inte blicken, titta neråt, ät upp allt på din tallrik. Mellanskiktets sunda förnuft-perspektiv.

Det är vad vi säger till våra barn, och nog bör man äta upp maten som både en själv, slaktaren, fabriksarbetaren, lastbilschauffören och personalen på Ica och Tillmans charkuteri slitit med i vårt anletes svett. ”Ät opp nu, det är det sista man blir stark av”, som min mormor lärde mig och som jag lär mina egna avkommor.

40 procent av all mat som produceras slängs. Men det är inte det vi skrapar av tallriken som utgör lejonparten i detta. De där två femtedelarna slängs och eldas upp av producenter och återförsäljare. För att tjäna pengar. De dumpar hellre kaffet i havet än sänker priserna.

Marknadens spelregler är sådana att det är mer lönsamt att slänga mat än att sälja den till lägre pris. För att hålla priserna och profiten uppe. Jordgubbsodlarna tjänar som mest pengar när en stor del av gubbarna fryser bort, och varje gott skördeår måste dom sprida fake news om jordgubbsbrist för att kunna ta ohemula 60 kronor halvlitern.

Vi borde alltså fråga oss om det nog inte är spelreglerna vi borde ändra på. Är kapitalismen tjänlig mänskligheten eller har den tjänat ut? Vi vill ju inte vara fattiga tallrikslickare med uselt toapapper. 

Marknadens spelregler är sådana att det är mer lönsamt att slänga mat än att sälja den till lägre pris.

Jag funderade på att önska Blå tågets låt Kan sparsamhet rädda proletariatet? – som är en pendang till en skrift från 1886 av Atterdag Wermelin som föregriper Keynes med nästan 50 år och brukar räknas som det första självständiga, svenska marxistiska verket.

”För när maten blir allt dyrare och jobben blir allt färre och i tidningarna står recept på soppa på en spik
då är det dags att konfiskera sparkapitalet så att rikedomen upphör för den som är rik.”

Istället önskade jag Folköl och dunkadunka med Svenne Rubins, som inleds med texten:

”Allting har blitt så dyrt här i Sverige

Sanna mina ord, det blir bara värre

Det ser inte ut som om det skulle finnas nån gräns

Krascher på börsen och dåliga omen

Skatter på skatten och inflationen

Ränta på ränta och svångrem och tv-licens

Och bilen den är trasig, men det gör det samma

Bensin är ändå för dyrt för att handla

Och den ska va miljonär som ska ut på nån krog

Ultravioletta strålar och växthuseffekten

Och snart kommer deklarationsblanketten

Och grogg har blivit så dyrt så hälften förslog”

Och Svenne Rubins förresten, de lirar i Söderhamn den 9 juli, på 90-årsdagen av skotten mot de strejkande arbetarna. Du kommer väl dit?