Arbetsköparna är på offensiven. De kommer med allt mer långsökta anledningar till uppsägningar och försöker med alla medel smutskasta stridbara arbetare.
Jag har följt varslet av Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson i Göteborgs hamn lite på avstånd. Uppsägningen är något av det mest fantasifulla jag hört. Skulle Erik vara en fara för rikets säkerhet?
Det är uppenbart att det inte bara är Hamnarbetarförbundets blockad av israeliska vapen som ligger bakom uppsägningen. Företaget har haft onda ögon på Erik under en lång tid. Han har helt enkelt varit allt för stridbar.
För några år sedan var det en annan facklig kämpe på Arrivatågen i Skåne, Ola Brunnström, som skulle bli uppsagd efter att i flera år kämpat för sig och sina arbetskamraters rättigheter. Den påstådda anledningen var ett mejl som Ola skickat till medlemmarna i Sekoklubben på Pågatågen med avslutningen ”Va inte rädd för cheferna, de ska vara rädda för oss”. Formuleringen ansågs vara ”hotfull”.
Nu senast har jag genom mitt fackliga arbete hört om ett skyddsombud i Skåne som blivit uppsagd av ”personliga skäl”, något det ännu inte skrivits i tidningen om. Han har i flera år stått upp för sina arbetskamraters bästa och arbetat för krav på en säker arbetsmiljö.
Vi vet inte än hur det fallet kommer att sluta, förhandlingar pågår och jag har förstått att det är känsligt. Men jag kan inte låta bli att undra hur arbetsköparna skulle agera om man hade gjort en liknande aktion som man gjorde på Arriva?
Detta är bara tre exempel på fackligt aktiva som har blivit uppsagda från sina arbeten. Men jag tänker att det måste handla om fler skyddsombud och andra fackligt aktiva. Mörkertalet lär vara stort.
Det behöver heller inte bli uppsägningar alla gånger. Det räcker med att sätta den anställde på de tyngsta och värsta arbetsuppgifterna för att personen ska välja själv att hitta ett nytt arbete.
Varför är då skyddsombud, fackligt aktiva och andra arbetare som vågar göra sin röst hörd så utsatta? Givetvis handlar det om att på arbetsplatsen är det en arbetsköparnas diktatur, där det enda sättet för arbetare att få igenom sina krav är att gå ihop och stå upp för varandra. Då kan man förändra saker, och därför försöker arbetsköparna trycka till varje stridbar arbetare så att de kan fortsätta med sitt förtryck.
Med sammanhållning mellan arbetskamraterna kan man hindra arbetsköparna planer. Ola på Pågatågen fick behålla sitt jobb efter att arbetskamraterna gick samman och hotade med vild strejk ifall arbetsköparen skulle göra slag i saken och fullfölja uppsägningen.
Det som hände Ola på Arrivatågen och nu händer Erik i Göteborgs hamn, sker allt för ofta i det tysta. Det kostar idag inte mycket för företagen att köpa ut stridbara arbetare och när man står där utan uppbackning så är man inte så stor.
Vad vi kan lära oss av detta? Jo, lösningen för oss arbetare är att alltid stå tillsammans. Då kan vi förflytta berg. Det arbetsköparna är mest rädda för är ett sammansvetsat kollektiv som solidariskt står upp för varandra.
