Krönika: Mellan krigets aska och frihetens hopp

Det senaste kriget i Gaza var inte bara en militär konfrontation, utan ett skriande exempel på mänsklig och politisk orättvisa. Tusentals familjer blev hemlösa, hem raderades helt, och sjukhus och skolor blev systematiskt attackerade, vilket är ett flagrant brott mot internationella konventioner.

Detta krig, precis som de tidigare, var inte en tillfällig händelse utan en del av den systematiska politik som den israeliska ockupationen genomför, som syftar till att tömma det palestinska landet på dess ursprungliga invånare och utplåna deras identitet. Ockupationen fortsätter att stjäla land, utvidga bosättningar och införa kvävande blockader mot Gaza, både ekonomiskt och humanitärt.

På det personliga planet var detta krig ett test av min psykologiska och politiska styrka. Från min plats i exilen försökte jag vara en del av kampen genom de verktyg jag hade tillgång till: media, kultur och politiskt arbete. 

Jag arbetade med att dokumentera berättelser från palestinska familjer som förlorade sina älskade och sina hem och publicerade dem i Proletären. Jag organiserade också utställningar och kulturella kvällar som speglade Palestinas skönhet innan ockupationen, och fokuserade på att lyfta fram dess rika historia och kultur.

Mitt syfte med dessa aktiviteter var inte bara att dokumentera tragedin, utan att bygga mänskliga broar mellan det palestinska folket och omvärlden. Jag tror att förmedla dessa berättelser och sprida vår kultur, vår musik och våra konstformer är en form av motstånd som är lika viktig som någon annan.

Själva avtalet mellan Hamas och Israel som stoppade striderna är i själva verket ett tillfälligt eldupphör som döljer en mer komplex verklighet. Det måste till konkreta åtgärder för att erkänna palestiniernas fulla rättigheter, inklusive rätten till självbestämmande, för att avsluta ockupationen helt.

För mig är återvändandet till Gaza inte bara ett val, utan en motståndshandling. Jag försökte komma till Gaza innan kriget och kommer att fortsätta försöka nu, trots alla svårigheter. Återvändandet till hemlandet representerar ett avfärdande av exilen som en given verklighet och en bekräftelse av den palestinska identiteten som ockupationen försöker utplåna.

Som journalist anser jag att min roll inte bara handlar om att dokumentera händelser på avstånd, utan att vara på marken. Jag var i ständig kontakt med familjer i Gaza och träffade palestinska flyktingar i Egypten, och publicerade deras berättelser i svenska tidningar, eftersom att föra fram deras röster är en integrerad del av det palestinska motståndet.

Trots all förstörelse och allt lidande bevisar det palestinska folket gång på gång att deras vilja är obrytbar. Det mod och den uthållighet som Gazas invånare visade i kampen mot ockupationen är ett klart budskap till världen om att palestinierna inte kommer att ge upp inför orättvisa, utan kommer att fortsätta sin kamp tills rättvisa uppnås.

Men den största utmaningen nu är att omvandla detta folkliga motstånd till ett verkligt politiskt och diplomatiskt arbete som sätter stopp för palestiniernas lidande och banar väg för frihet och självständighet.

Trots all förstörelse och smärta förblir Gaza en symbol för motstånd och inspiration. Detta land, som dagligen översvämmas av blod och tårar, förblir vittne till sitt folks värdighet och lär oss att kampen för Palestina inte bara handlar om land, utan om en kamp för mänsklig rättvisa.

Khulud Shaban

Frilansjournalist