Vittnesmål från Gaza: Människor som älskar och drömmer
Rufaida Sahwil kommer från stadsdelen al-Rimal al-Janubi i Gaza City. Före kriget arbetade hon som frilansande visuell konstnär och bildlärare. Här berättar hon sin historia för frilansjournalisten Khulud Shaban.
Den 7 oktober 2023 vaknade jag tidigt för att förbereda mig för att gå till jobbet. Från balkongen på åttonde våningen i mitt hem hade jag en utsikt som sträckte sig från norr till söder. Plötsligt såg jag en våg av raketer och attacker som verkade komma från alla håll – det var som om en port till helvetet hade öppnats.
Jag frågade mig gång på gång vad som hade hänt. Kvällen innan var allt som vanligt. Jag brukade följa nyheterna, och även om det alltid gjorde mig sorgsen att höra om det som hände i andra delar av vårt land försökte jag leva mitt vanliga liv.
Den dagen vågade jag inte lämna huset. Jag såg barn som rusade hem från skolan, föräldrar som ropade på sina barn att komma hem. Strömmen gick snart. Jag försökte lyssna på nyheter på radio via min telefon.
Första dagen hördes inga raketer från den israeliska armén, vilket bara ökade min oro. Jag kontaktade mina släktingar och vänner för att diskutera vad som hände. Nästa dag blev det tydligt att inget kunde beskriva vad vi stod inför – det var något fruktansvärt.
Jag hade aldrig förväntat mig att jag, eller mina nära, skulle överleva detta.
Nyheterna blev allt mer alarmerande. Ljudet av raketer och flygplan närmade sig vårt område. Raketer föll på gatan framför vårt hus, till höger och vänster om oss. Vi sprang alla ner till bottenvåningen. En raket träffade vårt hem, och hela byggnaden rasade samman. Eld bröt ut, och vi kände att döden omgav oss.
Luften fylldes av en hemsk lukt av gaser, damm och rök. Vi kunde inte se varandra eller förstå vad som hände. Barnen grät och skrek, många svimmade av panik. Vi var fångade av rasmassor från eftermiddagen tills midnatt nästa dag.
Vi försökte kontakta civilförsvaret, Röda korset och ambulans, men alla meddelade att de inte kunde komma in i området på grund av den intensiva och slumpmässiga bombningen. Våra grannar förlorade tio familjemedlemmar – kvinnor och barn – medan andra skadades svårt.
Efter midnatt lyckades civilförsvaret och Röda korset nå oss och evakuera oss från spillrorna. Vi fördes till al-Shifa-sjukhuset, men inte heller där var vi säkra – bombningar fortsatte nära sjukhuset.
Vi flyttade till sjukhuskorridorerna utan skor, utan filtar, utan några ägodelar. Våra kläder var täckta av damm och smuts. Inom några timmar var sjukhuset överfullt med döda, skadade och andra flyktingfamiljer.
Vi stannade på sjukhuset i över en vecka, sov på golvet utan filtar eller kuddar, utan mat eller möjlighet att tvätta oss. Det var som en mardröm – en konstant ström av kroppar och skadade, med lukten av blod överallt.
Detta var min första förflyttning. Jag skulle komma att flytta sex gånger till under de följande veckorna, mellan olika områden. Efter en vecka kunde vi äntligen duscha och byta kläder på sjukhuset för att få bort dammet och smutsen.
Vissa scener har etsat sig fast i mitt minne från min tid som flykting pả Shifa-sjukhuset: högar av kroppar som anlände i tiotals åt gången, medan bårhusets kylrum var överfulla och kroppar placerades på golvet utanför. De skadade och deras hemska skador, blodet som fläckade golven. Bilder av fördrivna människor som anlände till sjukhuset utmattade, efter att ha gått till fots i timmar efter att deras hem bombats.
Jag evakuerades till Gaza City två gånger, sedan till Khan Younis, under vapenhot. Vi fick låta våra ögon skannas av apparaten som satt monterad på stridsvagnen. Vi fick inte ta med oss våra tillhörigheter, de få saker vi hade lyckats köpa for att använda i vårt dagliga liv.
Efter många timmar hittade vi en liten buss för transport. Priset var skyhögt. Men när vi äntligen åkte iväg stoppades vi av armén, som beordrade oss att lämna bussen och överge våra saker. Vi förlorade allt.
Vi flydde igen, utan några ägodelar, till Rafah. Där flyttade vi tre gånger, utan filtar, kläder eller något annat. Det var vinter, kallt och regnigt, och vi hade inga torra kläder att byta till.
Det fanns en djup smärta inom oss. Jag önskade bara en dag utan allt kaos som kriget hade lämnat efter sig. Men hur kan det vara möjligt, när alla i Gaza lider och är offer för detta folkmord?
Efter min tredje flykt på mindre än en månad och en chock som förlamade mig, kunde jag varken kommunicera med andra eller återvända till min konst och mitt skapande. Min vardag fylldes av livets dagliga sysslor och av att lyssna på de hjärtskärande nyheterna.
Jag kände mig fångad i ett monotont mönster utan mening. Men en dag slog en gnista av hopp och återhämtning rot inom mig.
Jag gick till marknaden och köpte några papper och enkla kontorsmaterial. Jag började klottra på papper, och varje dag skapade jag något nytt – både begripligt och abstrakt – som ett sätt att trotsa verkligheten i flyktinglägret i Khan Younis.
Mitt i detta folkmord var barnen de mest oskyldiga och mest sårade offren. Varje gång jag såg dem kände jag tyngden av deras osynliga sår – de som gömde sig bakom deras ögon, fyllda av rädsla och förväntan.
Som konstnär, som lever och andas denna verklighet, stod jag inför en oundviklig fråga: Hur kan konsten erbjuda dessa barn ett fönster till livet?
I november 2023 började jag som volontär i flyktingcentret, där jag höll workshops för barn med det lilla material som fanns tillgängligt. Varje dag arbetade jag med en ny grupp barn, och detta fortsätter jag med än idag. Jag målar mina egna tavlor och genomför aktiviteter med barnen, inklusive teckning och rörelselekar.
Men inget här är utan hinder. Jag väntade varje dag tills värmen av sommarens sol började avta och solnedgången kom, för att kunna skapa. När mörkret föll var det omöjligt att fortsätta måla på grund av strömavbrotten.
Jag målar varje dag – en dag utan att måla känns som om en del av min själ dör. Före kriget arbetade jag intensivt på min femte personliga utställning, som skulle heta Födelse, men den förstördes av folkmordskriget. Jag hade redan färdigställt 18 tavlor och förberett mig under ett års tid för att öppna utställningen i december, som sammanföll med min födelsedag.
Mina målningar har slutat vara enbart fönster till fantasivärldar. De är nu speglar som reflekterar smärta och förlust. Ibland känner jag att mina händer inte vill måla längre, utan förändra världen omkring mig. Det känns som om jag lättar på tyngden i mitt bröst genom att överföra smärtan till papperet.
Jag har också börjat arbeta med barn och ibland med mödrar. Jag håller frivilliga workshops för att bearbeta känslor och lära ut konst som en del av utbildning i skolor.
Kriget har tagit mycket ifrån mig. Jag har förlorat familjemedlemmar, vänner och min ateljé. Mitt hem var inte bara en plats utan en levande minnesbank. Nu försöker jag återskapa dessa förlorade delar i mitt inre, även om det bara börjar som en tanke jag vägrar släppa.
Kriget mot Gaza är inte bara en flyktig konflikt; det är en återkommande scen av smärta och grymhet, där tragedin återskapas i varje generation. Men som konstnär ser jag saker och ting annorlunda. Kriget är inte bara ljudet av bomber eller lukten av förstörelse; det är ett öppet sår i världens själ, som speglar mänsklighetens oförmåga att se den andre som en fullständig människa.
Kommer det att ta slut? Kanske… men inte på det sätt vi föreställer oss. Kriget tar slut den dag världen slutar se Gaza som en symbol för lidande och börjar betrakta det som en spegel av sin förlorade mänsklighet. Den dag murarna blir till målningar och ruinerna till minnesmärken som berättar om människor som inte önskade något mer än sin rätt till liv.
Som konstnär bär jag på hoppet mitt i all denna aska. Jag ser segern i ögonen på barn som målar på ruinerna av sina hem, i händerna som bygger upp igen, och i sångerna som kommer från mörka gränder, upplysta endast av hjärtan. Kriget tar slut när vi väljer att omvandla smärtan till kreativ handling och övervinna förtryckaren, och när vi får världen att se bortom förstörelsen: ett folk som skapar liv, även om de är omgivna av döden.
Men fram till dess kommer jag att måla. Jag kommer att färglägga krigets aska med frihetens färger. För konsten är för mig den första formen av motstånd, och den sista formen av seger.
Som konstnär ser jag slutet inte bara som ett stopp för bomberna, utan som en stund då offrens själar blir levande vittnen som väcker världens samvete och omformar rättvisans begrepp – inte som en dom, utan som en obestridlig sanning.
I folkmordskriget önskar jag kunna föreviga de liv som tas, inte som siffror eller sorgliga berättelser, utan som levande ljus som lyser upp världens minne. Jag önskar att smärtan förvandlas till ett visuellt språk som tvingar betraktaren att känna, förändras, och kämpa för livet och vår rättvisa sak.
Och som människa önskar jag något enklare och djupare: att tiden stannar för en stund, att jag ser barn skratta utan rädsla, att husen återigen blir till hem, inte gravar.
Jag önskar att världen minns att det i Gaza finns människor som älskar, drömmer och förtjänar livet lika mycket som någon annan. Att våra minnen bevaras och blir till verklighet, inte till ett förflutet.
Men inom mig vet jag att önskan ensam inte räcker. Därför kämpar jag med penseln och orden, i hopp om att mänsklighetens röst en dag ska höras.