Ännu en skolstart står för dörren. Och ännu en ny skolreform sjösätts i samband med skolstarten, nu på landets gymnasieskolor. 

Långt ifrån alla ungdomar kommer in på gymnasiet. Förra året saknade 16,3 procent av landets niondeklassare behörighet. Det är närmare 20.000 ungdomar. Inget tyder på att någon förändring skett inför årets skolstart.

I det Sverige som påstås vara ett välfärdsland förvägras tusentals ungdomar varje år sin rätt till kunskap. Politiker som vägrar se resursbristen som en förklaring talar istället om skärpta krav, fler betyg och en ännu mer konkurrensutsatt skola. 

Dagens svenska skola är en utslagningsskola där underkända och svikna elever får söka sig andra vägar i samhället. En del hamnar i kriminalitet. Det senaste decenniets växande problem med gängkriminalitet har en mycket stor förklaring i det svenska skolsystemet. På skolgårdarna rekryteras nu allt yngre barn av gängkriminella.

Listan över den svenska skolans misslyckade reformer är lång: kommunaliseringen, friskolereformen, fler betygssteg, betyg längre ned i åldrarna, förstelärarreformen och märkliga läroplaner. 

I media framställer borgarna skolan som en flumskola till följd av socialdemokratisk lättja. Sanningen är den motsatta. I princip alla nya läroplaner de senaste 45 åren har klubbats av borgerliga regeringar; Lgr 80, Lpo 94, Lgr 11 och nu en ny läroplan för gymnasiet (Gy25). Grundskolan är planerad att vänta tre år innan deras nya läroplan är klar.

Höstens gymnasiereform är en återgång till gamla ämnesbetyg i stället för kursbetyg. Nu ska eleverna få ett betyg i ett ämne istället för som innan flera olika betyg i ett och samma ämne. Men säg den skolreform som kan göras ordentligt. För att ändå kunna behålla delar av det gamla systemet införs istället två olika ämnen i flera ämnen. I matematik införs till exempel matematik och matematik fortsättning. 

Eleverna kommer således även fortsättningsvis få olika betyg i ett ämne, helt i strid med reformens intentioner. Färre elever lär även välja att fördjupa sig i olika ämnen. 

Även om kursbetygen försvinner så försvinner inte kurssystemet. Nu ska det i stället heta nivåer. 

Eleverna får som ämnesbetyg det betyg de erhållit på den högsta nivån. En elev som får ett högt betyg på en grundläggande nivå/kurs kommer knappast våga riskera att få ett lägre slutbetyg genom att läsa en högre nivå/fortsättningskurs. Djup och förståelse lär försvinna för många elever. Reformen är en halvmesyr som varken kommer att gynna elevernas kunskapsutvecklingen eller komma tillrätta med skolans betygshets och utslagningsproblem.

Ytterligare en reform står för dörren, en ny betygsreform. Även den en halvmesyr. Ja, egentligen värre än så. 

Kritiken mot betyget underkänd, F, har varit massiv. Nu vill regeringens enmansutredare Magnus Henrekson ta bort detta betyg för att istället införa en tiogradig betygsskala där betyget 10 är det högsta (”utmärkta kunskaper”) och betyget 4 är nivån för ”godtagbara kunskaper”. Betyget 1-3 motsvarar ”mindre godtagbara kunskaper”. I praktiken blir det alltså tre underkända betygssteg i stället för dagens enda. 

Skillnaden blir att de nya betygen 1-3 ska räknas som behörighetsgivande. Framöver blir således obehöriga elever välkomna in i gymnasieskolan. Men hur de ska klara av dessa gymnasiestudier med sina ”mindre godtagbara” förkunskaper står skrivet i vatten.

Det är bra att fler ungdomar får möjlighet att läsa på gymnasiet. Men tillförs inte mer resurser under deras skoltid kommer de ändå att sluta skolan stämplade som misslyckade. Skillnaden kommer att vara att det sker vid 19 års ålder istället för vid 16.

Fler betygssteg kommer även öka utslagningen i skolan, vilket länge varit borgarnas ambition med svensk skola. Arbetarungar ska inte konkurrera om högskoleplatser med överklassens barn. 

Här passar utredare Henrekson in. Med sin bakgrund som professor i nationalekonomi och forskare inom företagsklimat var han perfekt för regeringens beställningsjobb. Henrekson och regeringen talar om ett likvärdigt betygssystem men så länge de inte erkänner och ännu mindre vill göra något åt den svenska skolans strukturella problem kommer likvärdighet inte att uppnås. 

Svensk skola har sedan kommunaliseringen 1989 och friskolereformen 1992 präglats av ojämlikhet och utslagning. I takt med att välfärden berövats sina resurser och skatterna sänks har det blivit allt mindre över till skolan, som blivit ett populärt nedskärningsobjekt. 

Enligt fackförbundet Sveriges lärare genomfördes neddragningar inom skolan i sju av tio kommuner förra året. Det orättvisa friskolesystemet, där 74 procent av friskoleeleverna går i skolor som drivs som aktiebolag, driver nedskärningståget. Varje elev som börjar på en friskola dränerar den kommunala skolan på resurser och ökar vinsten för friskolekapitalisterna. 

Kommunerna har ett utbudsansvar, att med kort varsel erbjuda alla skolpliktiga barn en skolplats. Lokal- och personalkostnader finns kvar hos kommunerna men skolpengen går till friskolorna och deras ägare.

Sverige är det enda landet i världen som tilllåter att offentliga skolmedel kan tas ut som utdelning av privata skolaktörer. Så här kan vi inte ha det.

Om vi menar allvar med en inkluderande och rättvis svensk skola kan vi inte svika 20.000 ungdomar varje år. Det är inte fler betyg och skolval de behöver utan de behöver träffa fler vuxna i en mer anpassad miljö. Minskade gruppstorlekar, fler speciallärare och resurspedagoger och en bättre arbetsmiljö med mindre administrativt arbete för lärarna ihop med ett statligt huvudmannaskap är vägen fram. 

Men det kräver såklart offentliga välfärdssatsningar och inte neddragningar i denna vapenrustningens tidevarv.