Missnöjda vänsterpartister lämnar V
I en debattartikel i Aftonbladet förra veckan skriver 22 avhoppade V-medlemmar om varför de lämnar ett parti som drar allt tydligare åt höger. Proletären har pratat med två av dem.
Förra veckan publicerade Aftonbladet en debattartikel med rubriken ”Därför lämnar vi Vänsterpartiet”, undertecknad av 22 tidigare medlemmar som inte ställer upp på partiets högersväng.
Proletären frågade två av dem om missnöjet med partiledningen och politiken, och vad som fick bägaren att till slut rinna över.
Hampus Cronander var fram tills nyligen gräsrotsmedlem i V:s avdelning i Lerum. För honom blev det avgörande hur partikongressen i maj fastslog uteslutningen av Björn Alling – som sparkades ut ur partiet efter att ha uttryckt kritik mot partiordföranden Nooshi Dadgostars ensidiga fördömande av Hamas, efter attacken på Israel den 7 oktober förra året.
– Som jag ser det kan man inom alla partier driva en linje som avser att påverka den kollektiva partilinjen, säger Hampus Cronander. När den valda ledningen då väljer att utnyttja sin position för att tysta kritiska röster dör partiet. Då är det inte demokratisk centralism längre, utan någon form av borgerligt toppstyre som inte tillåter kritik.
Han är också besviken på hur V:s motstånd mot den svenska Natoanslutningen och DCA-avtalet med USA ”har varit näst intill obefintligt”, som det formuleras i debattartikeln.
– Framför allt vad gäller Natofrågan så fanns det ett fönster när Magdalena Andersson började driva frågan, att faktiskt höja våra röster och bilda opinion mot ett Natointräde, och där backade partiet mycket olyckligt från den möjligheten.
Liksom resterande undertecknare är Hampus Cronander starkt kritisk till det nya partiprogrammet som ”går ifrån socialismen, är vagt och trubbigt, och tjänar dem som vill omvandla partiet i grunden”. Efter kongressen slutade Hampus Cronander hoppas att högervridningen går att vända inom partiet.
– Att vara obekväm med den officiella partilinjen kan vara en sak, när man känner att det finns stöd för en annan linje bland gräsrötter och fortfarande ett hopp om att påverka. Men när utfallet på årets kongress blev att de som var kritiska i princip inte kunde höja sina röster, så kände jag efter år av kamp för att V skulle vara en socialistisk röst i riksdagen att det behövs någonting annat.
En annan av undertecknarna är Jeannette Escanilla från Uppsala, som varit riksdagsledamot för Vänsterpartiet och idag är ordförande för Ship to Gaza. För den mångåriga Palestinaaktivisten var det just partiledningens förhållningssätt till det palestinska motståndet mot Israels folkmordspolitik som fick droppen att rinna över.
– Är man socialist, feminist, antikolonialist och antirasist så sviker man inte Palestina, vilket de gjorde efter den 7 oktober, utan någon som helst analys av vad som hände och varför det hände. En 17 år lång omänsklig blockad som idag utvecklats till det värsta folkmordet i vår nutid.
– Vänsterpartiets ledare visar en stor brist på kunskap och ideologisk grund när det gäller solidaritetsarbete, speciellt i Palestinafrågan. Där hon i den första partiledardebatten inte fördömde Israel och den sionistiska högerextrema politiken, och istället anpassade sig till de andra partierna.
Hur ser du i allmänhet på hur partiledningen med Nooshi Dadgostar i spetsen driver partiet och politiken?
– Vänsterpartiet har idag en partiledare som för min del gärna får kalla sitt parti för något helt annat. Ett parti som helt tappat sin socialistiska kompass och som tar avstånd från sina principer, som antikapitalismen, och svängt i frågan om att skicka vapen till kriget i Ukraina, kan inte fortsätta att kalla sig för vänster.
Jeannette Escanilla ser en större ideologisk omsvängning gå hand i hand med opportunistiska uttalanden från Nooshi Dadgostar.
– V har lämnat sin socialistiska grund för att bygga upp ett annat parti som kan accepteras av det övriga partipolitiska etablissemanget i ett eventuellt regeringssamarbete. Det är idag viktigare än att stå fast vid ideologin.
– Misstanken följer naturligtvis att vissa i partitoppen är mer intresserade av ministerposter än att bedriva en verklig socialistisk politik. Ett projekt som växt fram under en lång tid och som jag inte kan ställa mig bakom.