Myten om EU som fredsprojekt

När Winston Churchill i sitt berömda tal i Fulton, USA, 1946, myntade begreppet järnridån markerade det slutpunkten på vänskapen mellan andra världskrigets allierade. Churchill gick till ideologiskt frontalangrepp på sin forna allierade Sovjetunionen.

Vid en universitetsföreläsning i Zürich ett halvår senare lanserade Churchill sitt recept:

”Ändå finns det ett botemedel som skulle förändra hela scenen som genom ett mirakel. […] Vad är då detta oöverträffade botemedel? Det är att återskapa den europeiska familjen. […] Vi måste bygga ett Europas förenta stater.”

I talet, som hölls samtidigt som Nürnbergrättegångarna, klargör han hur detta Europas förenta stater ska byggas: ”Det första steget för att återskapa den europeiska familjen måste vara att Frankrike och Tyskland blir varandras bundsförvanter. Det är enda sättet för Frankrike att återta den moraliska ledningen i Europa. Det kan aldrig bli någon pånyttfödelse i Europa utan ett andligen stort Frankrike och ett andligen stort Tyskland.”

Churchills ”botemedel” såg dagens ljus några år senare. 1950 lanserades Schumanplanen och året efter började Västtyskland och Frankrike tillsammans med Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien samarbeta i en kol- och stålunion. Ambitionen var att skapa ett federalt Europa.

Samarbetet hade aldrig kommit till stånd utan Storbritanniens och USA:s medgivande. Vid tidpunkten var Västtyskland ockuperat och kontrollerat av andra världskrigets segrarmakter USA, Frankrike och Storbritannien. De dikterade villkoren för det nybildade landet.

Västmakterna bröt mot Potsdamavtalet, där villkoren för freden och Tysklands framtid hade gjorts upp, endast några år efter kriget och påbörjade en aggressiv politik mot sin forna allierade Sovjetunionen. Till denna kraftmätning behövdes alla resurser mobiliseras och det är mot denna bakgrund som Kol- och stålunionen – föregångaren till EU – bildades.

Det tidiga EU var ett av västmakternas redskap i kampen mot socialismen och Sovjetunionen – ett samarbete för krig och konflikt, inte för fred. Som för att understryka detta instiftade EU:s föregångare EG 1985 Europadagen på segerdagen efter andra världskriget, den 9 maj. Europadagen borde egentligen infalla den 18 maj, när Kol- och stålunionen skrevs under, men som för att sudda bort Sovjetunionens insats i andra världskriget valdes den 9 maj, då Frankrikes utrikesminister Schuman uttalade det som Churchill lanserat fyra år tidigare.

Schuman var knappast en fredens man. I början av 50-talet var han ansvarig för blodiga kolonialkrig i Indokina. I lanseringen av Schumanplanen ingick att länderna skulle ”förverkliga en av sina grundläggande uppgifter, nämligen att utveckla den afrikanska världsdelen”.

Här finns EU-projektets andra och lika krigiska syfte. Vid tiden för Suezkrisen 1956 försökte Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer göra gemensam sak med Frankrikes premiärminister Guy Mollet och få med Västtyskland i kriget mot Egypten. Men USA tvingade Storbritannien att backa och kriget uteblev.

Adenauer och Mollet fortsatte dock att smida planer. För att stoppa den koloniala frigörelsen i Afrika ville de ”gå samman och upprätta ett enat Europa”. Fyra månader senare skrev de under Romfördraget och EEC, Europeiska ekonomiska gemenskapen, var bildad.

Det europeiska ekonomiska samarbetet skulle byggas på afrikanska kolonier. På så sätt tänkte sig Frankrike och Västtyskland kunna ta upp den ekonomiska kampen med USA och Storbritannien.

Redan under mellankrigstiden hade Frankrike lanserat idén om ”Euroafrika”, att ett enat Europa skulle byggas med Afrikas resurser. Efter kriget fanns planerna kvar.

1948 träffades 800 delegater från ett tjugotal europeiska länder i Haag i en stor Europakongress, där Churchill var hedersordförande. Som en följd bildades Europarådet i maj 1949.

På kongressen stod kolonierna i centrum och den var överens om att internationalisera kolonialsystemet. Holländaren Hendrik Brugmans, som något år senare skulle bli ordförande för organisationen för det federala Europa, talade oförblommerat om att européerna behövde livsrum, lebensraum, för att kunna expandera och komma åt Afrikas resurser. 

Historien om EU som ett projekt för att möta Sovjetunionen och socialismen och för kolonial exploatering är väl känt bland historiker, men passar inte in i politikernas bild av EU som fredens och samförståndets union. Media spelar lydigt med och sprider myten om fredsprojektet.

Inför den svenska folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 förde ja-sidan ivrigt fram myten om fredsprojektet EU. Vi blev lovade att EU inte har några militära ambitioner och att EU inte har någon gemensam utrikespolitik.

Hösten 2017 upprättade EU det permanenta strukturella försvarssamarbetet (Pesco) och har sedan dess ett formaliserat militärt samarbetet där det just nu finns militär personal från EU men utanför EU i tre världsdelar, Europa, Mellanöstern och Afrika.

Redan 2003 ingick EU ett militärt samarbetet med Nato genom Berlin plus-arrangemangen som innebär att EU får nyttja en del av Natos militära tillgångar. Detta samarbete har med åren utvecklats och de två organisationerna har de två senaste decennierna knutits tätt ihop.

Hösten 2022 godkände EU Natos nya strategiska koncept som bland annat har udden riktad mot Kina. I januari förra året undertecknades en ny uppdaterad gemensam förklaring mellan EU och Nato.

Bland de 14 punkterna heter det bland annat att EU och Nato bygger på gemensamma värden, att Kinas hållning och politik innebär utmaningar som de måste ”ta itu med”, att EU:s strategiska kompass och Natos strategiska koncept kräver ett närmare samarbete mellan EU och Nato samt att de tillsammans ska ”bidra till att stärka säkerheten i och utanför Europa”.

Tydligare kan det väl inte uttryckas. EU är ett projekt med militära expansionsambitioner.

Jan-Åke Karlsson