Vittnesmål från Gaza: När Israels bomber tvingade iväg vår familj

På ett hotell i Kairo träffar jag Ihab Jamil Jomaa al-Sarafandi. En 47-årig mattelärare som också driver en mobiltelefonbutik i Khan Younis i södra Gaza, som han fick fly ifrån med sin familj när Israel bombade deras hus i början av december förra året.

I hotellets café frågar jag honom om vad som hände den 7 oktober och hur han först fick reda på att det var krig. Ihab berättar:

– Vi var alla hemma och förberedde oss för att gå till jobbet och skolan. Det var lördag och innan vi gick ut hörde vi explosioner och såg raketer flyga över Gazas himmel. Vi trodde att det var provskjutningar av missiler, vilket händer ofta. Men jag såg att raketerna flög österut, medan testmissilerna vanligtvis flyger västerut.

– Jag började inse att något var fel och ringde vänner och släktingar för att fråga vad som hände. Klockan var då ungefär kvart över sex på morgonen, men ingen visste vad som pågick. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en fallskärm på avstånd.

Ihab tog en bild på fallskärmen från sitt hus som ligger cirka två kilometer från gränsen, och zoomade in för att kunna se bättre.

– Jag kände en stor oro och slog på nyheterna på Al Jazeera. De rapporterade att raketer sköts från Gaza mot Sderot och andra områden runt Gaza.

– Klockan närmade sig sju och barnen frågade om de skulle gå till skolan. Jag svarade att världen brinner och att de inte behövde gå till skolan. Barnen blev först glada över att de inte behövde gå till skolan och att jag inte skulle gå till jobbet.

– Strax efter det hörde vi ett förinspelat meddelande från Hamasledaren Muhammad al-Deif på Al Jazeera. Jag insåg att våra bröder hade gjort något stort. Hamas tog på sig ansvaret för attacken som skedde i Israel den 7 oktober, och jag förstod att det som väntade oss skulle bli svårt.

Ihab berättar att det annars varit väldigt lugnt, utan några drönare eller flygplan som flög över dem, eftersom israelerna firade en högtid.

– Men den här morgonen fortsatte raketer att avfyras från båda sidor.

Ihab såg på en video i en nyhetskanal på appen Telegram hur motståndsrörelsen hade gått in i Israel.

– Det var otroligt. På nyheterna sa de att [Hamas väpnade gren] Qassam-brigaderna hade tagit över området runt Gaza. Vi kunde inte tro det. Vi frågade oss hur de kunnat ta sig över gränsen, som inte ens en fågel kan ta sig över.

Israel började bomba Gaza redan på morgonen. Efter några timmar nådde bombningarna också Khan Younis på eftermiddagen.

– Jag bad min fru och barn att stanna hemma och bestämde mig för att gå ut och skaffa mat, vatten och, viktigast av allt, mjöl, eftersom vägarna skulle stängas.

Gazas utbildningsministerium beslutade att stänga alla skolor, och bombningarna blev intensiva och slumpmässiga. Bomber föll också över tomma och ödsliga områden där den israeliska armén misstänkte att det fanns tunnlar, berättar Ihab.

– Vi satt tillsammans, jag och min fru och mina barn, och följde alla nyheter på tv, radio och Telegram. Elen fungerade fortfarande. Men Netanyahu utfärdade ett beslut om att inget skulle tillåtas komma in i Gaza – ingen bensin, diesel eller mjöl.

– Alla butiker i staden fylldes av människor som försökte säkra sina hem, och butikerna började tömmas på varor.

Familjen kunde stanna i huset i knappt två månader, och hade vad de behövde för att överleva.

– Vi tog också emot många flyktingar. Min syster och hennes man och barn från Gaza City, min andra syster med sin man och sina barn från staden al-Zahra som evakuerades, och många andra släktingar och vänner. Vi satte upp ett tält i trädgården för att rymma alla som kom till vårt hem. Det var sammanlagt cirka 35 personer. Männen fick bo i tältet och kvinnorna och barnen inne i huset.

– När Israel beslutade att evakuera folk från norra Gaza till södra delen var det chockerande. Vissa vägrade lämna och trodde att det skulle snart skulle vara över, men med Israels intensiva bombningar blev de tvungna att evakuera.

Den 2 december, klockan två på morgonen, inleddes en intensiv bombning av Khan Younis i söder – där Israel sagt att det skulle vara säkert. Ihab och hans familj fann sig i ett eldregn – tio flygplan släppte tio bomber samtidigt, som förstörde en del av husen och skrämde invånarna att snabbt lämna sina hem. Efter det började IDF att släppa bomber direkt på husen.

– Min fru grät och vägrade först lämna hemmet, men mina systrar som tidigare hade evakuerats till vårt hem rådde oss att lämna eftersom de hade upplevt skräcken längre norrut i Gaza. De berättade om en man som bar en väska vid en checkpoint, och när han vägrade lämna väskan dödades han. De som försökte stanna i sina hus tvingades ut utan några tillhörigheter. De som hade bilar evakuerade med sina bilar, medan de som tidigare hade vägrat att lämna tvingades gå till fots utan någonting.

– Samma dag lämnade jag, min familj och alla flyktingar i vårt hem. Mina systrar, deras män och barn åkte till Rafah vid gränsen mot Egypten. Vi andra packade våra saker och åkte till min moster i Khan Younis, medan bombningarna pågick överallt.

Jag sa till min familj att hålla sig borta från fönstren och sätta madrasser på dörren till lägenheten. De satt vid dörren hela natten medan barnen skrek av skräck.

– Vi kände oss inte trygga där heller. Bombningarna blev mer intensiva och ljuden skrämde oss konstant. På den sjätte dagen i min mosters hus, när jag tvättade ansiktet i badrummet, fann jag mig plötsligt i vardagsrummet. Ett hus bredvid min mosters hus bombades och jag kastades in i det angränsande rummet av tryckvågen. Alla började gråta – barnen, min fru och min moster. Vi blev beordrade att evakuera igen, men visste inte vart vi skulle ta vägen.

– Min telefon ringde och en israelisk soldat sade att vi måste lämna huset omedelbart, att området var en farlig stridszon och att vi bara hade femton minuter på oss att evakuera. Det var den 9 december på eftermiddagen och bombningarna pågick utan avbrott. Alla fönster och dörrar i huset hade blåsts ut. Vi packade då våra saker och evakuerade till Tel al-Sultan i Rafah.

Ihab hade hoppats att familjen skulle kunna återvända hem inom några veckor, men vägen tillbaka stängdes snart av helt.

– Jag följde nyheterna och såg hur de förstörde Khan Younis. De sade att de hade hittat tunnlar, men allt var lögner. Deras mål var att förstöra allt, att förstöra oss och våra hem. En politik för fördrivning.

Livet i Rafah var svårt på grund av höga priser och många människor kunde inte köpa något. Matkuponger delades ut orättvist och stölder blev vanliga. Rafah var överfullt med människor, hungriga och sjuka.

– Vi stannade i Rafah i nära fyra månader under mycket svåra förhållanden. Fyra månader kändes som fyrtio år.

Privat

Ihab har fyra söner och tre döttrar, som överlevt Israels attacker. Flera andra nära släktingar har dödats, bland annat hans frus brorson.

När den israeliska armén drog sig tillbaka från Khan Younis återvände Ihab med sin son för att inspektera huset.

– Vår grannes hus hade rasat ovanpå vårt. Jag gick in bland ruinerna för att se vad jag kunde använda, men nästan allt var stulet. Jag återvände till Rafah med bara några få saker.

Därifrån tog sig familjen i slutet av februari till stadsdelen Hamad i nordvästra Khan Younis.

– Vi bodde i min brors lägenhet för att vila lite från tälten i Rafah. En dag hörde vi ljudet av kraftfull artilleribeskjutning. En man och hans söner träffades och jag såg en ofattbar syn av kroppsdelar och blod. Barnen fotograferade kroppsdelar med sina telefoner. Vi behöver alla psykologisk behandling efter vad vi sett och har varit med om.

– Jag gick till min faster i Rafah och berättade för henne vad som hade hänt i Hamad. När jag var där omringade armén Hamad-området. Jag sa till min familj att håll sig borta från fönstren och sätta madrasser på dörren till lägenheten. De satt vid dörren hela natten medan barnen skrek av skräck. De skickade röstmeddelanden till mig och det var skrämmande att höra deras röster.

Privat

Nästan allt var förstört eller stulet när Ihab återvände till familjens hus i Khan Younis efter Israels räd.

På morgonen kom israeliska stridsvagnar och helikoptrar med kameror och högtalare in i Hamad och beordrade invånarna att lämna.

– De hade kameror som skannar av ögon och ansikten för att ta dem som de letar efter. Det fanns avrättningstält. I huset fanns två unga män som blödde med allvarliga skador och som blev slagna. Barnen såg den här scenen och skrek av rädsla, medan deras mamma försökte lugna dem och täcka deras ögon.

– Min fru gick tre kilometer med barnen medan hon bar på vår tvååriga lilla dotter och hennes personliga ägodelar till al-Mawasi, där de blev tillsagda att gå tillbaka. De såg kroppar ligga på marken. Det fanns många skadade människor på gatorna, och ingen kunde göra något för dem.

– På vägen tillbaka gick de tillsammans med en äldre man och en flicka. När han tog ut en flaska vatten ur en påse för att ge flickan att dricka sköt israelerna ihjäl honom direkt. Flickan lämnades ensam med alla som såg på och inte kunde göra någonting.

– Min familj fick stanna tre nätter till i den förstörda lägenheten i Hamad, med ljudet av de skadade som skrek och ljudet av avrättningar och ständiga bombningar.

När Ihabs fru och barn till slut fick lämna Hamad delade israeliska soldater ut vatten och cigaretter och chips till de fördrivna familjerna, och filmade det för sina propagandakanaler. Samtidigt hånade de från stridsvagnarnas högtalare de flyende och Hamas ledare.

– ”Detta är vad Sinwar gav dig. Låt Haniya hjälpa dig nu”, sade de och skrattade. Min svåger som är journalist på Al-Aqsa Channel greps. Under förhöret hörde han ljuden av tortyr och ben som bröts, och hur en del som greps blev skjutna direkt.

Privat

Ihab tillsammans med Khulud Shaban i Kairo.

Sex månader efter Hamas attack på ockupationsmakten den 7 oktober, och Israels efterföljande hämnd, kunde familjen till slut lämna Gaza i mars. Ihab fick betala cirka 5.000 dollar per person till ett resebolag för att få ut sin familj ur Gaza till Egypten. Men de vill inte stanna i Kairo längre än nödvändigt.

– Min fru, mina barn och jag vill återvända till Gaza. Vi flydde bara ut för att skydda oss från döden.

Vad har du för förväntningar på framtiden? Hur känner du efter att ha lämnat Gaza?

– Jag förväntar mig att kriget kommer att pågå länge, men förhoppningsvis kommer vi tillbaka till våra hem. Egyptierna har tagit emot oss väl, men vi saknar Gaza hela tiden och jag hoppas att kriget ska ta slut.

– Jag har varit lärare sedan 1999, och jag älskar också telefoner och teknik som jag arbetat länge med. Resan att bygga upp mitt liv, min familj och min ekonomi tog nästan 30 år, och allt förstördes i detta krig. Jag har inte längre mitt hus, men ska bygga upp det igen. 70 procent av husen i Gaza är helt förstörda och resten är obeboeliga, men vi kommer att återuppbygga dem.

Ihab säger att det är många i omvärlden som tror att kriget började den 7 oktober förra året.

– Men kriget började samma dag som Palestina ockuperades, och det är vårt folks legitima rätt att göra motstånd. När någon kommer och vill slänga ut dig ur ditt hem har du rätt att göra motstånd, och det måste världen förstå. Vi kommer att fortsätta göra motstånd tills ockupationen är borta.