Natoländer vill stoppa befrielsen av al-Qaidafästet Idlib
Med stöd av Ryssland fortsätter den syriska armén sin offensiv för att befria Idlibprovinsen i nordvästra Syrien. Västvärlden protesterar och Natomedlemmen Turkiet försöker hitta vägar att stödja de väpnade extremistgrupperna.
Det var många som trodde att offensiven mot Idlib skulle inledas hösten 2018. Då avbröts förberedelserna efter att Ryssland och Turkiet slutit ett avtal om vapenvila och upprättandet av en demilitariserad buffertzon vid Idlibs gräns mot provinserna Latakia, Hama och Aleppo. Syftet var att tvinga terrorgrupperna att lämna buffertzonen och skydda invånarna i de angränsande provinserna från attacker.
Turkiet tilläts upprätta observationsposter inne i Idlib, men fullföljde aldrig sina åtaganden. al-Qaidaanknutna Jabhat al-Nusra under sitt nya namn Hayat Tahrir al-Sham (HTS) stannade kvar i buffertzonen, och under våren 2019 genomfördes flera blodiga attacker mot Latakia och Hama.
Det är bakgrunden till att Idliboffensiven inletts. Trots ekonomiskt pressat läge, och trots akut bränslebrist, ser sig Syrien tvunget att agera för att skydda civilbefolkningen och slå till mot de terrorgrupper som ockuperar Idlib.
Att provinsen är ett terroristfäste erkänns även av Brett McGurk, president Trumps sändebud i den globala koalitionen mot IS. När tankesmedjan Middle East Institute i juli 2017 genomförde ett panelsamtal om USA:s terroristbekämpning var McGurk tydlig i frågan, även om han försökte lägga över hela skulden för terrorismens utbredning i Syrien på USA:s allierade:
”Idlibprovinsen utgör den största fristaden för al-Qaida sedan 11 september [2001]… Att göra som vissa av våra allierade och skicka in tiotusentals ton vapen och titta åt andra hållet när de utländska krigarna åkte in i Syrien, det kanske inte var det bästa tillvägagångssättet. al-Qaida har utnyttjat det fullt ut. Idlib är nu ett enormt problem.”
Hur många människor som bor i provinsen vet vi inte. Ett vanligt påstående är tre miljoner. Men vi vet av erfarenhet från andra områden som befriats från väpnade grupper att invånarantalet brukar vara betydligt lägre än det som rapporterats.
Hur många krigare som finns hos Jabhat al-Nusra/HTS och övriga grupper i Idlib är okänt. Men vi vet att de är många. US Armys stabschef, general Joseph Dunford, hävdade hösten 2018 att det rörde sig om 20.000-30.000. Syriska källor menar att de är ännu fler. En del av dem kom till Idlib under det Jabhat al-Nusra-ledda maktövertagandet våren 2015. Andra har bussats dit från stridshärdar i andra delar av Syrien.
Vi vet också att det bland dessa finns många som inte är syrier.
Ett av de mest ingående reportagen inifrån Idlibprovinsen gjordes våren 2017 av reportern Jenan Moussa på den arabiska satellitkanalen al Aan TV. Att då resa in i området som journalist ansågs vara omöjligt. Därför anlitades tre syrier som försedda med dold kamera åkte runt i provinsen. Alla tre var oppositionella syrier, varför reportaget inte är någon partsinlaga från regeringssidan.
Ett av många avslöjande inslag handlar om närvaron av ickesyriska jihadister. Enligt tv-kanalens källor fanns 2017 minst 10.000 personer i Idlib knutna till Turkistans islamistiska parti (TIP). I den siffran ingick såväl jihadistkrigarna som deras fruar och barn, som rest till och bosatt sig i provinsen.
TIP har under åren samarbetat tätt med al-Qaida i Syrien och består i huvudsak av kinesiska uigurer. I vissa områden som al Aan TV:s utsända besökte var nästan alla invånare uigurer. På ett träningsläger organiserat av TIP fick reportrarna se deltagarnas studiematerial. Där stod det att det är tillåtet att ta kvinnliga slavar, om de är icke-muslimer. Den bok som studerades var tryckt i Turkiet och utgiven av Ahrar al-Sham, en syrisk grupp som på grund av USA:s och Frankrikes motstånd inte finns med på FN:s lista över terrorgrupper.
I övrigt visade reportaget hur Jabhat al-Nusra och dess allierade fullständigt dominerar provinsen. De moderata rebeller som enligt reportrarna också fanns där kontrollerade inget mer än sina högkvarter.
Senare har medier världen över rapporterat att al-Qaida än mer stärkt sitt grepp över provinsen.
När detta skrivs har den syriska armén befriat den strategiskt viktiga staden Khan Sheikhun. Det skedde trots Natomedlemmen Turkiets protester, och trots att man skickade en turkisk militärkonvoj för att bistå de väpnade grupperna. Konvojen stoppades av en syrisk attack.
Också västländer höjer rösten mot offensiven. När Rysslands Putin mötte Frankrikes Macron i Paris den 19 augusti krävde Macron vapenvila för civilbefolkningens skull. Putin avvisade det bestämt och menade att det avtal som slöts 2018 aldrig betydde att terroristerna skulle få känna sig säkra. ”Vi stöder den syriska arméns försök att få slut på hotet från terroristerna.”
Än så länge är det i utkanterna av Idlib som striderna förs. Om Syrien och Ryssland beslutar sig för att försöka befria hela provinsen, väntar svåra strider där civila naturligtvis riskerar att hamna i kläm. Men det är en strid som Syrien förr eller senare måste ta. Det går inte att få fred i Syrien när en av dess provinser utgör en fristad för tusentals al-Qaidaterrorister.