Varför är det så få som organiserar sig politiskt när arbetslivet är så tufft inom vården? Det har jag frågat mig många gånger.
Det är svårt att orka med att jobba varannan helg, som jag gjort under många år. Mycket av arbetstiden går till dokumentation, som bara ökat genom åren, istället för till patienterna. De flesta som jag talat med tror inte på det kollektiva. De anser därför att det inte är någon ide att organisera sig, att det inte finns någon politisk motkraft i samhället.
Det är verkligen sorgligt att det ser ut så, men det är inte konstigt. Facket har mer eller mindre spelat ut sin roll och arbetsgivaren har tagit över.
Jag har jobbat länge och har under mina 30 år inom vården sett hur nedskärningar blivit vardagsmat. Det blir allt fler privatiseringar som urholkar vården och använder upp våra skattepengar.
Förra våren strejkade sjuksköterskor för bland annat en arbetstidsförkortning. Tyvärr tog arbetsgivaren tog hem segern. Det skulle kosta för mycket, sade de, men när Sveriges regering godkänner att man ökar de militära utgifterna med 33 miljarder då finns det pengar.
Psykiatrin som jag arbetat inom hela mitt vuxna liv får 500 miljoner. Det är vansinnigt lite, sett till hur den hur den psykiska ohälsan ökat genom åren.
Jag arbetar som timanställd på barn- och ungdomspsykiatrin i Göteborg. Deras så kallade mögelhus (eller barack) skulle finnas tillfälligt, men har huserat Bup-akuten i närmare 40 år. Regionpolitikerna i Västra Götaland röstade ner ett förslag om att bygga ett nytt hus 2021 för att det var för dyrt.
Nu har vi fått flytta till andra lokaler inom psykiatrin för vuxna. Baracken har till slut blivit utdömd. Bup-akuten och ätstörningscentrum får dela en avdelning. Det innebär att Bup-akutens vårdplatser minskat från åtta till fem, ätstörningsenheten har fått tre. Det finns endast fem vårdplatser på Bup i Göteborg och sex i Borås för hela Västra Götalandsregionen.
Elva vårdplatser för en region där det bor 145.865 ungdomar mellan 12 och 18 år. Är det såhär det kommer fortsätta, att man rustar ned ytterligare inom Sahlgrenska?
Tillbaka till den politiska uppgivenheten. Livet har en massa måsten och ibland måste man göra göra något själv. Vi som organiserat oss vet att det ger mycket tillbaka. Man känner sig mindre ensam när man vet att många delar samma åsikter som en själv.
Jag tror på förändring tillsammans och en ljusglimt jag såg med egna ögon var tåget på första maj. Förutom många yngre personer stötte jag på två gamla kurskamrater från 80-talet, och en man jag träffade berättade att han inte demonstrerat på 30 år.
Unga som gamla måste vi göra motstånd, tillsammans. Jag kommer fortsätta streta på för att stå ut och framför allt kommer jag att göra motstånd mot dagens politik. Gör det du också.
