Kommentar: Ockupation, terror och diplomati i Mellanöstern

Det nya året har inletts med fortsatta diplomatiska förflyttningar och öppningar i ett Mellanöstern där en del gamla allianser och fiendskaper omprövas medan andra består. 

USA:s säkraste fotfäste i regionen har fått sin allra mest högerextrema regering sedan staten Israels bildande 1948. Men samtidigt som Benjamin Netanyahus återkomst på premiärministerposten kommer med nya brutala attacker mot palestinierna, har en av de mest extrema ministrarna i hans regering redan gjort det svårare för ledarskikten i arabstaterna i regionen att blunda och titta åt andra hållet.

För även om ledarna för Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan har normaliserat relationerna med Israel, måste de ta hänsyn till att deras befolkningar fortfarande står på palestiniernas sida – vilket inte minst var uppenbart under fotbolls-VM i Qatar, där palestinska flaggor var ständigt närvarande och där israeliska journalister besviket rapporterade om hur ingen ville prata med dem.

Det är samma palestinska flaggor som Israels nya minister för nationell säkerhet har beordrat polisen att beslagta om de viftas med på allmän plats – vilket redan sker i Jerusalem. Likt en annan Tobias Billström eller Recep Tayyip Erdogan påstår han att flaggor som inte behagar honom uppmanar till terrorism.

Israels nya minister för nationell säkerhet är extremnationalisten Itamar Ben-Gvir. Hans politiska hemvist kan illustreras av att han först häromåret gick med på att ta ner sin bild på den verklige terroristen Baruch Goldstein – som sköt ihjäl 29 bedjande palestinier i Hebronmassakern 1994 – för att få ingå i en högerkoalition i det israeliska parlamentet. Fram till dess hängde den israeliske bosättaren och massmördaren Goldsteins porträtt i Ben-Gvirs vardagsrum.

Som nybliven minister marscherade Ben-Gvir förra veckan så rakt till al-Aqsamoskén i det ockuperade östra Jerusalem – vilket han lovat sina anhängare att göra, men ska ha varit överens med Netanyahu om att vänta med efter att Hamas varnat för följderna. 

Ben-Gvir, som nu är högsta chef för Israels statliga polis, visade därmed att han inte låter sig stoppas av någon. Det är säkerligen också bara en tidsfråga innan han kommer att lyckas med att provocera fram ett svar som den nya regeringen tar som intäkt för en ny våg av extremt övervåld mot det belägrade Gaza och flyktinglägren på den ockuperade Västbanken.

Provokationen kommer med all säkerhet att följas av flera. Men den ledde den här gången inte till lika starka palestinska reaktioner som 2000, då Ariel Sharon – som senare blev premiärminister efter sitt tilltag och den följande extrema repressionen mot palestinierna – gjorde samma sak och utlöste den andra intifadan. 

Anledningen är, som den brittiske journalisten Jonathan Cook konstaterar, att tvärtemot vad vi får höra på de svenska nyheterna om att ”status quo” måste bevaras runt al-Aqsamoskén, så har Israel knappast respekterat status quo sedan Sharons besök. I maj 2021 ledde Hamas svar på polisens stormning och belägring av al-Aqsamoskén till den senaste storskaliga slakten i Gaza, då fler än 250 palestinier dödades varav 67 barn.

Ändå har Ben-Gvirs tilltag fått även Israels nya vänner och gamla uppbackare att knorra, åtminstone för syns skull. Samma Förenade Arabemiraten som normaliserat relationerna med Israel tog efter Ben-Gvirs provokation initiativ till ett krismöte i FN:s säkerhetsråd. Och talespersonen för USA:s utrikesdepartement Ned Price framförde USA:s ”djupa oro” och talade om hur USA ”starkt stöder den långvariga historiska status quo” runt moskén.

Ben-Gvirs provokation fick också Förenade Arabemiraten att skjuta upp ett planerat första officiellt besök av Netanyahu till landet. I ett av flera intressanta möten som kan öppna för möjliga omstöpningar i regionen var istället Förenade Arabemiratens utrikesminister Abdullah bin Zayed på besök i Damaskus förra veckan, hos Syriens president Bashar al-Assad.

Det skedde bara dagar efter att de gamla ärkefienderna Saudiarabien och Iran använde ceremonin då Lula da Silva svors in som Brasiliens president för ett möte på ministernivå på neutral mark, för att förbereda återupptagna diplomatiska relationer.

Då hade redan ett minst lika potentiellt omvälvande möte ägt rum i Moskva mellan tre försvarsministrar, Rysslands, Syriens och Turkiets. Det är första gången sedan kriget bröt ut i Syrien 2011 som en representant för Ankara – som konsekvent stött islamistiska väpnade grupper som försökt störta Assads regering – träffar representanter för densamma. I Moskva – som backat upp den syriska regeringen i kriget mot de väststödda jihadisterna.

Vad mötet kommer att leda till är för tidigt att spekulera om, men det är tydligt att Moskva trycker på för fred mellan Turkiet och Syrien, och vill undvika Erdogans utlovade nya invasion av norra Syrien. Skulle Ankara och Damaskus komma överens komplicerar det för USA, som har trupper i nordöstra Syrien som övervakar den pågående stölden av landets olja.

Oavsett vad som kommer hända, och hur spelplanen kan komma att ritas om framöver, är en sak säker. Den svenska regeringens fjäskande för Erdogan framstår bara som ännu mer hycklande och patetiskt för varje dag. 

Under tiden står USA kvar med sin enda hundraprocentigt pålitliga pjäs i regionen, som leds av en mer öppet rasistisk regering än någonsin – och som inte längre ens låtsas göra skillnad på väpnat motstånd mot ockupationen (också det legitimt) och vilken människorättsorganisation som helst som står upp för palestinierna.

För Israels nya regering är även de som tar till diplomatiska, politiska och juridiska metoder mot ockupationen ”terrorister”. En hållning som på sikt rimligtvis underminerar det västliga stödet för ockupationsmakten – om än inte från regeringar som är så öppna för att stämma in i andra staters godtyckliga terrorstämplingar som den svenska.