Kommentar: Oljekrig med källan i Ukraina

Samtidigt som det pågår ett krig på marken i Ukraina pågår även ett krig på global skala om världshandeln, och speciellt om handeln med energi. Ett handelskrig där åtminstone den officiella retoriken går ut på att neka Ryssland tillgång till hårdvaluta till statskassan för att tvinga dem att avsluta kriget i Ukraina. Då Ryssland först och främst är en råvaruekonomi så har de senaste sanktionerna handlat om att klippa av importen av olja, kol och naturgas till EU-länderna samt USA.

Redan den 8 mars signerade USA:s president Joe Biden ett presidentdekret som förbjöd all import av rysk olja, men med en utfasningsperiod på 45 dagar som avslutas den 22 april. Detta har lett till en ökad import av rysk olja under övergångsperioden, där en hel flotta tankers lämnat ryska terminaler för att hinna lasta av i USA innan beslutet träder i kraft och fylla upp lagren med rabatterad rysk olja. 

Man kan tro att olja och olja alltid är samma sak, men olika oljor har olika kvaliteter och kan inte användas till samma produkter. Att USA och EU blockerade venezueleansk olja under de hårdnande sanktionerna från 2017, samt att man lämnade Iranavtalet 2018, gjorde att man var tvungen att ersätta vissa kvaliteter som de amerikanska raffinaderierna var beroende av med rysk olja. Till exempel  var oljeföretaget Nynäs med raffinaderi i Nynäshamn, och som tidigare delägdes av det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA, tvingat att gå över från venezuleansk till rysk olja för att kunna fortsätta produktionen.

Samtidigt som Ryssland styr om olje- och gasförsäljningen till sina allierade Kina och Indien till rabatterat pris – där de får köpa Uralråolja med 30 procents rabatt, så den hamnar på runt 70 dollar fatet – så måste Europa öka sin oljeimport från andra länder med längre transportsträckor. Samtidigt har ett av världens största gas- och oljetransportföretag, det ryska statsägda bolaget Sovcomflot, fått färre fraktbeställningar inom Europa och börjat stationera om sina fartyg mot Asien. Detta har lett till ett enormt ökat fraktpris på de kvarvarande tankfartygen i Europa.

Amerikanska diplomater har under denna oljekris varit otroligt aktiva i att försöka ersätta rysk olja samt få ner det generella priset, eftersom det slår hårt mot invånare och företag i USA och EU. I början av mars åkte USA till Venezuela och Iran för att få dem att öka produktionen. För uppdraget till Venezuela blev det tvärstopp i och med att Caracas krävde ett erkännande av sin regering som den enda legitima och republikaner i USA, och den mest hårdföra delen av den venezuelanska oppositionen, då krävde stopp på förhandlingar med Nicolas Maduros regering.

I Iran har USA försökt snabba på ett nytt atomavtal med Iran för att ta bort sanktioner som västvärlden har på Iran och se till att landet pumpar mer olja, som USA och EU kan använda för att ersätta sin olja. Det verkar dock som att parterna står långt ifrån varandra och att det inte går fortare att komma överens.

USA har även försökt trycka på Saudiarabien för att försöka få ut mer olja på marknaden för att pressa ner oljepriset. Saudiarabien har visat sig ovillig att svara på USA:s påtryckningar och relationen mellan Riyad och Washington är på den sämsta nivån i modern tid efter några år av de bästa förhållanden under president Trump.

Joe Bidens utspel mot Mohammed Bin Salman under Trumps regeringsperiod, i samband med mordet på journalisten Jamal Khashoggi, samt att Washington inte kontaktade Riyad direkt vid Bidens installation, vilket varit kutym tidigare, verkar vara två av orsakerna. En annan kan vara USA:s minskade stöd till Saudiarabien i kriget i Jemen mot huthirebellerna.

Den 15 april nåddes vi även av den historiska nyheten att Saudiarabien kan tänka sig att få betalt i yuan för sina oljekontrakt med Kina, vilket står för 25 procent av Saudiarabiens export. Detta skulle vara ett hårt slag mot både dollarn och alliansen mellan Saudiarabien och USA, som består i att i utbyte mot att USA ger Saudiarabien beskydd mot yttre och inre fiender så ska Saudiarabien bara handla olja i dollar.

USA har även vänt sig till Opec för att få dem att öka produktionen och ställa Ryssland utanför det större Opec+-samarbetet. Svaret man har fått därifrån är att Opec+ kommer fortsätta med de planerade ökningarna med cirka 400.000 fat olja i månaden som man kommit överens om för att balansera efterfrågan och oljepriserna efter coronakrisen.

Man vill alltså inte gå USA till mötes varken med att öka produktionen för att ersätta rysk olja eller att ställa Ryssland utanför Opec+. Förenade Arabemiratens energiminister uttalade sig att oljemarknaden inte kan fungera om man förtalar oljeproducenter i flera år, ”för att därefter helt plötsligt vända sig till dem som superhjältar när efterfrågan överstiger produktionen, oljemarknaden måste vara långsiktig”.

För att försöka ge sig själv tid att lösa denna situation så flödar USA och västliga allierade marknaden med olja från de nationella beredskapslagren. Bara USA har beslutat att pumpa ut en miljon fat olja varje dag i 180 dagar för att försöka stoppa den fortsatta uppgången av oljepriserna och för att få mer stabilitet på transportmarknaderna och priset vid pump.

Detta är dock bara en tredjedel av tappet från de tre miljoner fat som Ryssland skickar ut på marknaden dagligen. Redan nu tar oljeindustrin höjd för vad som händer när dessa 180 dagar är slut och man måste börja fylla på beredskapslagren igen inför hösten.

USA och Västeuropa sitter på kort sikt i en knipa med ökande oljepris, och som driver upp inflationen till nivåer vi inte sett på decennier. Samtidigt sitter många av USA:s fiender på ett utmärkt förhandlingsläge.

För arbetarklassen i Västeuropa och USA ser det däremot ut som att en storm av dyrtid hopar sig snabbt vid horisonten.