Ledarkrönika: Om SAS, kultur och skandinavism

När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning, skrev nazisten Hanns Johst. Och osäkrat sin pistol har många gjort senaste veckan.

Flygbolaget SAS:s reklamfilm rörde upp känslorna för den reaktionära högern och de nationalromantiska drömmarna. Efter att SAS-filmen hävdat att midsommarstången kommer från Tyskland, lakritsen från Kina och köttbullarna från Turkiet exploderade internet i en hatstorm.

”Hur kan någon påstå att det inte finns en skandinavisk kultur?” dundrade den främlingsfientliga populistkåren anförda av SD:s Richard Jomshof. Filmen har 837.000 visningar på Youtube där 11.000 tryckt att de gillar den och över 100.000 tryckt tummen ned. När åsiktskorridoren kallar ställer de högerextrema nätkrigarna upp.

Kultur är ett svårdefinierat begrepp särskilt i vårt västerländska samhälle där kapitalismen länge agerat över nationsgränserna och blandat upp kulturfenomen. Kulturbegreppet innefattar att levnadssätt och världsbild delas av bestämda grupper och särskiljer dem från andra grupper. Men då synsätten skiljer sig inom kulturerna kan man knappast säga att det finns en sammanhållen svensk kultur, än mindre en skandinavisk.

Sociologiprofessorn Aleksandra Ålund hävdar att människor inte har en nedärvd kulturell repertoar given en gång för alla. Den som får utbildning, social gemenskap och medborgerliga rättigheter förändras i linje med sina erfarenheter. 

Etikprofessorn Göran Colleste skrev att ”värderingar är universella och de delas till större eller mindre utsträckning av människor i olika länder tillhörande olika kulturer” när Ebba Busch Thor började prata om svenska värderingar. 

Men perspektiven finns även utanför universitetsvärlden. 1848 skrev Friedrich Engels i tidningen Neue Rheinische Zeitung om den skandinaviska rörelsen: ”Skandinavismen är entusiasmen för de brutala, tarvliga, tjuvaktiga, gamla nordiska nationella dragen, för det djupt rotade inre livet som inte kan uttrycka sina överdådiga idéer och uppfattningar med ord, utan endast kan uttrycka dem i gärningar, nämligen genom att vara oförskämd mot kvinnor, ständigt vara full och växlande mellan bärsärkens vilda raseri och gråtmilda sentimentalitet.” 

SAS-reklamens belackare kanske inte identifierar sig med denna beskrivning men ett vurmande för skandinavism blir faktiskt ett vurmande för nationalliberalismen under 1800-talet som så när drog in Sverige i krig med Preussen. 

Att SD:s ideologer angriper reklam som inte passar in i deras trångsynta nationalistiska världsbild är begripligt. Men beklagligt är att perifera frågor likt denna engagerar så många. Vad är en kommersiell filmsnutt att bry sig om jämfört med att det vid årsskiftet fanns 373.595 heltidsarbetslösa i vårt land, att en toppdirektör tjänar motsvarande 76 arbetarkvinnors lön och att vi har 206 miljardärer samtidigt som 160.000 barn lever i fattigdom?

SAS lyckades att bryta igenom mediebruset. För oss står frågan hur vi kan bryta igenom detsamma och föra upp arbetarklassens villkor och frågor högst på dagordningen.

Här skulle vi behöva lite fransk kultur, ge oss ut på gatorna och protestera.

Eller är det för osvenskt?