Den tvångsmässige provokatören Lars von Trier är tillbaka och hoppas förstås på starka reaktioner när han den här gången ger sig på seriemördartemat. Antingen är du en av de som störs och upprörs över Matt Dillons rollkaraktärs mordiska upptåg riktade mot kvinnor – och även barn. Eller så är du en av de som ”fattar” vad dansken med det låtsasadliga namnet vill ha sagt, och skrockar åt andras moralpanik kring filmens våldsexcesser.

En tredje ståndpunkt är förslagsvis att se igenom filmen som det pekoral det är, något som förvånansvärt få kritiker har gjort. Visst, det är bitvis både spännande och roligt, men viljan att provocera är så övertydlig att det blir genant.

Filmens pretentioner faller smärtsamt platt. Utöver filosofiska funderingar kring konst, död och manlighet, kommenteras skeendena av en berättarröst vid namn Verge, vilket anspelar på Vergilius i Alighieri Dantes Inferno. Däremellan ska vi äcklas av våldet och fnissa åt Matt Dillons neuroser. 

Oavsett om man blir provocerad av det sadistiska våldet eller inte, så borde man i alla fall provoceras av att en del uppburna filmkonstnärer tydligen kan producera vad för skit som helst utan att någon ropar ”kejsaren är naken”.