Kravet på ett förbud av bemanningsföretag växer fram som ett av de viktigaste arbetarkraven i Sverige. Det är en fråga som omfattar hela arbetsmarknaden. Även om situationen skiljer sig åt mellan olika grupper är lösningen på problemen den samma, det krävs ett återinförande av det förbud som gällde fram till 1993.
På Volvo, Scania och flera andra industriarbetsplatser varslas hundratals bemanningsanställda. De gångna årens rekordvinster är som glömda när konjunkturen viker nedåt. Snabbt och lätt kan storföretagen sparka ut de arbetare som varit med och arbetat ihop vinsterna.
Erfarenheterna från industrin har formulerats i motioner från hela landet till IF Metalls kongress i maj. Från klubbar och hela avdelningar krävs att facket ska sätta hårt mot hårt mot kapitalisternas utnyttjande av bemanningsanställda. Från många håll krävs ett förbud av bemanningsföretag.
Inom byggsektorn används bemanningsföretag helt öppet till att pressa ner löner, försämra arbetsförhållanden och underminera anställningstryggheten. Även inför Byggnads kongress som hålls i sommar har kravet på ett förbud av bemanningsföretag rests underifrån.
Inom den offentliga vården och omsorgen är läget till delar ett annat. Privata bemanningsföretag, framförallt med läkare, kostar det offentliga enorma summor. Skattepengar som borde gå till vård och regelrätta anställningar, går istället till att berika privata företag.
Utöver att urholka landstingens ekonomier innebär bemanningsföretagen inom vården sämre vård, ingen kontinuitet och minskad patientsäkerhet. Kampen mot bemanningsföretagen är därmed en naturlig del av striden mot privatiseringen av välfärden.
Men skillnaderna mellan offentligt och privat ska inte överdrivas. Istället gäller det att betona likheterna. Precis som på resten av arbetsmarknaden använder arbetsköparna inom vården bemanningsföretagen till att upprätthålla underbemanningen och hålla nere lönerna.
Sjuksköterskorna har i många år kämpat för högre löner. De nyblivna sjuksköterskornas försök att få upp ingångslönerna genom att skapa arbetskraftsbrist har på många håll punkterats just genom användandet av bemanningsföretag.
Härom året genomförde LO en undersökning som bekräftar det som Kommunistiska Partiet hela tiden hävdat; bemanningsföretagen finns inte till för att täcka tillfälliga produktionstoppar. Syftet är att permanent förse kapitalisterna med en flexibel arbetskraft som de snabbt och lätt kan göra sig av med vid konjunkturnedgångar och att dela upp arbetarna i ett a- och ett b-lag som kan spelas ut mot varandra.
Med den ekonomiska krisen har läget förvärrats. Inom LO-yrkena har antalet bemanningsanställda i det närmaste fördubblats sedan krisen slog till 2008. Bland bemanningsanställda är den fackliga organisationsgraden omkring 25 procent.
Kravet på ett förbud mot bemanningsföretag är ett politiskt krav. De 20 år som har gått sedan Bildtregeringen rev upp det gamla förbudet har visat att avtal och förhandlingar inte räcker för att stoppa den splittring, osäkerhet och press som bemanningsföretagen skapar.
Att det är en politisk fråga innebär inte att fackföreningarna kan backa undan och lämna över frågan till de politiska partierna, riksdag och regering. Och de politiska partier som säger sig vara mot bemanningsföretag kan inte vara det bara ibland, som den vänsterpartistiske ordföranden i Södertäljes hamnstyrelse som försvarar användandet av bemanningsföretag i hamnen.
Samtliga fackförbund skriver i sina stadgar och program att de även ska kämpa för sina medlemmars intressen i samhället i stort. Fackförbunden är inga skråorganisationer som enbart ska syssla med den egna arbetsplatsens frågor och vars enda motpart är arbetsgivarna inom det egna verksamhetsområdet.
Motparten är inte minst de parlamentariska församlingar som år efter år gått Svenskt Näringsliv till mötes och ändrat lagar och regler som stärkt arbetsköparnas ställning och därmed försvagat de arbetandes och fackens situation.
Om kravet på ett förbud av bemanningsföretag ska bli verklighet så krävs kamp. Det krävs att frågan om politisk strejk kommer upp på dagordningen. Här finns alla möjligheter till en bred enighet mellan arbetar- och tjänstemannafack.
