Ledare: Regeringen gör ont värre

Finansminister Elisabeth Svantesson är förbannad. I flera veckor har hon och Tidöpartierna lagt ut en långrev med betade krokar inför presentationen av höstbudgeten den 19 september. Så förstör olyckan Tobias Billström hela det grandiosa upplägget. Genom att rikta allt medialt fokus mot sig själv och sin plötsliga avgång. 

Givetvis handlar Billströms avgång om politik. Men inte om några stora meningsskiljaktigheter om utrikespolitiken – minns för all del att Billström betecknade Israels folkmord i Gaza som ”proportionerligt” och att han är en aktivistisk anhängare av Natos proxykrig mot Ryssland. 

Avgången handlar inte om utrikespolitiken, utan om makten över den. Sedan valet 2022 har SD tagit plats i regeringskansliet i Rosenbad. Med rätt att lägga veto mot alla delar av politiken, inklusive utrikespolitiken. Detta har förvandlat Billström till en skadeskjuten kråka. Detaljerna i utrikespolitiken avgörs inte längre i Arvfurstens palats utan i Rosenbad, där SD styr och ställer med Kristersson.

Resultatet blev att den självmedvetne Billström gick och att det kaxiga SD sitter kvar. Nästa utrikesminister lär bli mer mjukryggad. 

Åter till Svantesson. Efter debaclet med Billström ligger manegen krattad för finansministern. I denna vecka riktas fokus mot regeringsförklaringen och i nästa har hon sin stora budgetshow. När detta skrivs är regeringsförklaringen ännu inte presenterad, men det spelar mindre roll. Regeringspolitiken är väl känd och regeringsförklaringar är numera förljugna partipolitiska utspel, där statsministern gör sitt bästa för att dölja regeringspolitikens verkliga innehåll.

Vad är det för frågor som en ansvarsfull regering har att tackla anno 2024? Vi vill peka på tre. Sverige har en välfärdskris, med jättelika underskott och lika jättelika nedskärningar i regioner och kommuner; vi har en arbetslöshetskris, med en registrerad arbetslöshet på 8,8 procent; och vi har en kris bestående av galopperande klassklyftor, en kris som till och med en kapitalistorganisation som OECD påpekat.

I samtliga dessa kriser fortsätter Tidöregeringen att göra ont värre. 

Låt oss börja med välfärdskrisen. Inför 2024 larmade Sveriges 21 regioner om ett sammanlagt underskott om 25 miljarder kronor. Tidöregeringen sköt till 6 miljarder och underskottet beräknas nu landa vid 20 miljarder kronor. Med massiva nedskärningar som följd. 

I kommunsektorn, som ansvarar för bland annat skola och äldreomsorg, är krisen lika akut. Två av tre av Sveriges 290 kommuner redovisar stor underskott, detta sedan statsbidragen till kommunerna inte räknats upp med inflationen. Hittills i år har tvåtusen lärarassistenter, elevassistenter och barnskötare blivit av med jobbet, enligt en rapport från Kommunal, och Sveriges lärare larmar om de värsta nedskärningarna på 30 år.

Visst är det alarmerande med tanke på att skolor idag utgör rekryteringsbas för kriminella gäng. Satsas det inte på skolan idag återstår bara att bygga fängelser i morgon. Men Tidögänget bryr sig inte, trots att Jimmie Åkesson enligt egen utsago satsar på att göra skolfrågan till SD-revir. Men då handlar det inte om resurser, utan om identitetspolitik, om att mota bort allt muslimskt och helst alla muslimer. 

Istället går Tidöregeringen all in på skattesänkningar. ”Jag gillar att sänka skatter”, trumpetar Svantesson. Av det som regeringen hittills portionerat ut ska skatterna sänkas med 26 miljarder kronor, vilket utgör nästan hälften av det reformutrymme som Tidöregeringen anser sig ha. Det handlar om ett nytt jobbskatteavdrag; om sänkt gräns för statlig skatt för höginkomsttagare; om sänkt skatt på investeringssparkonton och om en rad sänkta punktskatter. 

Tänk om dessa 26 miljarder kronor istället gått till skola, vård och omsorg och välfärdskrisen hade åtminstone lindrats. Med något sådant föresvävar inte Tidöpartierna. Välfärdskrisen handlar enligt dem inte om pengar. Om skolan inte klarar sitt uppdrag bygger vi fängelser. 

När skattesänkningarna presenterades tog SD:s Oskar Sjöstedt över stafettpinnen från Svantesson. ”Fokus ligger på låg- och medelinkomsttagare”, påstod han. Det är rent bedrägeri. Hälften av de 26 miljarderna går till den femtedel som tjänar mest och nästan inget till de med lägst inkomster. Det handlar om ett program för ökade klassklyftor.

Svantesson var mer sofistikerad. Skattesänkningarna ska öka hushållens köpkraft i syfte att sätta fart på hjulen, hävdade hon. Med omedelbart medhåll från LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö. 

Vi har inget emot att öka hushållens köpkraft. Under åren av inflation har Sveriges arbetare förlorat tio år i köpkraft. Men vad är en ökande köpkraft värd om den samtidigt leder till stora nedskärningar i välfärden? Och löser verkligen ökad köpkraft arbetslöshetskrisen när regeringen samtidigt halverat anslagen till arbetsmarknadspolitiken?

Vi förstår Torbjörn Hållö. Sedan 2006, då det första jobbskatteavdraget infördes, har skattesänkningspolitiken lagt en våt filt över lönekampen. Varför slåss för fackets löjligt låga lönekrav när skattesänkningar har gett mycket mer i plånboken? LO är tillfreds med skattesänkningspolitiken, den ger klassamarbetet andrum inför nästa års löneförhandlingar. Men vinnarna utgörs av Svenskt Näringsliv, vars medlemmar skrattar högt hela vägen till banken. De verkliga profitörerna finns inte med i ekvationen om köpkraften.

Sist men inte minst fortsätter miljardrullningen till kriget i Ukraina och till militarismen. Sedan 2022 har 57,1 miljarder kronor slussats iväg till Ukraina och pengarullningen till krigsmakten har fördubblats. Bara i år har anslagen ökat med 27 miljarder kronor, en ökning med 28 procent.

Till krig och militarism finns pengar. Men inte till välfärd.

Om denna militaristiska politik råder den konsensus i Sveriges riksdag. Men Kommunistiska Partiet säger kategoriskt nej. Vi sätter välfärd före vapen.