Ledarkrönika: Säg nej till såväl pest som kolera

Las, lagen om anställningsskydd, är ett av det marknadsliberala Centerpartiets största hatobjekt. Detta eftersom lagen ger viss trygghet åt arbetare.

Men las har blivit kringgärdad av en massa andra lagar sedan den kom till. Arbetsmarknadens parter och riksdagen har luckrat upp anställningsvillkor så att man kan stapla visstidsanställningar på varandra, utnyttja bemanningsföretag och olika former av projektanställning, hyvlingar och vikariat. Den så kallade gigekonomin har utvecklat en ny form av slaveri där man pressar ner lönerna till så nära svältgränsen det går.

Trots att las är så kringskuren krävde Centerpartiet att Socialdemokraterna raserar skyddet i lagen ännu mer, för att C skulle gå med på att släppa fram Stefan Löfven enligt januariöverenskommelsen. Självklart, säger Socialdemokraterna och tvingar fackföreningarna att ordna upp detta.

Ska det vara så att ett kapitalistiskt extremistparti som Centerpartiet självsvåldigt ska bestämma försämringar för fem miljoner arbetande i Sverige?

Jag läste i tidningen Arbetet att en avdelningsordförande i mitt eget fackförbund, Pappers, tyckte att det var för hemskt att LO gjort denna omsvängning. Men han slutade med att han förstår att man gick med i förhandlingarna, för att det skulle ju blivit ännu värre avtal om inte LO var med förhandlade.

Den åsikten har alltför många fackliga ute på arbetsplatserna.

Tycker man så är man alldeles förstörd av byråkrati och parlamentarism, och förstår inte att riksdagen inte representerar oss. Bara för att Socialdemokraterna – eller vilka som helst – kommer med pest eller kolera behöver vi inte ta emot det. Arbetarklassen har styrka och kan trycka tillbaka försämringarna om vi står enade och väljer strid.

Det som pågår just nu skjuter över ännu mer makt till kapitalet. Den dystopiska framtiden, om det fortsätter åt detta håll, är att vi alla får stå med mobilappar i handen och bjuda under varandra för att göra ett påhugg närhelst det passar företagen.

Om styrkeförhållandena på arbetsplatserna ska kunna ändras så att arbetarklassen får vara med och bestämma går det inte att lita på förhandlingar där man har såväl riksdag och regering som Svenskt Näringsliv som motpart. De förhandlingarna är dödsdömda, speciellt om man ska förlita sig på förhandlare som är anställda och arbetar för ett riksdagsparti som gör allt för att behålla makten.

Vi arbetare måste ut på planen igen och våga ta matchen. Vi som är medvetna om vad som sker måste börja prata med varandra, vi måste bygga allianser på arbetsplatserna och mellan olika arbetsplatser. Vi måste organisera nätverk för aktion, oavsett om detta sker inom eller utanför fackföreningar. Det är den enda vägen.

Lyft frågan om politisk strejk – det är det enda sättet att få slut på den rad av försämringar som genomförs. Gruvstrejkledaren Harry Isaksson sa en gång att: ”Kom ihåg att en arbetare aldrig kan förlora på en strejk. Rumpan är arbetarklassens bästa vapen.”