Sista kvällen med Dogge
Doggelito och grabbarna tog svensk rap från förorten till stugorna. En period var de både störst och först i hiphop-Sverige. Nästan 20 år efter uppbrottet får publiken på Nefertiti i Göteborg återuppleva ett decimerat Latin Kings.
Det är lördag kväll i Göteborg i kön till Nefertiti. Jag trängs med personer som ser ut att kunna vara mina barndomsvänners storebröder, Göteborgs första hiphopgeneration. I dörren hör jag någon från scen som rappar – klockan är bara 20.15.
– Har de redan börjat? frågar jag entrévärden.
– Dogge är gammal du vet, han ska snart lägga sig, svarar han med ett skratt.
Men det var bara förbandet och jag hinner precis köpa rusmedel innan jag hör beatet till Borta i tankar – Dogge, Rodde och Assan Jaxx kliver upp på scenen från publiken.
Dogge har grått skägg, är klädd i beige Los Angeles-chicano-dress och över sin bandana har han en vit kondommössa med texten ”Norra Botkyrka”.
”Vässlor, ormar, gamar och as, varje gång vi dyker upp så blir det knas.” Dogge rappar med en energi som inte avslöjar att han närmar sig 50 fyllda. Lokalen är inte full, publiken är entusiastisk och 40 plus.
När The Latin Kings släppte sin första skiva Välkommen till förorten 1994 var det första gången ett gäng förortskillar rappade på svenska. Skivan blev hyllad av kritikerna.
”Välkommen till förorten är första livstecknet från en ännu ganska okänd förortskultur. Den har alla chanser att bli en klassiker”, skrev Nils Hansson som recenserade skivan i Dagens Nyheter när det begav sig.
Då bestod gruppen av Douglas ”Dogge Doggelito” León och bröderna Hugo ”Chepe” Salazar och Christian ”Salla” Salazar. Rodde lämnade gruppen redan efter första skivan och Assan Jaxx var bara med i en vers på låten Botkyrka stylee.
2004 skrev Dogge ”Vi kommer aldrig mer att jobba. Ring aldrig mer” i ett sms till bröderna, gruppen splittrades och sedan dess har de aldrig mer pratat med varandra. Genom ombud har Doggelito fått rätten att ”återförena” The Latin Kings och uppträda med de gamla låtarna, utan Chepe och Salla.
I en intervju för några år sedan sa Dogge att han inte skulle spela tillsammans med de gamla vapendragarna ens för en miljon kronor.
– Det här är enda gången då jag inte tycker att pengar är viktigt. Det handlar inte om cash. Det handlar om respekt.
Borta i tankar följs upp av Cashen dom tas. Jag var rädd att Dogge skulle blanda in sina solo-låtar, men det är bara klassiker idag. Hade jag vetat det hade jag tvingat dit minst en handfull vänner till att skrik-rappa med, vem kan inte de här texterna?
Inför återföreningsturnén har Dogge sagt att han inte tycker om att rappa Latin Kings-låtar, utan att han gör det för publikens skull. Men det är inget som märks nu, han ser ut att ha roligt.
Han är aktiv på scenen och har tryck i rösten, men ser lite andfådd ut. Dogge hämtar andan mellan låtarna och Rodde sköter kommunikationen med publiken.
För mig är det här historiskt. Som för någon annan att få möjligheten att se Bob Dylan eller Nationalteatern.
Första gången jag såg Latin Kings var i i ett cirkustält på Heden i slutet av 90-talet. Det var min första konsert. Jag gick på lågstadiet och hade pumpat I skuggan av betongen, som var min enda skiva, dagligen.
Inför konserten hjälpte pappa och mina farbröder mig fixa en banderoll. Vi klippte sönder ett skärt lakan och skrev The Latin Kings med stora blå bokstäver. En av farbröderna skrev ut två bilder på Che Guevara som vi fäste i plastfickor på varsin sida av texten innan vi fäste lakanet vid två pinnar.
Jag och min kusin var de enda som hade banderoll på konserten och det enda jag minns är hur vi kämpade med att hålla den uppe samtidigt som vi gjorde ”hiphop-armen” med vår lediga arm.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan The Latin Kings stod på toppen av svensk hiphop. ”Texterna kan ibland vara överdrivet porriga och våldsamma”, skrev Anders Nunstedt på Expressen i recensionen av Latin Kings första skiva. Idag påminner Dogges naivistiska rapstil om en tid då både hiphopen och samhället var mer oskyldigt.
– Det va fint väääääder, på Nefertiti framkallar allsång, publiken befinner sig i gemensam nostalgibubbla.
Kompisar från förr dedikeras till alla vänner som gått bort och blir en klassisk ”vifta med tändarna-låt”. Rodde sänder en shout out till Daddy Boastin, som skulle varit med på återföreningsturnén men gick bort i cancer 2020.
Rodde och Dogge hjälps åt att toasta hans verser i Blend dom och Mecka. Hur länge orkar Dogge? Det har gått 45 minuter nu och mellan låtarna ser han helt slut ut.
– I år har jag rappat i 40 år, säger han från scenen.
Rodde kör ett längre snack så Dogge hinner återhämta sig innan den stora finalen, Snubben trodde han var cool – för han hade en pistol! Den avslutas som kampsång mot den ökade rasismen och gängvåldet.
När Dogge och publiken pumpar nävarna i luften och ropar ”krossa rasismen” och ”vi måste sluta slåss med varann” är 90-talskänslan total – även om slagorden är lika aktuella idag.
Efter knappt en timma är det över. De hade kunnat fortsätta med säkert tio låtar till som alla i publiken kan texterna till. Spelningen i Göteborg var den sista på återföreningsturnén, och enligt Dogge var det sista chansen att se The Latin Kings – jag hoppas han ångrar sig.