När Tareq Taylor lade ut texten om Palestina i programmet ”Efter fem” i TV4 gjorde det programledaren Anna Brolin nervös. Det var egentligen rena faktauppgifter som Taylor levererade. Som att sionismen är en politisk rörelse, inte religiös eller judisk. 

Eller att palestinierna fördrivs med brutala metoder från Västbanken. Eller varför inte faktauppgiften om att vice statsminister Ebba Busch tycker att Israel gör världen en tjänst (ett uttalande som inte borde ha missats av någon).

Ändå tvingas Brolin ta regeringen i försvar och påpeka att Ebba Busch eller Ulf Kristersson inte är där att försvara sig. Sedan förminskar hon Tareqs åsikter genom att säga att ”du är otroligt känslosam förstås när vi pratar om det här”.

Vad håller Sveriges servila journalistkår egentligen på med? Varför denna flathet inför makten?

Dessa frågor har vi fått ställa oss flera gånger de senaste åren kring rapporteringen om Palestina eller Palestinarörelsen. Exemplen är många. Som när DN hellre hänger ut palestinaaktivister som ägnar sig åt gatuteater, än granskar Israelanhängarnas hat.

Det lär inte vara en slump att det statliga mediestödet, som tidigare byggde på att det skulle finnas en mediemångfald, numera i princip enbart hamnar hos de stora mediekoncernerna.

Tills vi får journalister som faktiskt vågar ställa makten mot väggen eller i alla fall börja ställa kritiska frågor så behövs alternativa medieröster. Som Proletären.