Krönika: Socialtjänsten kommer att skapa fler tickande bomber

Den 11 februari utlyste regeringen en tyst minut med anledning av skjutningen i Örebro. Själv befann jag mig på en offentlig plats och deltog i den tysta minuten för att hedra offren.

Samtidigt fick jag en stark känsla av hyckleri. För samma regering som utlyste den tysta minuten tänker inte göra ett dugg för att förhindra en upprepning av detta fruktansvärda vansinnesdåd. Snarare tvärtom – genom fortsatta nedskärningar inom skola, psykiatri och det sociala skyddsnätet.

Attentatsmannen Rickard Andersson hade diagnoser och hade gått i specialklass för barn med autism- och aspergerproblematik. Han har därefter blivit nedtryckt i skorna av socialtjänsten genom att vägra honom pengar till mat och hyra, eftersom han ”sökt för få jobb”.

Försörjningsstöd är sista utvägen när man inte har jobb, a-kassa eller annat. Vad gör man om man blir nekad pengar till hyra och mat? Man kan förstås fråga sina vänner – om man har några – eller sin familj. Men med en diagnos som gör att man inte förstår sig på det sociala spelet är det inte helt självklart. Följden blir att man drar sig undan och blir isolerad, vilket också var fallet med Rickard Andersson.

Varken vänner eller föräldrar har enligt lag något ansvar för individens försörjning. Ändå uppmanar socialtjänsten i flera kommuner sina klienter att använda sitt ”nätverk”, det vill säga tigga pengar av vänner och släktingar för att överleva.

En avslöjande granskning av socialtjänsten finns att läsa i februarinumret av tidningen Faktum. En ensamstående mamma hade fått pengar swishat till sig från flera vänner, sammanlagt 650 kronor. Med hänvisning till det nekade socialtjänsten försörjningsstöd påföljande månad.

De uppmanade istället mamman att fortsätta tigga pengar av vänner och bekanta. Men swishpengarna var ju bara ett tillfälligt lån i ett läge då kylskåpet var tomt och sonen hungrig!

Faktum tar också upp exempel på de som blivit nekade försörjningsstöd på grund av att de inte sökt ”tillräckligt många arbeten”. Förvaltningsrätten har i flera fall underkänt socialtjänstens agerande med motiveringen att det strider mot lagen. Men hur många orkar driva ett sådant ärende högt upp i svenska rättsväsendet?

Vad var chanserna till arbete för en kille som Rickard Andersson? Inte stora. Han hade inget slutbetyg från gymnasiet och var dessutom långtidsarbetslös. Lägg därtill att han uppträdde lite underligt.

Och de som fått det otacksamma uppdraget att genomföra nyliberalismen på ”golvet”, att disciplinera offren med hjälp av piskan – är tjänstemännen på arbetsförmedling och socialtjänst.

Av egen erfarenhet inom området, som tidigare studie- och yrkesvägledare, vet jag att han är körd på arbetsmarknaden om inte speciella åtgärder sätts in för att hjälpa honom. Det kvittar hur många jobb han söker. Det är meningslöst.

Så vad tänker Andersson när socialtjänsten säger att han måste söka ännu fler jobb? Och hur reagerar han när socialtjänsten gång på gång nekar honom försörjningsstöd och i stället uppmanar honom att använda sitt ”nätverk”?

Enligt uppgifter blev han rasande. Kanske hade han dessutom tagit del av de budskap som flitigt florerar i det svenska samhället som säger att invandrarna lever flott på frikostiga bidrag, medan infödda svenskar puttas åt sidan och inte längre har några garantier ens för bostad eller mat för dagen.

Vår nyliberala modell har nått vägs ände. De som inte platsar på arbetsmarknaden pressas och förödmjukas bortom varje rimlig gräns. Och de som fått det otacksamma uppdraget att genomföra nyliberalismen på ”golvet”, att disciplinera offren med hjälp av piskan – är tjänstemännen på arbetsförmedling och socialtjänst.

En sak kan vi vara säkra på: Attentatsmannen är inte ensam om att bära ett raseri inom sig. Det går många tickande bomber därute.

Robert Frykner

Pensionerad studievägledare