Kommentar: Bara i Europa kan ”hotet” om fred väcka sådan oro
Krigspsykosen i Sverige och andra EU-länder är så total att möjligheten till att det äntligen kan bli fred i Ukraina beskrivs som en mardröm.

Det har varit ett skådespel att begapa de senaste dagarna, då den ena efter den andra av de krigshetsande politikerna i Sverige och Europa förfasat sig över att USA:s president Donald Trump diskuterar fred i Ukraina med Rysslands president Vladimir Putin. Utan att låta européerna, som så ädelt ställt upp med pengar och vapen till kriget, sitta med vid förhandlingsbordet!
Aj, vilken skymf för de europeiska politiker som så ivrigt sprungit USA:s ärenden i Ukraina, medan tiotusentals unga ukrainare och ryssar slaktats vid fronten, och vapentillverkarnas vinster skjutit i höjden.
Att det faktiskt äntligen kan bli fred i Ukraina, även om en uppgörelse fortfarande är långtifrån färdig, borde vara goda nyheter för varje vettigt sinnad människa. Men istället ser vi politiker från höger till vänster tala om ”risken” att det förhandlas fram en fred, utan att den är på förlorarens villkor.
Att Trumps försvarsminister Pete Hegseth varit tydlig med att det inte är realistiskt att Ukraina går med i Nato, eller får tillbaka allt sitt territorium – och att Europa inte längre kan förlita sig på USA militärt – har sänt chockvågor genom Europa.
Det sistnämnda ojas det över från såväl Maria Malmer Stenergard som Magdalena Andersson. Och på Rapport får vi lära oss av Mats Knutson att Sverige nu kommer att behöva lägga ännu fler miljarder på militären istället för på välfärden.
Men varför i hela världen är alla överens om det? Har ingen av politikerna i det här landet hört talas om fred och diplomati, som det självklara alternativet till krig och upprustning?
Tänk om Sverige, istället för att backa tidigare amerikanska presidentadministrationers utspel om att Ukraina minsann ska bli en del av Nato, hade låtit bli att gå in på Natosidan i kriget, hade låtit bli att ge upp 17 militärbaser i Sverige till USA – och hade låtit bli att gå med i Nato.
Tänk om Sverige – när Ryssland under vintern som ledde fram till invasionen av Ukraina begärde förhandlingar med Nato om säkerheten i Europa – stått upp för diplomati och en förhandlingslösning. Istället för att gripas av denna krigspsykos, som fick den socialdemokratiska regeringen att slänga 200 år av alliansfrihet på sophögen för att gå med i USA:s krigsallians.
Ett USA där den nya administrationen ser realistiskt på situationen i Ukraina, inser att kriget är förlorat och är redo att räkna sina förluster och resa sig från bordet – istället för att fortsätta höja insatsen tills man måste gå all-in, vilket är vad merparten av EU-politikerna vill.
Bland dem Danmarks statsminister Mette Fredriksen, som till skillnad från Ulf Kristersson var bjuden till det krismöte som Frankrikes president Emmanuel Macron tog initiativ till när USA:s nya kalla förhållningssätt gentemot Europa var klargjort på helgens säkerhetskonferens i München.
Men låt oss reda ut några saker här. Det är nämligen inte alls så konstigt att det är de två huvudaktörerna i det proxykrig som utspelas i Ukraina som nu sätter sig vid förhandlingsbordet i Riyadh. Även om Ukraina naturligtvis kommer att behöva skriva på ett möjligt fredsavtal.
Det är inte heller förloraren i ett krig som bestämmer villkoren för freden. En detalj som alla, åtminstone i svensk massmedia, verkar ha glömt bort.
För bortom propagandan från krigskåta förståsigpåare, som den tidigare överstelöjtnanten Joakim Paasikivi och Försvarshögskolans Oscar Jonsson, är det Väst och Nato som stadigt förlorar på marken i Ukraina. Liksom i Kursk, där den ukrainska ”motockupationen” trycks tillbaka.
Ukraina kommer med stor sannolikhet behöva ge upp territorium som Ryssland tagit – i ett krig som aldrig hade behövt bryta ut. Om det inte var för envisheten hos politiker som USA:s förra president Joe Biden, och hans europeiska själsfränder som försvarar USA-imperialismen ända in i kaklet – till och med när Washington själva backar.
En envishet som tar sig uttryck i att Storbritanniens premiärminister Keir Starmer bisarrt nog envisas med att Ukraina visst ska gå med i Nato, och som säger sig vara beredd att skicka brittiska trupper till Ukraina som någon sorts fredsbevarande styrkor efter en eventuell fredsuppgörelse. Något inte heller Sveriges utrikesminister Stenergard utesluter.
Minns att det var Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson som reste till Kiev i mars 2022, när det förhandlades om fred bara någon månad in i kriget, och övertygade Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj om att fortsätta kriga, istället för att gå med på vad som hade varit ett mycket mer fördelaktigt avtal än det som Ryssland nu kommer att vara berett att gå med på.
Trump skulle inte heller vara Trump om han inte klargjort för Zelenskyj att han vill åt hälften av alla värdefulla mineraler som gömmer sig i den ukrainska jorden, för att USA ska fortsätta stödja Ukraina. Ett villkor som Zelenskyj själv öppnat för i sin så kallade segerplan.
I måndagens Aktuellt fick utrikesminister Stenergard frågan om det går att lita på Ryssland i ett fredsavtal, om Putin inte bara kommer att anfalla igen. Men borde inte frågan snarare ställas om de europeiska ledarna?
Tysklands före detta förbundskansler Angela Merkel erkände berömt häromåret att Minskavtalet från 2014, som skulle få slut på kriget i Donbass i östra Ukraina, var för att köpa tid för att rusta upp Ukraina. Ändå är det rådande – falska – narrativet, som rättfärdigar miljardrullningen till krigsindustrin, att Putin egentligen vill invadera hela Europa. Ukrainarna slåss inte bara för sin utan för allas vår frihet, som det brukar heta.
Men de ukrainska soldaterna vid fronten dör inte för någon frihet, utan för krigsindustrins profiter och en döende världsordning. Som hegemonen själv inte längre är lika intresserad av att upprätthålla som de europeiska undersåtarna är.
Man vet ibland inte om man ska skratta eller gråta åt Trumps alla utspel, skrev jag i en krönika förra veckan. I talarstolen på säkerhetskonferensen i München i helgen stod konferensens ordförande och öppet begrät det faktum att USA inte längre verkar ”dela samma värderingar” som Europa.
Ingenting är färdigt än. Men att kriget i Ukraina äntligen kan vara på väg att ta slut är verkligen inget att gråta över. Inte heller att den USA-dominerade västvärldens herravälde är i gungning.
Men tyvärr är den överhängande risken att såväl kanonmaten vid fronten som Europas arbetarklass får fortsätta betala ett högt pris, för att EU-topparna gått all-in på krig och militarisering istället för fred och diplomati.