Ledarkrönika: Solidariteten – vår egen lojalitetsplikt
Revolutioner och bättre samhällsbyggen genomdrivs inte av människor och klasser som låter sig hunsas av den härskande klassens lagar och regler. Juridiken är bra att känna till, men vi ska inte låta oss styras och begränsas av den.
Jag har gjort det till vana att här i ledarkrönikan uppmana till brott mot lagar och förordningar som begränsar våra möjligheter att uttrycka våra åsikter, såväl på gator och torg som i media och annorstädes. Jag tänkte inte vara sämre denna vecka.
Detta med utgångspunkten att juridiken är mycket bra att känna till, dess möjligheter och hinder. Men det är också farligt att låta sig styras och begränsas av densamma.
Revolutioner och bättre samhällsbyggen har aldrig genomdrivits av människor och klasser som låter sig hunsas och styras av den härskande klassens lagar och regler.
Den senare tidens händelser och utvecklingsförlopp på min egen arbetsplats har gjort det nödvändigt att titta närmare på lojalitetsplikten, och det är en ganska skrämmande, men ack så klargörande läsning. Lojalitetspliktens innebörd visar med all önskvärd tydlighet vårt klassamhälles verkliga yttrandefrihet. Alltså bortom flosklerna, de fagra orden och värdegrunderna.
Arbetsdomstolen har slagit fast praxis och såhär lyder en häpnadsväckande mening:
”Skall man söka ange en gemensam synpunkt är det att arbetstagaren är skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget samt att undvika lägen, där han kan komma i pliktkollision.”
Vidare kan man läsa att för offentliganställda är yttrandefriheten större än för den som är anställd inom ett privat företag.
Så ter sig alltså vår omhuldade yttrandefrihet i praktiken på våra arbetsplatser, där en stor del av våra liv utspelar sig. Vare sig vi vill det eller inte så är arbetet en stor del av våra liv, här spenderar vi åtminstone åtta timmar om dagen, men ofta mer än så eftersom all tid inte är betald.
Häromåret fick vi se hur Postnord straffade en av sina anställda som gjorde sig skyldig till brott mot lojalitetsplikten, när denne pratade med media om missförhållanden och dåliga arbetsvillkor, om stressen och jäkten. En bild som många arbetare säkerligen känner igen alltför väl.
Postnord utställde en varning mot denne arbetare som hade fräckheten att sätta sina och sina arbetskamraters väl och ve framför företagets vinster. Brott mot lojalitetsplikten kan leda till avsked. Tankar på gamla tiders förhållande mellan exempelvis statare och den jordägande husbonden väcks till liv.
Så absurd ter sig lojalitetsplikten i fråga om vår rätt att uttrycka missnöje och rena vittnesmål om missförhållanden och orättvisor på jobbet, åtminstone för oss som vill se en annan typ av organisering av arbetsplatsen. En arbetsplats där vi fattar gemensamma beslut, efter vidlyftiga debatter och livfulla diskussioner om så krävs! Istället för dagens tystnadskultur och avsaknad av demokrati.
Det är hög tid att bryta denna tystnadskultur som skapats delvis genom lagar och förordningar, men också av ett fackligt ombudsmannatänk och pampvälde som tvingat bort mycket av kampen på våra arbetsplatser långt bort från golven. En sekellång utveckling som det är dags att göra upp med!
Vi har bara en enda lojalitetsplikt att ta hänsyn till, den oss arbetare emellan, vår egen solidaritet.
Det är den enda vi kan lita på!