Analys: Sovjets fall – orsak och verkan

Är Sovjetunionens fall något att skriva om så här 20 år senare? Absolut, svarar vi. Ingen enskild händelse spelar en mer avgörande roll för det politiska skeendet under dessa 20 år, som frånvaron av den motkraft som Sovjet var också under den avslutande förfallsperioden. Vad man kan invända är att det ännu är alldeles för tidigt att värdera Sovjetunionens historiska betydelse. Själva unionen är upplöst, men dess exempel kommer att vara en verkande kraft i historien för mycket lång tid framöver, för socialismens vänner och fiender att förhålla sig till. I denna artikel skall vi göra ett skissartat försök att analysera orsakerna till och konsekvenserna av Sovjetunionens fall.

Det är inte alldeles lätt att datera Sovjetunionens fall. Året var 1991. Men ägde fallet rum 24 augusti, då en liten grupp grånade kuppmakare för någon dag avsatte presidenten Michail Gorbatjov? Eller var det 25 augusti, då Boris Jeltsin utropade Ryssland till självständig stat? Eller 8 december, då Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands presidenter i en gemensam deklaration förklarade Sovjetunionen upplöst? Eller 25 december, då den maktlöse Gorbatjov till sist fann för gott att avgå?

Vi avstår från datering, då Sovjetunionens fall utgör en lång process, där de ovan beskrivna skeendet bara utgör de sista dödsryckningarna. Vi skall istället sätta in den dramatiska hösten 1991 i sitt historiska sammanhang.

Låt oss helt kort börja redan från början, med ryska revolutionen i oktober 1917, som upprättade den arbetarstat som i december 1922 lät utropa De socialistiska rådsrepublikernas union, i dagligt tal känd som Sovjetunionen.

Det berättas att den ryske marxisten Georgij Plechanov, som var den unge Lenins läromästare, blev både chockad och upprörd när han i exilen nåddes av budet om socialistisk revolution i Ryssland.

”Detta är en förbrytelse mot alla historiens lagar”, utbrast en uppbragd Plechanov, varpå han snart nog sällade sig till oktoberrevolutionens argaste fiender.

Plechanovs reaktion var typisk för huvudfåran inom dåtidens marxism. Man föreställde sig att socialismen först skulle bryta igenom i ekonomiskt och kulturellt utvecklade länder, som en mekanisk följd av det Marx kallade produktivkrafternas utveckling.

Det efterblivna bondelandet Ryssland, med en minimal arbetarklass och med 80 procent analfabeter i befolkningen, uppfyllde inte de uppställda kriterierna. Därför var den socialistiska revolutionen i Ryssland en förbrytelse; ett utsiktslöst försök att sätta sig över historien.

Lenin avvisade denna mekaniska marxism, inte av subjektivism, för att han var mentalt överhettad av viljan att göra revolution, utan med stöd av de undersökningar han och andra gjort av kapitalismens utveckling till imperialism. Imperialismens kedja kommer att brista i sin svagaste länk, menade Lenin, en länk som mycket väl kunde vara Ryssland eller något annat efterblivet land.

”Våra fiender har gång på gång sagt oss att vi var dumdristiga som gav oss på att plantera in socialismen i ett inte tillräckligt kultiverat land. De vilsefördes av det faktum att vi har startat i motsatt ände till vad teorin föreskriver, en teori för alla sorters pedanter”, skrev Lenin några år efter revolutionen, med segern i de första årens våldsamma kamper som fond.

Lenin var ingen teoretisk pedant, vilket inte betyder att han bortsåg från de svårigheter som Rysslands efterblivenhet innebar. Han var tvärtom väl medveten om dessa svårigheter och återkom ständigt till dem.

Ryssland var inget optimalt land för en socialistisk samhällsomvandling. Men ändå det land där klasskampen bjöd möjligheten. För revolutionären Lenin var det en förbrytelse att inte pröva möjligheten när den bjöds.

Det skall sägas att Lenin inte var fullt så optimistisk som det här kan låta. Han var förvissad om att den ryska revolutionen snart nog skulle få bistånd från revolutioner i mer utvecklade länder, som Tyskland, en förhoppning som grusades strax efter hans död.

Hur Lenin skulle ha reagerat på det uteblivna stödet får vi aldrig veta. Men vi vet att det utlöste en strid mellan hans efterföljare, som stod kring möjligheten att bygga socialismen enbart i Ryssland, i ett enda land. Stalins anhängare bejakade möjligheten. Trotskijs förnekade den.

Vi går inte närmare in på denna avgörande strid, utan konstaterar bara att den med förkrossande majoritet vanns av Stalin och hans anhängare. Segern skall i första hand tillskrivas historiens obarmhärtiga ultimatum. Alla var medvetna om att ensamheten gjorde från början dåliga förutsättningar ännu sämre. Men kärnfrågan ställdes kapitulation för dåliga förutsättningar eller kamp för att göra det bästa av en svår situation.

De män och kvinnor som segrat i det blodiga inbördeskriget och som därefter befäst arbetarmakten i det som blivit Sovjetunionen var inte lagda för kapitulation. Det stod beredda att göra det omöjliga.

Denna lilla bakgrund är nödvändig för att förstå den socialism som formades i Sovjetunionen från slutet av 1920-talet och framåt. Den var inte förverkligandet av ett storstilat socialistiskt projekt, konstruerat på förhand och med klara ritningar, utan resultatet av en mödosam kamp utan återvändo, inkluderande eftergifter, kompromisser, fel, misstag, tvång och våld.

Det är så socialismen ser ut i det verkliga livet, den är en kamp under svåra omständigheter, inte skinande ren och utan skavanker. Den felfria socialismen finns bara i drömmarnas värld.

Med detta sagt är det som uppnåddes i Sovjetunionen enastående.
• De kapitalistiska produktionsförhållandena avskaffades och ersattes med en produktionsordning som centraliserade produktionsmedlen till staten, som i sin tur använde dem för planmässig utveckling av landet.

Numera hävdas från en del vänsterhåll att Sovjetunionen aldrig var socialistiskt, för att lönesystemet behölls, för att arbetet utfördes under borgerliga ledningsformer och för att landet inte var tillräckligt demokratiskt. De finns relevans i de enskilda delarna i dessa invändningar, men slutsatsen är nonsens. Man kan inte uppnå allt genast, men man kan införa socialistiska produktionsförhållanden, vilket gjordes i Sovjet.

”Den centraliserade, statsägda ekonomin som etablerades i Sovjetunionen under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet är idag stigmatiserad som ’stalinistisk’, men var en fullständigt rättrogen implementering av originalet i Kommunistiska manifestet”, skriver den allt annat än stalinistiske ekonomen Paul Cockshott, medförfattare till den på svenska utgivna boken ”Planhushållning och direktdemokrati”.

• De nya produktionsförhållandenas resultat är ännu mer imponerande. Vår tids häpenhet över det ”kinesiska undret”, som anförs som bevis för kapitalismens överlägsenhet, glömmer fullständigt att industrialiseringen av Sovjetunionen gick ännu snabbare, tack vare den planerade ekonomin. I ett huj utvecklades Sovjet från ett efterblivet bondeland till världens näst största industrination. Framgångarna fortsatte också efter andra världskriget, med en rekord-
snabb återuppbyggnad.

Till detta skall sägas att industrialiseringens förutsättning var en massiv förflyttning av arbetskraft från landsbygden till städerna, vilket gav en tidigarelagd och forcerad modernisering/kollektivisering av jordbruket, genomförd med hårda nypor och till delar med negativa resultat (på grund av storböndernas motstånd).

Till detta skall i sin tur sägas att industrialiseringen var förutsättningen för segern över Nazityskland i andra världskriget. I hårda tider och med stora utmaningar framför sig är det inte lätt att göra allt rätt.

• 1937 lät en stolt Stalin meddela att analfabetismen nu var utrotad i Sovjetunionen. Också gubbar och gummor hade satts på skolbänken i en planmässig kulturrevolution med resultatet att de analfabetiska Ryssland på 20 år utvecklades till det läsande Sovjetunionen, med världens största utgivning av böcker och tidskrifter.

• Sovjetunionen införde rätt till arbete, rätt till pension och semester, fri sjukvård och skola och utbyggd barnomsorg. På välfärdsområdet var Sovjet ett pionjärland.

Enastående framgångar som sagt, men samtidigt stora och med tiden avgörande brister, där byråkratiseringen och det demokratiska underskottet är de sammanlänkade huvudfelen.

Byråkratismen var ett arv från tsarismens efterblivna Ryssland, men genom hela sin historia lyckades Sovjetunionen aldrig komma till rätta med problemet, som tvärtom förvärrades efterhand.

Kulturrevolutionen var ett försök till åtgärd – den nya sovjetmänniskan skulle vara vaccinerad mot byråkratism, var det tänkt – men utan demokratiska institutioner, som gjorde folkflertalet delaktigt i politik och samhällsförvaltning, bet inte receptet. Det gav nya karriärister och byråkrater istället.
Resultatet blev också de administrativa metoder som gick helt överstyr under den så kallade Jezjovsjtjinan 1937-1938, under massrepressionens år, då hundratusentals oskyldiga människor hamnade i Gulag eller dömdes till döden.

När vidden i överdrifterna upptäcktes fick den ansvarige NKVD-chefen Jezjov själv plikta med livet och 100 000 oskyldigt dömda frigavs. Men det var till föga tröst för de oskyldigt avrättade.

Någon devot Stalinbeundrare kanske tycker att denna kritik är övermaga, satt i relation till omständigheter och andra framgångar, men då vill jag påpeka att Stalin själv hävdade det demokratiska underskottet som avgörande brist, inte minst i kampen mot byråkratin, och att han i samband med diskussionen om den nya författning som antogs 1937 förordade omfattande demokratiska reformer, däribland val med konkurrerande listor. Men utan att lyckas.

Den store och egenmäktige Stalin fick upprepat stryk i sin demokratiska strävan, något som bör stämma både Stalins vänner och fiender till eftertanke. Stalin var vare sig så stor eller så egenmäktig som myterna om honom påstår.

(Om denna för de flesta säkert okända historia har jag skrivit en lång artikel, baserad på den ryske arkivforskaren Jurij Zjukovs undersökningar, som finns att läsa på Kommunistiska Partiets webbsida: https://www.kommunisterna.org/bilder-filer/skriftserie/007-carlsson-socialismens-demokratiska-erfarenheter.pdf. Läs den gärna.)

Som avslutning på detta historiska avsnitt skall konstateras att det tillhör det sovjetiska 1930-talets paradox, att repressionen, som var omfattande, förenades med en lika omfattande social entusiasm.

De flesta sovjetmänniskor, också många av de som utsattes för repressionen, såg sig som deltagare i ett storartat samhällsprojekt, de var med om att bygga något nytt och bättre och var beredda att offra mycket för det.

Den sociala entusiasmen var basen för framgångarna och senare för de omänskliga uppoffringarna under andra världskriget. Entusiasmen gav också systemet legitimitet, trots de demokratiska bristerna. Stalin hade folket med sig.

Detta i sak ytterst korta får räcka som historisk bakgrund.

Det fanns svagheter i sovjetsystemet med rötter ända tillbaka till 1917, framförallt i form av det demokratiska underskottets och byråkratismens korresponderande faktorer. Men ännu på 1950-talet och fram till en bit in på 1970-talet var systemet starkt och expansivt.

1950-talet står som tidigare påtalats inte 1930-talet efter vad gäller snabb ekonomisk utveckling, krönt av rymdforskningens teknologiska genombrott, som fick den kapitalistiska världen att både häpna och frukta. Med Sputnik (den första rymdfarkosten) och Gagarin (den första människan i rymden) visade Sovjet att dess teknologi alls inte stod den kapitalistiska efter.

Ändå vill jag påstå att just 1950-talet utgör en brytpunkt. Eller närmare bestämt Sovjetunionens Kommunistiska Partis tjugonde kongress 1956, som förde Nikita Chrusjtjov till posten som generalsekreterare i något som mest liknar en statskupp (för att säkra sitt maktövertagande beordrade Chrusjtjov ut trupper på Moskvas gator under kongressen).

Tjugonde kongressen är berömd för Chrusjtjov hemliga tal, där han tar heder och ära av Stalin och beskyller honom för allt möjligt otyg, också för sådant som Chrusjtjov själv deltog i med liv och lust, som massrepressionen under Jezjovsjtjinan.

Den amerikanske historieprofessorn Grover Furr har i år publicerat boken ”Khrushchew lied”, där han mycket detaljerat går igenom det hemliga talet och avslöjar det som en komplett härva av lögner. Men det avgörande är inte detaljinnehållet, utan syftet. Varför ansåg Chrusjtjov det nödvändigt att ta heder och ära av den man som lett och symboliserat Sovjetunionen under hela det socialistiska uppbygget?

Om man inte skall förfalla till borgerlighetens huvudlösa historieidealism, med Stalin som ensam herre över allt och alla i det jättelika Sovjetunionen, måste förklaringen sökas i de politiska och klassmässiga konflikter som föregick det hemliga talet. Chrusjtjov var tvungen att ta heder och ära av Stalin för att motivera och legitimera en ny politisk regim.

I en annan nyutkommen bok, ”Det sovjetiska arvet”, företräder Gudrun Persson från Försvarshögskolan den huvudlösa historieidealismen, bland annat genom att hävda att beslutet om att ta fram ett nytt program för SUKP, som togs 1944, aldrig verkställdes under Stalins livstid för att ingen vågade ta på sig uppdraget av fruktan för Stalins reaktion. Ett nytt partiprogram antogs därför först 1961.
(Man undrar om Persson överhuvudtaget hört talas om den stora ekonomiska debatten i början på 1950-talet, med Stalin som en av tiotusentals deltagare, eller om hon helt sonika förtränger den för att få in historien i sitt idealistiska schema.)

Vad gäller programmet är Persson felunderrättad, så forskare hon är. För Stalins förtrogne Andrej Zjadanov tog på sig uppdraget att skriva ett nytt program och han presenterade ett förslag 1948, året före hans alltför tidiga död i en flygolycka. Men förslaget vare sig publicerades eller fördes ut till debatt i partiet, utan smugglades istället undan i partiarkivet, där arkivforskaren Alexandr Pyzhikov hittade det för några år sedan.

Zjadanov var som sagt Stalins förtrogne, så det var knappast Stalin som smugglade undan hans programtext. Så vem eller vilka var det då? Pyzhikovs kommentar till sin upptäckt räcker för att utse en misstänkt.

”Särskilt bekymrar sig utkastet över demokratiseringen av den sovjetiska ordningen. Dess plan hävdar att det är livsviktigt att arbetare i allmänhet dras in i förvaltningen av staten och i social aktivitet, på daglig basis och genom en ständig utveckling av massornas kulturella nivå och en maximal förenkling av förvaltningsfunktionerna”, skriver Pyzhikov (som för övrigt är känd som en ytterst antikommunistisk historiker).

Zjadanovs text fortsätter alltså den kamp för demokratiska reformer som bland andra han själv och Stalin inledde 1937, riktad mot byråkratismen som fenomen och mer konkret mot en allt mäktigare parti- och statsbyråkrati. Vilket pekar ut den misstänkte. Det var partibyråkratin, med stor sannolikhet anförd av Chrusjtjov, som förkastade och smugglade undan en programtext som hotade byråkratins privilegierade ställning.

Utrymmet räcker inte för vidare utflykter i denna intressanta tid. Men min tes är att Tjugonde partikongressen 1956 slutgiltigt avgjorde den kamp som under ytan pågått ända sedan 1937, bortom den så upphaussade ”kampen mot folkfienderna”, till arbetarklassens nackdel och partibyråkratins fördel.

Det gör 1956 till en avgörande brytpunkt. Från och med Chrusjtjovs makttillträde fanns det inte längre någon ambition att ersätta byråkratins makt med arbetares dagliga deltagande i samhällsförvaltningen, byråkratin blev sig själv nock – blev till en klass för sig – vilket efterhand gav stagnation i hela systemet, såväl ekonomiskt som ideologiskt.

Någon invänder att detta påstående inte korresponderar mot Chrusjtjovs vildsinta proklamation på partikongressen 1961, om att Sovjetunionen skulle passera USA ekonomiskt och nå kommunismen inom 20 år, men så var detta också bara en vild fantasi, utan täckning i vare sig verklighet eller i konkret handlingsplan.

Sant är att Chrusjtjov i början på 1960-talet initierade en debatt om ekonomiska reformer, som i det läget var helt nödvändiga. Det existerande planekonomiska systemet var konstruerat för att lösa industrialiseringens uppgifter och hade gjort det på ett lysande sätt. Det fungerade också utmärkt under återuppbyggnaden efter kriget, som ställde liknande uppgifter.

Men i det redan industrialiserade Sovjetunionen krävdes mer sofistikerade planeringsmetoder. Att planera produktion och fördelning av kol, stål och cement är relativt enkelt, men det är inte lika lätt att räkna ut behov och åtgång av konsumtionsvaror.

I debatten utkristalliserade sig två huvudsakliga riktningar.

• Den så kallade Libermanskolan, döpt efter ekonomen Yevsej Liberman, som förordade marknadsekonomiska reformer. Liberman hade Chrusjtjovs öra och några av hans förslag genomfördes också under 1960-talet, men bara i mycket liten skala. Det var först 25 år senare, under Gorbatjovs tid, som Libermans idéer fick fullt genomslag.

• Den så kallade cybernetiska skolan, anförd av matematikern Leonid Kantorovich, som förordade en förfining av det planekonomiska systemet, bland annat med hjälp av datorer. Kantorovich belönades 1975 med Nobelpriset i ekonomi för sina beräkningar kring optimal fördelning av knappa resurser, men i Sovjet rönte han föga uppskattning.

Vad hände då? Ja, skvatt ingenting. I det stora hela behölls det ekonomiska systemet intakt, vilket kan framstå som bevarad socialism. Men det är till viktiga delar en illusion. Den ekonomiska basen var formellt socialistisk, men byråkrater och direktörer använde i växande utsträckning sina ställningar i den till att berika sig själva, ett korruptionssystem under den långa Brezjneveran (1964-85) blev alltmer monstruöst.

Denna typ av korruption fanns också på Stalins tid, vilket Malenkovs rasande angrepp på korrupta direktörer i verksamhetsberättelsen på Nittonde partikongressen 1952 vittnar om. Men då bekämpades korruptionen, under Brezjneveran sattes den i system.

Så var beslutet att göra skvatt ingenting den härskande byråkratklassens första och avgörande sätt att befästa sin makt. Byråkratklassen behöll systemet intakt för egen vinnings skull, trots att det samhällsekonomiskt fungerade allt sämre.

Stillaståendet avspeglar sig också i det ideologiska klimatet. Den amerikanske socialantropologen Alexi Yurchak, som studerat den sovjetiska ideologins kollaps, menar att det i och med slutet av 1950-talet och egentligen redan efter Stalins död 1953 inte fanns någon generator av ideologi (SvD 15/7 2008).

Istället citerades i det oändliga redan existerande politiska fraser, som sedan cirkulerade genom alla nivåer i parti och samhälle. Inte ens partiledarna åstadkom till slut några egna politiska texter, hävdar Yurchak, utan de klippte och klistrade ur gammalt material.

Den officiella marxismen-leninismen (alldeles oavsett vad man tycker om den sovjetiska uttolkningen) fick därmed en rituell funktion, utan anspråk på att gripa in i en verklighet den hade allt mindre kontakt med. Den blev ett skal utan innehåll.

Jag vet inte om Yurchak har rätt i allt, men finner observationen av ideologin som ritual intressant. Om marxismen förvandlas till ritual och dogm har den ingen bärkraft, oavsett om den är obligatoriskt ämne i alla skolor.

Hur länge kan ett stagnerande samhälle existera? Förmodligen bra mycket längre än det stagnerande Sovjetunionen. Så förklarar inte stagnationen ensam sammanbrottet under hösten 1991.

Sovjetunionen var som sagt ekonomiskt expansivt genom hela 1960-talet och en bit in på 1970-talet. Omkring 1975 avtog tillväxten för att helt upphöra under 1980-talet.

Bland ekonomerna råder det oenighet om siffrorna, men de flesta är överens om att den sovjetiska ekonomin växte snabbare än USA:s under perioden 1928-1975 (med undantag för krigsåren), för att därefter falla snabbt tillbaka.

Året 1981, då Sovjet enligt Chrusjtjovs fantasifulla prognos skulle passera USA, var den sovjetiska ekonomin bara en tredjedel så stor.

Till detta skall sägas att det är betydligt lättare att få till stånd hög tillväxt i fattiga länder än i rika, framförallt för att överföringen av arbetskraft från lågproduktivt jordbruk till industri ger kraftiga tillväxtökningar. När tillväxten istället skall genereras genom produktivitetsökningar i en redan högproduktiv industri blir siffrorna som regel lägre.

Men oavsett detta gick Sovjetunionen på 1980-talet in i en djup ekonomisk kris, inte blottlagd genom fabriksnedläggningar och massarbetslöshet, fenomen som inte rymdes inom det sovjetiska systemet, utan genom varubrist. Det fanns allt mindre att köpa för pengarna. Det gav en situation där höjda löner bara avspeglade sig i mer pengar på sovjetmedborgarnas sparkonton.

Krisen var inte enbart ett resultat av systemet självt, utan också av yttre faktorer. Så förlorade Sovjetunionen huvuddelen av sina exportinkomster genom oljeprisraset i början på 1980-tal, som sänkte priset från 76 dollar per fat 1982 till 20 dollar per fat 1986.

Rysslands förre premiärminister Yegor Gaidar daterar rentav sammanbrottet till 13 september 1985, då Saudiarabien beslutade att överösa världsmarknaden med olja, vilket naturligtvis är att blunda för mer grundläggande faktorer, men som ändå ger dramatiken i situationen. Den redan bräckliga sovjetiska ekonomin kunde helt enkelt inte bära en exportförlust på 20 miljarder dollar om året.

En andra yttre faktor är Ronald Reagans makttillträde i USA 1981, vilket gav en upptrappning av det kalla kriget, inte minst genom det rymdvapenprojekt som i Sverige fick namnet Stjärnornas krig.

Under Reagans första period steg USA:s militärutgifter från 134 till 253 miljarder dollar, en kapprustning som Sovjet inledningsvis och åtminstone delvis besvarade. Det gav monstruösa militärutgifter i en ekonomi som bara var en tredjedel så stor som USA:s.

Reagan skärpte också handelssanktionerna mot Sovjet, varvid man med fog kan se hans politik som en medveten investering i sovjetisk kollaps.

En tredje yttre faktor är kriget i Afghanistan, som inleddes 1979, efter en vädjan om bistånd från den dåvarande regimen i Kabul, och som ledarna i Kreml förmodligen trodde skulle vara snabbt avklarat. Men så blev det som bekant inte. Istället blev kriget en tioårig kvarnsten runt Sovjets hals, både ekonomisk, politiskt och moraliskt.

Kriget var självförvållat, men det skall ändå noteras att USA mycket aktivt och medvetet använde det för att försvaga Sovjet. Under loppet av 1980-talet pumpade USA in 2 miljarder dollar till det afghanska motståndet, som också fick stöd från länder som Saudiarabien, Storbritannien och Kina. Från dessa makters sida var kampen mot Sovjet det primära, inte solidariteten med det afghanska folket.

Leonid Brezjnev, som ledde den trojka som avsatte Chrusjtjov 1964, dog 1982 (även om många hävdade att han då varit halvdöd sedan länge).

Han efterträddes i rask takt av först Jurij Andropov och sedan Konstantin Tjernenko, som båda var halvdöda redan när de tillträdde, vilket banade väg för Michail Gorbatjov, en teknokrat ur den yngre generationen, som tillträdde som generalsekreterare 1985.

Gorbatjov gjorde genast försök att reformera och modernisera systemet i kapitalistisk, marknadsekonomisk riktning, men följden blev bara att han öppnade dammluckorna för ett hundslagsmål om den statliga egendomen inom den härskande byråkratin, där enskilda representanter gjorde allt för att sno åt sig så mycket som möjligt för egen del.

Om Brezjneveran var stagnationens period i Sovjetunionen, så var Gorbatjovs sex år vid makten det forcerade förfallets och upplösningens tid.

Det skall sägas att Sovjet på 1980-talet präglades av social apati och folklig desillusion. Den sociala entusiasm som bar upp Stalintidens framgångar hade vänts i sin absoluta motsats, vilket gav byråkratins representanter möjlighet att plundra statsegendom utan folkligt motstånd.

I utkantsrepublikerna lyckades borgerliga krafter mobilisera människor bakom nationalistiska paroller, som i Baltikum, men i det stora hela satt folket på åskådarläktaren. Eller så låg det i rännstenen, då alkoholmissbruk var det vanligaste och billigaste sättet att fly en tröstlös tillvaro.

Till det skall sägas att 1960 beräknades en sovjetisk man leva tills han blev 67 år och en kvinna till hon blev 76. Vid tiden för Gorbatjovs makttillträde var dessa prognoser nedjusterade till 62 respektive 73 år, vilket vittnar om den sociala krisens djup.

I detta sammanhang är det ett ödets ironi att Gorbatjovs försök att bekämpa alkoholmissbruket genom en kraftig nedskärning av den statliga spritproduktionen bara spädde på krisen. Åtgärden gav massiv hembränning och en kraftig ökning av kriminaliteten, precis som i USA under förbudstiden. Dessutom gav den stora hål i en redan plågad statskassa, då skatt och inkomst på vodkaförsäljningen var en av statens viktigaste intäkter.

Gorbatjovs plan var inte att upplösa Sovjetunionen. Han ville genomföra marknadsekonomiska reformer, typ de som idag genomförs i Kina, för att i god ordning införa statsreglerad kapitalism i Sovjet.

Problemet med denna plan var att det inte ens fanns ett embryo till en renodlad kapitalistklass i Sovjet. Byråkratins ställning byggde inte på förmögenhet, utan på sociala förmåner. Flerparten byråkrater ägde på sin höjd en datja och en halvrostig Lada. Men vem skulle köpa när Gorbatjov öppnade för privatisering av statlig egendom?

Det var denna fråga som öppnade dammluckan. På alla nivåer började byråkrater agera för att själva lägga beslag på egendom, alltifrån de styrande i delrepublikerna över direktörerna i statsföretagen till minsta lilla partiboss. När Gorbatjov väl hade öppnat luckan blev splittringen i det härskande skiktet total.

”Den sovjetiska ekonomin domineras av en trasborgerlig etik: strävan att öka den egna egendomen på bekostnad av den statsägda, vilket lett till ett unikt monster utan föregångare i historien – en fullständig maffiastyrd ekonomi”, skrev sociologen Leonid Radziljovskij i tidningen Nedelja i november 1990, ännu utan full vetskap om hur rätt han skulle få.

Den misslyckade augustikuppen 1991 ingår i detta scenario. Den representerade alls inte några hårdföra stalinisters försök att klamra sig fast vid makten, vilket den borgerliga historieskrivningen vill få oss att tro, kuppmakarna var lika mycket för de marknadsekonomiska reformerna, utan den centrala byråkratins försök att försäkra sig om sin del av kakan.

Sovjetunionens sista år utgör sannerligen ingen vacker historia. Men det som komma skulle blev ännu värre.

Hur privatisera en statsägd ekonomi när det inte finns privat kapital nog för att köpa ens en bråkdel av det som bjuds ut till försäljning? I det återuppståndna Ryssland under Boris Jeltsin blev svaret att helt enkelt ge bort de företag som inte redan hade beslagtagits av sina direktörer eller andra tjuvar.

”Syftet är att snabbt få till stånd en ägarklass”, förklarade svenske professorn Anders Åslund, som vid denna tid fungerade som Jeltsins närmaste rådgivare. Folkets egendom skänktes bort till framtidens kapitalister.

Men problemet var större än ägandet. Den sovjetiska ekonomin, i jättelika nätverk sammanlänkad över två kontinenter, styrdes av politiska beslut, inte av marknadsrelationer. Företagen tilldelades nödvändiga resurser och var för sin avsättning helt beroende av statliga beställningar. När dessa relationer försvann, nästan över en natt, fanns inget att sätta i deras ställe.

Följden blev den mest fullständiga ekonomiska kollaps som historien hittills skådat. Mellan 1991 och 1997 föll den ryska bruttonationalprodukten med hissnande 83 procent. 70000 fabriker slogs igen sedan de nya ägarna plundrat dem på allt av värde. Traktorproduktionen föll med 88 procent, jordbruksproduktionen med 63 procent, investeringarna med 92 procent, lönerna med 78 procent och pensionerna med 67 procent.

Det enda som steg var arbetslösheten, fattigdomen och alkoholmissbruket. Med förfärande sociala följder. Under 1990-talet minskade Rysslands befolkning med 4 miljoner människor, delvis på grund av minskad nativitet, men framförallt på grund av alkoholism, fattigdom och fattigdomens välkända följeslagare, som kolera, difteri, syfilis och tbc.

Som jämförelse kan nämnas att Nazitysklands anfall på Sovjetunionen 1941, som inkluderade tysk ockupation av viktiga industri- och jordbruksregioner, gav ett BNP-fall på 22 procent. Kapitalismens återinförande var alltså en större ekonomisk olycka för Ryssland, än kriget.

Idag har kapitalismen i Ryssland stabiliserat sig, med ett fåtal hissnande rika oligarker som ledande del i en ny ägarklass. Men ännu är ekonomin mindre än den var i Sovjetunionens krisande 1980-tal.

Den ursprungliga tanken var att i denna artikel också behandla de externa konsekvenserna av Sovjetunionens fall, de som förändrat världen och för den delen också Sverige.

Men historien drog som synes iväg med mig, så utrymmet medger inga fler utläggningar, vilket kanske inte gör så mycket, då de externa konsekvenserna behandlats i Proletären många gånger tidigare. Så låt mig bara sammanfatta i några korta punkter.

• Sovjetunionens fall, som föregicks av realsocialismens fall i Östeuropa och som följdes av kapitalismens gradvisa återinförande i Kina, förändrade dramatiskt maktförhållandet mellan klasserna i världen. Den imperialistiska borgarklassen, som sedan 1917 varit tvungen att ta hänsyn till existensen av ett konkurrerande samhällssystem, stärkte sig på arbetarklassens och de fattiga folkens bekostnad.

Det gav den så kallade globaliseringen, som bakom den sockersöta retoriken utgör en brutal offensiv för att utsträcka de kapitalistiska förhållandena till alla länder och till varje vrå av mänskligt liv. I den postsovjetiska eran är det privatisering som gäller.

• Sovjetunionens fall avslutade kalla kriget och stängde dörren för ”den tredje vägen”, för verkliga eller skenbara balansakter mellan kapitalism och socialism, här i Sverige representerad av socialdemokratins folkhemsbygge och i världen av den alliansfria rörelsen.

Socialdemokratins kris och den alliansfria rörelsens upplösning har sina grunder i att förutsättningarna för respektive projekt, kampen mellan kapitalismen och en reellt existerande socialism, inte längre föreligger.

• Sovjetunionens fall etablerade tesen om historiens slut, om kapitalismens slutgiltiga seger. Det är en tes som konfronteras av den nuvarande krisen, men som ändå etablerat liberalismen som ”den enda vägens politik”.

Man kan diskutera vad som kom först, hönan eller ägget. Det nyliberala systemskiftets introduktion i Storbritannien och USA föregick Sovjetunionens fall med tio år och särskilt Ronald Reagans politik är en bidragande faktor till fallet, men realsocialismens sammanbrott och nyliberal systemskifte är ändå två sidor av samma mynt.

Också EU:s snabba utveckling mot överstatlighet från mitten av 1980-talet och framåt är ett uttryck för denna dualism.

• Sovjetunionens fall etablerade våldets världsmakt, anförd av USA och med krigen mot Jugoslavien, Irak, Afghanistan och Libyen som hittills främsta uttryck. Utan den sovjetiska motmakten behöver USA inte längre ta hänsyn till den folkrätt som etablerades efter andra världskriget, vilket ger dagens övergrepp och omskrivningar.

Imperialismen behöver alltid en huvudfiende, att demonisera och dölja sina verkliga syften bakom. Med socialismen tillfälligt nere för räkning har islam fått träda i dess ställe, vilket gav ”civilisationernas kamp” och ”kriget mot terrorismen”.

Det är dags att avsluta och sammanfatta. Som sades redan inledningsvis är det alldeles för tidigt att värdera Sovjetunionens historiska betydelse. Att Sovjet föll betyder inte att dess exempel slutat verka i historien eller att socialismen kan avskrivas som misslyckad, en sådan slutsats är bara borgerlighetens våta dröm.

Socialismen växer ur kapitalismens orimligheter och tillkortakommanden och den dör inte med sina nederlag, utan lär av dem. Vad gäller Sovjetunionen måste framtidens byggare av socialism särskilt lära av byråkratismens och det demokratiska underskottets samverkande faktor, där det demokratiska underskottet alls inte skall förstås på den borgerliga demokratins inskränkta sätt, utan som folkmajoritetens dagliga och omedelbara delaktighet i och makt över samhällsfunktionerna.

För att socialismen skall bli stark och livaktig måste ”statens funktioner successivt överföras till det arbetande folket”, som Andrej Zjadanov skrev och föreslog praktiska åtgärder för i sitt undansmugglade programförslag från 1947.

Visst innehöll Sovjetunionen det första försökets alla fel och brister, konstigt vore det annars. Men som första försök att bygga socialism var resultatet ändå enastående.