När folkhälsa blev till privata vinster

Vintern 2013 går mot vår. Det ljusnar när dagarna blir längre. Men vad gäller viktiga samhällsfunktioner så består mörkret.

Vid huvudstadens sjukhus saknas vårdplatser. Såväl vid de stora offentligt drivna sjukhusen som privata S:t Göran. Nyligen beordrades sk beredskapsläge vid akutmottagningarna på Karolinska sjukhuset i Solna och Huddinge.

Redan i oktober samlade sjukvårdsanställda i Lund och Malmö in 5.000 namn-underskrifter mot nedskärningar som orsakat akut platsbrist på Skånes universitetssjukhus. På Malmös gator ringlade ett demonstrationståg under parollen Rädda vården.

Men sedan dess har läget bara förvärrats. I januari demonstrerade 700 landskronabor mot nedläggningen av operationer på stadens sjukhus och 32 barnsjuksköterskor i Lund sade upp sig i protest.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala demonstrerade i slutet av månaden hundratals anställda mot nedskärningarna på deras arbetsplats och protestlistor med 2.700 namnunderskrifter överlämnades till sjukhusledningen. Resursbristen gör arbetssituationen ohanterlig.

Förra veckan skrev barnmorskor och undersköterskor på Östra sjukhuset ett brev till Göteborgs-Posten i protest mot underbemanning och platsbrist. Förlossningsvården är inte längre säker.

Samma vecka publicerade Dagens Nyheter under rubriken ”Patienten och prislappen” en djupgående reportageserie där journalisten Maciej Zaremba beskriver de för vården förödande konsekvenserna av ett systemskifte där allt ska prissättas.

Men i allt elände finns också positiva nyheter.Så kunde Proletären samtidigt berätta att dorotheaborna lyckats driva fram en rådgivande folkomröstning om nedskärningarna i vården. Efter ett år av ockupation av vårdcentralen i protest mot nedlagda vårdplatser och indragen ambulans finns chansen att ge nedskärningsivrande politiker en rejäl minnesbeta.

Exemplen på sjukvårdens tillkortakommanden tycks aldrig sina. Vår lista hade kunnat göras mycket, mycket längre. Vi rundar av denna exposé över tillståndet i den svenska sjukvården genom att citera ur en krönika av Marie Wedin, Läkarförbundets ordförande, i Läkartidningen 8/2013:

”Neddragningar och så kallade effektiviseringar har urholkat den svenska sjukvården. Idag råder en ihållande brist på resurser och bemannade vårdplatser på alla våra 60 akutsjukhus. Socialstyrelsen har visat att överbeläggningar på våra sjukhus utgör ett ständigt hot mot patienternas säkerhet.”

Huvudansvaret för hälso- och sjukvården vilar på landstingen som sköter sjukvården, på kommunerna som bland annat sköter hemsjukvård och åldringsvård och på staten som beslutar om lagar och riktlinjer. Därmed vilar det yttersta ansvaret på de partier och politiker vars beslut styr sjukvården.

Läget inom vården är alltså mycket allvarligt. I detta är Socialstyrelsen, landets högsta myndighet med ansvar för att säkerställa att hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf fungerar, enig med Läkarförbundets ordförande om att bristen på resurser hotar patienternas säkerhet. Inte bara på vissa sjukhus och vårdinstitutioner, utan faktiskt i hela landet.

Problemen inom den svenska sjukvården är alltså utan tvekan strukturella. Sanningen är att vårdresurserna började minskas samtidigt med det nyliberala systemskiftet i vårt land.

Vi påstår oblygt att det handlar om ett medvetet systemskifte. På flera plan. Dels ideologiskt där den tidigare så grundläggande folkhälsotanken attackeras av de som vill skapa gräddfiler till vård och omsorg. Men främst kommersiellt där starka kapitalistiska krafter vill lägga beslag på allt som kan göras profitabelt för kapitalägare. Vi påstår också att det enda sättet att rädda vården är ett blankt nej till alla former av privat drift.

Syftet med denna artikelserie är att ge läsekretsen kunskap, förståelse och argument i det politiska arbetet för kravet att all vård och omsorg ska drivas i samhällets regi. Vi börjar därför med en historisk tillbakablick.

I arbetarrörelsens barndom var sjukvården förbehållen de rika. De fåtaliga sjukhusen var privata. Det vi idag kallar primärvård bestod vid förra sekelskiftet till sin majoritet av privatpraktiserande allmänläkare. Dessutom fanns det cirka 500 statliga provinsialläkare, ett system med anor från 1600-talet. Men också hos dessa tjänsteläkare gällde kontant betalning enligt en fastställd taxa.

Det fanns få sjukhushusläkare. Först 1928 fick vi en sjukhuslag som gav landstingen skyldighet att svara för sjukvården. Nu började antalet sjukhus och sjukhusläkare att växa. Men fortfarande kostade det så mycket att ligga på sjukhus att arbetarklassen i princip var utestängd.

När kapitalismen koncentrerade arbetare till industriorter växte hälsoproblemen. I arbetarrörelsens spår växte då fram frivilliga sjukkassor. Men som alltid när det handlar om försäkringslösningar så stod de sämst ställda utanför systemen.

1951 fanns i Sverige 128 länslasarett, 77 sjukstugor och 75 epidemisjukhus. Antalet sjukhusläkare var 1863. Dessutom fanns 2031 privatpraktiserande läkare och 737 statliga provinsialläkare. Siffror som visar hur den privata vården fortfarande var dominerade efter tjugo år av socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Men för att ge en rättvisande bild måste konstateras att under dessa två decennier hade stora framsteg gjorts vad gäller folkhälsan genom utbyggnad av förebyggande vård som mödrakontroll, mödrahjälp, spädbarnskontroll och införande av allmän folktandvård. Sakta restes den sociala standarden för folkflertalet i det som ett halvt sekel tidigare varit ett av Europas fattigaste länder.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som också kommunisterna antog som sitt, tryckte vad gäller hälsofrågorna just på förebyggande åtgärder som fattigdomsbekämpning, fri skolmat, bättre bostäder. Men här restes också krav på mera allmänt tillgänglig hälsorådgivning och hälsokontroll av hela folket.

Mellan 1955 och 1962 infördes en allmän och obligatorisk statlig sjukförsäkring. Först efter trettio år med socialdemokratiskt styre blev vården på sjukhus kostnadsfri. Men bara på allmän sal, de rika kunde fortfarande få bättre vård på sjukhusens privata salar och privata avdelningar.

Sjukhusen fortsatte att växa. I princip alla sjukhusläkare arbetade också privat. Ofta var privatmottagningen större än den allmänna mottagningen.

Men inom primärvården stod under 1950 och 60-talen tiden nästan stilla. Enläkarstationer dominerade och i städerna sökte sig patienterna hellre till sjukhusen. Vårdköerna växte. Här fanns en vårdkris som måste lösas.
1963 tog landstingen över ansvaret för provinsialläkarna. Under stort motstånd från läkarkåren som befarade sämre inkomster. Det var startskottet till en omvälvande revolutionering av den svenska sjukvården.

1968 tog socialstyrelsen ett ”Princip-program för den öppna vården” som lanserade begreppet vårdcentral. Samma år öppnades också landets första moderna vårdcentral i skånska Dalby.

Året därefter, 1969, förstatligades de tidigare privatägda apoteken och statliga Apoteksbolaget fick monopol på all försäljning av mediciner. Under några år försvann nu också de privata rummen och de privata läkarmottagningarna från sjukhusen.

Sjukronorsreformen 1970 var det avgörande steget. Ett läkarbesök i primärvården kostade nu bara sju kronor och patienten betalde sju kronor för alla de mediciner som läkare skrev ut vid besöket.

Reformen revolutionerade också provinsialläkarnas arbete genom att läkarna i öppenvården, som nu kallades distriktsläkare, inte längre fick betalt per mottagen patient. Genom sjukronorsreformen fick doktorn fast lön och kunde ge patienten den tid som sjukdomstillståndet krävde.

Det låga priset för sjukvård innebar också att god hälsa inte längre var beroende av plånbokens tjocklek. Vi kan inte annat än beteckna detta som en vårdrevolution.

Den slutsatsen förstärks av att det faktum sjukvården sedan under 1970-talet byggdes ut i rasande takt i offentlig regi. Men till detta återkommer vi nästa vecka.