Svenska mineraler till vrakpris!

I början av 1980-talet lockade gruvnäringen inga kapitalister på grund av låga malmpriser. Vinsterna uteblev och flera olönsamma gruvor stängdes. Prospekteringen efter nya malmfyndigheter gick på sparlåga då ingen ville satsa pengar på en profitsäkrad framtid.

Men 30 år senare har gruvindustrin medvind igen. Malmpriserna har ökat till följd av större efterfrågan globalt. Gamla fyndigheter som tidigare inte ansågs brytvärdiga har öppnats. Prospekteringen har skjutit fart och nya fyndigheter har hittats.

Politiker på alla nivåer tävlar om att tala sig varm för gruvbranschen. För två år sedan deklarerade statsminister Fredrik Reinfeldt att ”gruvnäringen är för Sverige vad oljan är för Norge”. Samma år bröts mer än 60 miljoner ton i Sverige, framför allt järn, koppar och zink. Det är dubbelt så mycket som för 30 år sedan.

Samtidigt spåddes gruvboomen skapa 5000 nya jobb inom de närmaste fem åren. Det rådde något av Klondykestämning i Sverige under den tiden när inga hinder ännu syntes i horisonten. Efterfrågan på malm globalt var fortsatt hög vilket skulle garantera höga vinster på kommande och redan gjorda miljardinvesteringar.

Gruv- och stenindustrin samt stål- och metallverken, som är nästa steg i förädlingskedjan, omsätter 220 miljarder kronor per år och sysselsätter 60 000 personer. Mineralnäringen svarar för 19 procent av det svenska exportvärdet.

År 2012 uppgick exportvärdet av mineralvaror till 93,3 miljarder kronor, enligt SCB. Sverige står för 93 procent av järnmalmsproduktion inom EU, vars exportvärde uppgick till 12,3 miljarder kronor januari-augusti 2013.

Utsikterna för vinster i gruvnäringen var goda och utländska kapitalister flockades som flugor till Sverige. Men det fanns och finns många käppar i hjulen för att det skulle komma ut något verkligt bra av gruvboomen. Ett av hindren grundlades redan under krisåren i början av 1990-talet.

I dag präglas gruvindustrin av kris istället för den framtidsaga det kunde ha blivit. Det har blivit svårare att få in nya pengar, små gruvbolag faller på börsen och metallpriser väntas sjunka framöver till följd av ökat utbud av järnmalm, koppar och nickel.

Tidigare var aktiemarknaden en viktig faktor när det gäller att finansiera gruvprojekt, men efter skandalerna i Northland Resources, Nordic Mines, Dannemora Mineral, IGE Resources, Mineral Invest och flera andra små gruvbolag har kapitalbristen blivit akut.

Små aktiesparare som förlorat stora summor drar sig för att satsa mer på kapitalister som lovar mer än vad de kan hålla. Även riskkapitalister håller sig undan och därför hotar kapitalbrist flera gruvprojekt i dag.

Aktiekursen har rasat i skandalbolagen och därför kan de inte räkna med att få in kapital nog för att nå en nivå där de kan generera tillräckligt med kassaflöden från gruvproduktion.

För små gruvbolag som är helt beroende av mer pengar blir det tufft när inkomsterna samtidigt utgår från prognoser på för höga metallpriser. Så nu är den tidigare högt värderade gruvnäringen mer av en kris- än en framtidsbransch, trots alla förutsättningar för att befästa Sverige som en betydande gruvnation.

Nu är det mest ekonomiska oegentligheter gruvboomen förknippas med, vilket kan förklaras med förblindad tilltro på kapitalism, som den tidigare Bildtregeringen grundlade för gruvnäringen i början av 1990-talet.

Innan förändringen av minerallagen 1992 kunde den svenska staten göra anspråk på 50 procent av malmfyndigheter. Det var nuvarande talman Per Westerberg (M), näringsminister i borgarregeringen (1991-1994), som genomdrev den ändrade lagen så att Sverige fick världens lägsta mineralavgift.

I Sverige ska gruvföretagen i dag betala mineralersättning till staten på två procent av vinsten av värdet på den malm som brutits under året, varav 1,5 procent tillfaller markägaren och endast 0,5 procent staten.

Under förra året gav det staten en inkomst på 350 000 kronor totalt. Det är alltså i princip gratis att exploatera naturtillgångar i Sverige. Som en jämförelse kan nämnas att den stora gruvnationen Australien har en mineralskatt på 30 procent.

De flesta av världens gruvnationer väljer att ta ut en mineralavgift på 10 till 30 procent, medan Sverige genom högerpolitiska ingrepp har blivit ett lågprisland för gruvindustrin.

Med slopandet av gruvskatten 1992 öppnades också Sveriges geologiska undersökning (SGU) borrkärnarkivet för utländska prospektörer. I samma stund startade myndigheten en kampanj där man aktivt lockade utländska exploatörer till Sverige:

”Välkommen till Sverige. Ta del av den internationella gruvindustrins pågående, helt unika inmutningsrusch efter basmetaller, guld och diamanter i norra Sverige”.

Det var ett av budskapen i SGU:s pr-kampanj.

Här kan man tala om ett globalt, organiserat övergrepp på värden i den svenska naturen, anstiftat av Bildtregeringen för 30 år sedan, vars följder nu är ett hinder för skapandet av nya gruvor och tusentals nya jobb samt en blomstrande framtid i tidigare avfolkningsorter runt om i landet.

SGU-arkivet värderas till ungefär 5 miljarder kronor, men lämnas nu ut kostnadsfritt till vem som helst. Det är unikt i världen, överallt annars är denna typ av arkiv avgiftsbelagda eller ägda av bolag.

För att göra det än mer tillgängligt ska arkivet nu också digitaliseras så att utländska gruvbolag inte behöver åka till Sverige för att bedöma viket värde malmfyndigheterna kan inbringa i framtiden, under förutsättning att malmpriserna är acceptabelt höga.

Dagens minerallag tillåter inte någon lokaldemokrati. Kommunledningar är bakbundna. Besluten fattas på länsstyrelsenivå, av SGU:s beslutsorgan Bergsstaten och av mark- och miljödomstolen.

Gruvbolagen kan i princip göra vad de vill. Prospektera, starta en gruva, lägga ner den när inkomster och kapital inte motsvarar profitmålen. Kvar blir en förstörd natur som sedan lämpas över på samhället.

Så gick det för Storumans kommun i Västerbotten när Lappland Goldminers stängde Blaikengruvan då det visade sig att det fanns för lite guldmalm i berget för att det skulle vara lönsamt att bryta.

Ägarna försatte bolaget i konkurrs, men i kassan fanns bara 3,3 miljoner kronor kvar för återställande och sanering efter gruvdriften, en kostnad som uppskattas till åtminstone 200 miljoner kronor i dag.

Man kan säga att i Sverige har gruvindustrins vinster privatiserats medan förlusterna socialiserats. När samhället tar på sig kostnader för konkurser och andra utgifter för till exempel infrastruktur, bostäder och omsorg lockar det givetvis till sig kapitalister till gruvnäringen i Sverige.

Ingen skatt eller ersättning tillfaller kommunerna. Vad de kan hoppas på är inkomstskatt så länge kapitalisterna finner det lönsamt att bryta malm. Kommuner tvingas stå för stora kostnader där gruvetablering är på gång, under tiden som gruvföretagen kan dra in miljardvinster om det går bra, men de betalar ingen gruvskatt och en bolagsskatt på endas 22 procent.

Att starta en ny gruva är ett lånsiktigt och kapitalkrävande projekt. Det tar ofta tio till femton år innan investeringarna ger vinst. Problemen för det krisade Northland Resources illustrerar detta väl.

Bolagets miljardinvestering gjorde att kassan sinade när malmbrytningen inte gav tillräckligt snabba inkomster för att driva produktionen vidare. En konkurs hotade och därför fick en intressentgrupp med det statliga LKAB i spetsen skjuta till hundratals miljoner för att rädda bolaget.

Situationen är oförsvarbar. Staten och regeringen kan inte fortsätta och skänka bort landets mineraltillgångar till kapitalister. Gruvverksamhet ska inte styra av kapitalister som lägger beslag på profiterna och vältrar över alla kostnader på samhället när det går överstyr.

Gruvprojekt måste av konstitutiva skäl planeras på lång sikt och utifrån övergripande mål där värdet av mineraltillgångar helt tillfaller samhället. Landets naturresurser ska ägas och förvaltas av staten i samfällhetens intresse med omtanke för miljö och natur.

Naturtillgångar ska vara gemensamma, inte överlämnas till kapitalistiska lycksökare. Förstatligande av hela gruvindustrin säkrar det gemensamma värdet av mineraltillgångar, skapar varaktiga jobb och värnar om naturen som skövlas i händerna på skrupelfria gruvkapitalister.