Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.mathiasson@kommunisterna.org

Lojala arbetare och falskt folkhem

Sverigedemokraterna talar gärna gott om den svenska välfärden och folkhemmet och försöker framställa sig som ett parti för arbetare. Men bakom folkhemsfasaden vilar Sverigedemokraterna på en djupt socialkonservativ grund där arbetarna ska vara lojala mot sina arbetsgivare och veta sin plats i samhället. Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson granskar Sverigedemokraternas historieskrivning där klasskampen avlägsnats och presenterar SD:s anfäder bland det tidiga 1900-talets socialkonservativa överklass.


Sverigedemokraterna är överklassens bästa vänner. Som politiskt parti är deras målsättning att avväpna och splittra arbetarklassen. Under honnörsord som fädernesland, hembygd, familj och kyrka ska det skapas en arbetskraft som är lojal med överklassen.

I Sverigedemokraternas höstbudget inför 2014 finns en intressant text med titeln Berättelsen om Sverige. I denna ges en inblick i SD:s historieskrivning om Sverige.

Tidigare, i det partiprogram som gällde fram till 2005, drog SD Sveriges historiska trådar tillbaka till istiden: ”Det svenska folket har vuxit fram ur de flockar av urfolk, vilka efter den stora inlandsisens avsmältning så småningom tog den skandinaviska halvön i besittning.”

En sådan historieskrivning blir på flera sätt svårsmält för ett parti som är satt under granskning och ska framstå som seriöst. Därför nöjer sig SD 2014 med att börja sin historia om Sverige år 1810.

Det är berättelsen om det fattiga Sverige där den gamla kungamakten har fallit. Landet är förnedrat av arvfienden Ryssland som tagit över Finland. I blågula färger målas bilden av Sverige som reser sig ur fattigdom och förnedring och bygger en ”idyll” fram till dess Olof Palme under prat om internationell solidaritet på 1970-talet började släppa in en massa fattiga invandrare.

SD förklarar att idyllen byggdes på tre fundament: nationell samling, klassamarbete och respekt för den privata äganderätten.

Bilden målas upp av den strävsamma arbetaren som läste sin katekes och gick till arbetet i vått och torrt, tog mössan i hand inför kapitalisten och hedrade kyrka och fosterland. Framförallt är det bilden av kapitalisterna, ”de stora svenskar som trätt fram ur folkdjupet, genierna och snillena”, som SD skriver i ett tidigare partiprogram, vars entreprenörskap byggde Sveriges välstånd, allt under överinseende av en godvillig kungamakt och en stark statskyrka.

Det är en historieskrivning som inte håller i tvätten. Den tid som SD börjar sin historieskrivning var allt annat än en lugn tid fylld av samförstånd. Just 1810-11 skakades Sverige av kravaller och i Stockholm spreds flygblad som manade till beväpning och att ”tyranners blod skall fukta våra fjät”. Adelsmannen och det kungliga enväldets främsta representant Axel von Fersen dödades på öppen gata.

Oroligheterna spred sig till landsbygden där en beväpnad allmogerörelse formerades. Det starkaste fästet fanns i Skåne där 1500 beväpnade bönder 1811 stormade slott och herrgårdar, framför allt i protest mot kungamaktens påbud att inkalla tusentals bönder i armén.

Med jämna mellanrum blossade striderna upp, som vid Crusenstolpekravallerna 1830 eller 1848 då huvudstaden skakades av uppror som krävde republik, militären sköt urskillningslöst mot flyende demonstranter och lämnade 17 döda på Stockholms gator.

Denna tid av våldsam kamp mot det bestående samhället är något borgarklassen helst talar tyst om. Sedan de väl satt sig tillrätta i samhällstoppen har deras perspektiv förändrats.

Någonting hände i mitten av 1800-talet. Med industrialismen och kapitalismens framväxt började en ny klass att pressa på underifrån. I Stockholm bildas redan på 1840-talet Skandinaviska sällskapet, den första arbetarorganisationen i vårt land, som en gren till det av Marx och Engels ledda Kommunisternas förbund med central ledning i London. Sällskapet bestod till 80 procent av arbetare och bildades i direkt opposition mot de organisationer som sade sig verka för arbetarklassens intressen men som ”kommit i klorna på brackor”.

En av de drivande i sällskapet var Per Götrek som, med revolutionsåret 1848 som fond, författade programskriften ”Om proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen”. Där fastslog han att ”de bägge stora samhällsklasserna, bourgeoisien och proletariatet, skall, i avseende till deras olika samhällsställning och intressen, förr eller senare ställa sig som tvenne fientliga makter emot varandra. Striden kan ej undvikas”.

Med tanke på den ekonomiska efterblivenhet som rådde i Sverige var arbetarklassen ännu svag, men de kommande årtiondena växte den i styrka och vann genom kamp erfarenheter och fann sina former.

I spåren av Krimkriget 1855 ordnades arbetardemonstrationer mot matbristen på många håll runt om i landet. I Visby vägrade hamnarbetarna att lasta spannmål för export. Efter konfrontation med polisen bildade arbetarna en egen skyddsvakt vid stadsportarna och tvingade handlarna och bönderna att sälja sitt spannmål till av arbetarna bestämt pris.

I Jönköping detta år strejkade byggnadsarbetarna och arbetare gick samman med hantverkare och tvingade spannmålshandlarna att sälja under hot om stupstock och yxa. Militär inkallades och ett 50-tal arbetarledare dömdes till långvariga fängelsestraff av spannmålsspekulanternas statsmakt.

Det som till att börja med tog sig uttryck i spontana strider och upplopp fick med tiden bättre organisation och därmed styrka. Ett viktigt steg togs av Stockholms murare under strejkvågen 1869. Murarna organiserade sig i en strejkkommitté och bildade en strejkkassa. Med detta föddes formen för de moderna fackföreningarna – inte organisationer för bildning och moralisk upplysning, som de arbetarföreningar som liberaler och upplysta borgare ledde, utan som kamporganisationer.

Strejkvågen under 1870-talet kulminerade i den stora Sundsvallsstrejken 1879 då 6000 sågverksarbetare strejkade mot lönesänkningar. Än en gång sattes militären in mot arbetarna. 700 soldater omringade de strejkande som bestraffades med svartlistning, fängelse och arbetarfamiljer som vräktes från sina bostäder.

När August Palm två år senare återvände till Sverige och började sina agitationsresor för att samla arbetarrörelsen på en socialistisk grund fanns det med andra ord årtionden av kamperfarenhet. Det var inget öde land som Palm anlände till och det var definitivt inte ett land präglat av samförstånd och klassförsoning.

Den växande socialistiska arbetarrörelsen utmanade även den privata äganderätten. 1886 hölls den Allmänna skandinaviska fackföreningskongressen i Göteborg, som bekräftade socialisternas seger över liberalerna. I en resolution fastslogs att: ”Då det måste erkännas att det privatkapitalistiska produktionssättet alltid kommer att vara ett hinder för åstadkommande av lycka och tillfredsställelse i samhället, uttalar kongressen sitt godkännande av det socialistiska programmet.”

Tre år senare, 1889, bildades ”det revolutionära socialdemokratiska arbetarepartiet som det politiska uttrycket för den egendomslösa, arbetande klassen”, som det hette i en resolution antagen av kongressen. Inför den partibildande kongressen skickades en inbjudan ut till ”alla arbetarkorporationer, som erkänner det socialdemokratiska programmet” förutsatt att de ”står på klasskampens grund och vill vara med om att bilda ett svenskt socialdemokratiskt arbetarparti”.

Den framväxande arbetarrörelsen var spretig och innehöll en mängd olika riktningar och uppfattningar. Det var ingen rak väg till framgång, utan årtionden av framgångar och steg tillbaka.

De liberala krafter man trodde sig besegrat på 1880-talet skulle komma att dyka upp inom den egna rörelsen. Men det avgörande var att den moderna arbetarrörelsen ställde sig på klasskampens grund och satte socialismen som sin politiska målsättning.

Arbetarrörelsen växte snabbt i styrka. Från 1898 då LO bildades och tio år framåt femdubblades antalet fackligt organiserade arbetare. 1902 visade arbetarklassen sin samlade styrka i en kraftfull storstrejk för rösträtt, vari 85 procent av den svenska industriarbetarklassen deltog.

Tre så senare lyckades arbetarrörelsen förhindra kungamaktens och överklassens planer på krig för att tvinga Norge kvar i unionen med Sverige. Och 1909 tilldrog sig den stora kraftmätningen när Storstrejken lamslog landet och visade en skrämd överhet var den verkliga styrkan fanns.

Det var i detta läge som Sverigedemokraternas ideologiska föregångare inom borgerligheten formulerade sig. De flesta kom ur det parti som idag heter Moderaterna, de ville se en handlingskraftig höger som kunde stå emot arbetarrörelsen och som kunde bära fram en nationell pånyttfödelse ur ett kapitalistiskt system som trasslat in sig i sina egna motsättningar. Istället för öppen klassegoism från borgerligheten gällde det att klä ut sig i blågult allmänintresse.

Tankegångarna går som sagt igen idag och det är ingen tillfällighet att Sverigedemokraternas ledning nästan uteslutande har en moderat bakgrund.

Bland SD:s föregångare finns folkhögskoleföreståndaren Teodor Holmberg (1853-1935) vars nationaldemokratiska tankar ville begränsa arbetarrörelsens inflytande genom byggandet av ett folkhem byggt på fosterland, familj, hembygd och kristendom. Arbetarna skulle göras lojala genom att identifiera sig som svenskar i första hand, istället för som arbetare.

Här finns Teodor Holmberg livskamrat Cecilia Bååth-Holmberg (1857-1920) som strax efter första världskriget och ryska revolutionen tog initiativ till införande av Mors dag. Kvinnor skulle göras lojala med nationen och starka och moraliskt sedesamma familjer utgjorde grunden till ett sunt folk. Föga förvånande tog nazisterna i Tyskland tidigt upp Mors dag i sin festkalender och utdelade denna dag en utmärkelse till de kvinnor som fött många sunda barn.

Viktigare än makarna Holmberg var professor Rudolf Kjellén (1864-1922), vars teorier SD idag nästan ordagrant upprepar. Han drömde sig tillbaka till det ”harmoniska” ståndssamhället, då varje samhällsstånd hade sin specifika uppgift som smälter samman i nationen ”liksom cellerna smälta samman i vår kropp”.

För den som kan sin svenska historia – med ständigt återkommande bondeuppror mot adelsvälde och kungamakt – är det uppenbart att detta harmoniska ståndssamhälle aldrig har funnits. Myten om ett förlorat paradis går igen i hela denna bruna tradition.

Det enda som skiljer sig åt är tid och plats för var detta paradis placeras – medeltidens ståndssamhälle eller 1950-talets folkhem gör ingen skillnad. Det viktiga är att kunna måla upp en tid då allt var frid och fröjd som hotas och som måste återvinnas genom nationens pånyttfödelse.

Rudolf Kjellén stack aldrig under stol med att det var arbetarrörelsen som var fienden. Han gjorde ingen egentlig skillnad på reformistisk och revolutionär arbetarrörelse, de var lika onda ting där den förra endast var en inkörsport till den senare.

Han var även tydlig med vad nationalismen skulle syfta till. ”Nationalkänslan är för folken källan till arbetskraft och arbets-glädje framför alla andra”, skrev Kjellén året innan Storstrejken.

Mot arbetarrörelsens klassocialism ställde han ”nationalsocialismen”, ett begrepp Kjellén formulerade långt innan Hitler. Hans socialism hade givetvis inte mycket med arbetarrörelsens socialism att göra.

Rudolf Kjellén såg ner på massan. Han var motståndare till allmän rösträtt, ansåg att folket endast kunde uträtta storverk ”i lydnad under stränga herrar” och såg tron, altare och egendom som grundpelare för samhället.

Kjellén dog redan 1922, så han hann aldrig uppleva när dessa tankegångar förverkligades runt om i Europa av nationalistiska regeringar av mer eller mindre fascistiskt stuk. Av denna anledning, att Kjellén inte går att direkt koppla till Hitler och nazismen, händer det ibland att ledande sverigedemokrater nämner hans namn.

Både Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén använde begreppet folkhem som en metafor för det samhälle de eftersträvade. En bild av samhället som den patriarkala familjen där alla vet sin plats och ingen ifrågasätter faderns auktoritet. Arbetarna vet sin plats och kapitalisten visar faderlig omsorg om sina underlydande.

Det rådande systemet ska räddas genom att de mest skriande orättvisorna mildras. Detta är innebörden i det socialkonservativa folkhemmet.

När socialdemokratin och Per-Albin Hansson på 1920-talet började tala om byggandet av ett folkhem, utan varken kelgrisar eller styvbarn, där den starke inte trycker ner och plundrar den svage, så var det fullt medvetet som det reformistiska arbetarpartiet tog ett begrepp som redan fanns i den politiska debatten.

Det socialkonservativa begreppet folkhem erövrades och fylldes med ett i grunden annorlunda innehåll. Per-Albin Hanssons folkhemstal från 1928 handlar inte om att enbart avskaffa de mest skriande orättvisorna. Han pratar visserligen om det goda hemmet vars ”grundval är gemensamheten och samkänslan”. Men lite längre fram i talet säger han:

”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt sett består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur.”

För att uppnå folkhemmet ”måste klasskillnaden avlägsnas” och ”det ekonomiska fåväldet falla” för att ”folket kommer icke i längden att finna sig i, att de viktigaste medlen för produktion av dess livsbetingelser, för bevarandet och ökandet av välståndet, ligger i händerna på några få kapitalister, som ofta för att tillgodose sitt vinstbegär åsidosätta hänsynen till både produktionens och andra allmänna intressen.”

Folkhemmet krävde socialism, krävde kapitalismens avskaffande – detta är grundtanken i Per-Albin Hanssons folkhemstanke, något som socialdemokratin sedan länge har glömt bort. Sedan är det en annan fråga om det är möjligt att avskaffa kapitalismen genom gemensamhet och samkänsla även med den klass vars makt skall störtas.

Att socialdemokratin i sin historieskrivning har opererat bort den över 50 år långa klasskamp som låg till grund för arbetarrörelsens ställning i Sverige och som möjliggjorde socialdemokratins framgångar under några årtionden på 1900-talet, det kan vi också lämna därhän.

Det avgörande är att SD:s folkhemspopulism ingenting har att göra med socialism eller kapitalismens avskaffande.

Hatet mot allt som luktar klassmedveten arbetarrörelse framkom i Jimmie Åkessons vårtal 2014 på Långholmen i Stockholm, när Åkesson angrep ”den falska arbetarrörelsen med LO i spetsen” för att dessa faktiskt sätter klassanalys, klasskamp och den internationella socialismen före svenska löntagares intressen.

Åkesson citerar socialdemokratin och anklagar den för att vilja ställa ”arbetarklassens intressen mot andra klasser men också mot samhället”. Mot detta ställer Åkesson Sverigedemokraternas ”strävan efter nationell gemenskap och klassamverkan”.

Jimmie Åkessons bild av Stefan Löfven som en klasskämpe som sätter den internationella socialismen före samförståndet med näringslivet är givetvis skrattretande. Men det berättar ändå en viktig sak, att SD vet sin plats i klasskampen. Därmed också sagt att det endast är i klasskampen de kan avslöjas som det reaktionära och borgerliga parti de är.

Att bekämpa SD genom att göra gemensam sak med andra delar av borgerligheten under prat om att vi är de 87 procenten är en dödsdömd strategi för vänstern och arbetarrörelsen. Kampen mot Sverigedemokraterna måste stå på en klassmässig grund – bekämpa både splittringen oavsett om den kommer ur storsvenskhet eller invandrargruppers etniska separatism.