Somalia SK vill stoppa IS-värvningarna

– Jo, fredagar är jobbiga. Då håller vi ofta på till 11-12 på kvällen, säger Yoonis Hassan när jag frågar om han aldrig blir trött. Från tre på eftermiddagen har han varit igång och nu närmar sig klockan elva. Då har han dessutom rest från Alingsås, där han bor med sin familj.

Under hela eftermiddagen och kvällen har jag följt med honom och Somalia SK:s andra eldsjälar på fotbollsträningar och till sist nattvandring. Ett outtröttligt arbete i ständig kamp för mer resurser till föreningslivet och till förorten.

Det är tidigt på eftermiddagen när jag först träffar Yoonis Hassan och Mohamud Abdalla på Somalia SK:s lokaler i Bergsjödalen, ett industriområde strax utanför göteborgsförorten Bergsjön, en miljö som känns typisk för många föreningar.

Här finns en idrottshall men Somalia SK är på jakt efter bättre lokaler. Det är flera föreningar, med olika aktiviteter, som samsas om lokalerna vilket ibland gör samarbetet svårt.

I uppgången har någon satt upp en lapp. ”Städa efter dig! Din mamma jobbar inte här!”. Mohamud Abdalla skrattar lite och tar ett foto av lappen samtidigt som han förklarar att just städningen av de gemensamma utrymmena ofta är ett problem.

Eftersom eftermiddagen ännu är tidig och solen för ovanlighetens skull har kikat fram mellan molnen föreslår jag att vi först ska ta några foton utomhus utanför idrottshallen.

– Jag tar med den här. Den är ju vårt viktigaste verktyg, säger Mohamud Abdalla och tar en fotboll under armen.

Väl inne igen, i ett kontorsrum som vittnar om full föreningsaktivitet, berättar de båda om Somalia SK och det engagemang som finns i Bergsjön. Men också om det växande problemet med ungdomar som värvas till terrororganisationen Islamiska staten, IS, och reser till Syrien. Många av dem kommer från just Göteborgs nordöstra förorter och en del har somalisk bakgrund.

Somalia SK har tillsammans med bland annat idrottsföreningen Proletären FF tagit initiativ till ett mer öppet arbete mot värvningen till IS. Bland annat planeras ett offentligt möte. Men hur stor är frågan egentligen? Märks värvningen till IS i Bergsjön?

– Både och, menar Yoonis Hassan. Det rör sig om ett fåtal. Föräldrar är oroliga men alla vågar inte prata öppet om det. Därför, fortsätter han, försöker vi prata om det så mycket som möjligt.

När den svenska staten tar allt mindre ansvar för integration, utbildning och socialt arbete tvingas föreningar som Somalia SK ta ett stort ansvar. Det blir tydligt när Yoonis Hassan och Mohamud Abdalla berättar om allt arbete föreningen gör medan vi dricker varsin kopp kaffe.

– Vi har idrottsverksamhet som fotboll och friidrott, och social verksamhet kring det. Sen har vi dans och olika kulturgrupper. Vi hjälper också nyanlända flyktingar med att fixa bostad, skolfrågor, jobbsökning och annat.

Det är ett arbete som förstås kräver resurser. Föreningens medlemmar arbetar ideellt men med pengar från stadsdelsnämnden har en person kunnat anställas som arbetar mer konkret med att lotsa in nyanlända flyktingar, inte bara somaliska, i samhället.

Namnet till trots är Somalia SK inte en etnisk förening. Föreningen är öppen för alla, oavsett ursprung och religion, även om många förstås har bakgrund i Somalia.

En stor andel av invånarna i Bergsjön har invandrarbakgrund. Arbetslösheten är hög och den genomsnittliga livslängden är 9 år lägre än i överklasstadsdelen Hovås.

Göteborg brukar kallas för en av Europas mest segregerade städer. Egentligen är det väl Hovås, snarare än Bergsjön, som är segregerat men däremot är Bergsjön utan tvekan stigmatiserat.

Mohamud Abdalla beskriver mediabilden:

– En småsak i Bergsjön blir till en stor nyhet i media, men om ett mord sker i någon annan mindre svensk stad, pratas det inte lika mycket om det! Det är mycket som är överdrivet.

Han påpekar att det förstås finns problem, som en del gängbråk. Men det är något han, och de flesta andra, aldrig upplever.

– Den som följer media upplever nog det som värre. Folk här är inte rädda. Alla känner alla, fortsätter han.

– Men visst måste man känna sig trygg där man bor.

Mohamud Abdalla tar fram fotbollen igen.

– Det är därför bollen är vårt verktyg! Den är för alla! Oavsett om du är arbetslös, har jobb eller var du kommer ifrån. Vi försöker få med alla i vår verksamhet.

Han lägger ner bollen och funderar en stund.

– Otryggheten beror på arbetslösheten. Det behövs mer lokala jobb, satsa mer på föreningslivet, på de som gör något lokalt, och på till exempel nattvandring!

Somalia SK genomför nattvandringar varje fredag, ibland oftare.

– Det behövs fler vuxna som rör sig i områdena. Vi försöker få ut föräldrar, berättar Yoonis Hassan och påpekar att de har bra kontakt med många av ungdomarna de träffar på.

– Det handlar inte om att vi ska vara poliser, utan om att träffa ungdomar och prata med dem, fyller Mohamud Abdalla i.

Båda menar att Stadsdelsnämnden, trots resursbrist, gör ett bra jobb. Det finns två fritidsgårdar i Bergsjön och många föreningar arrangerar olika sorters aktiviteter. Men även om det också behövs resurser i föreningslivet är läget värre i skolan.

– Och det har inte blivit bättre. Det är alldeles för få lärare. Det behövs fler studiehandledare och här skulle föreningslivet kunna användas! Med mer resurser skulle vi kunna hjälpa fler ungdomar, förklarar Yoonis Hassan.

Så glider samtalet oundvikligen in på värvningarna till Islamiska staten. I media spekuleras det ofta om orsakerna till att ungdomar tar värvning, eller låter sig värvas, till Islamiska staten. Yoonis Hassan menar att det finns många olika bakomliggande faktorer.

– Det är med IS som med gäng. Det hänger ihop med arbetslöshet och skolan. För några blir det en ekonomisk möjlighet och de blir lovade ett bättre liv, säger Yoonis Hassan.

Samtidigt påpekar han att arbetslöshet eller social utsatthet inte ensamt kan förklara varför unga muslimska män, för det rör sig främst om just män, värvas av IS. Yoonis Hassan menar att det ofta rör sig om ren okunskap.

– Det finns de som har jobb och utbildning men som ändå åker dit. De har blivit lurade i tolkningen av koranen. De som propagerar och värvar till IS använder koranen i sin egen tolkning, och vissa ungdomar luras av det.

Det låter simpelt. Kan verkligen ungdomar bli terrorister för att de misstolkat koranen? Yoonis Hassan försöker förklara.

– Jag är muslim, men jag vill inte kalla IS för muslimer, för de vänder koranens ord till sin motsats, säger han och berättar hur grundläggande respekten för medmänniskor är i koranen.

Man behöver inte vara troende för att inse hur religiösa, precis som politiska, texter kan tolkas och misstolkas på olika sätt. Den muslimske författaren och religionshistorikern Reza Aslan påpekar att bibeln användes både av kristna som förespråkade och de som motsatte sig slaveriet i Amerika. Yoonis Hassan fortsätter.

– Den muslim som är ung, och född i Sverige, kan lättare tro på det som IS-förespråkare säger. Många litar kanske mer på sin imam än på sina föräldrar.

Han ger en bild av unga män som får sin världsbild av enskilda imamer, snarare än av föräldrar, skolan eller samhället. En bild av rotlöshet och känslan av att vilja kämpa för något större.

– Det är lätt att dras med, konstaterar Mohamud Abdalla.

Och han har rätt, tänker jag. Människan är en kollektiv varelse. Vi mår bra av att få vara en del av ett kollektiv. Att sträva efter något större tillsammans med andra, om än något så destruktivt som IS krig i Syrien. Ordet ”jihad”, som ofta översätts och används felaktigt som ”heligt krig”, betyder förresten ungefär ”att sträva efter något”.

I dagens kapitalistiska samhälle, byggt på individualism och konkurrens, är det samtidigt svårt att hitta känslan av kollektiv, av att kämpa tillsammans för något större. Om man inte är politiskt engagerad, eller för den delen med i en idrottsförening som till exempel Somalia SK.

En oundviklig fråga är den om föräldrarnas ansvar.

– De flesta föräldrar tar ansvar, men det finns alltid några som inte gör det. Man har ett ansvar för sina egna barn, men också indirekt för andras barn, säger Yoonis Hassan och berättar att många föräldrar framförallt är oroliga.

Så med vetskapen om att värvningarna är ett växande problem, vad kan då göras? Yoonis Hassan tvekar inte om vad första steget är.

– Vi måste prata om frågan! Överallt! På arbetet, i skolan, på bussen, med grannar. Det behövs mer debatt i media, det måste lyftas på alla nivåer. Och det behövs fler vuxna som tar ansvar.

Somalia SK försöker vara ett föredöme. Förutom föreningens ständiga sociala verksamhet planeras ett offentligt möte tillsammans med andra föreningar i staden om frågan. Och de lyfter även frågan på individnivå, bland till exempel nyanlända flyktingar.

– Vi pratar med dem om vilka moskéer de går till eller vilka koranlärare de anlitar.

Samtidigt påpekar Yoonis Hassan att de som värvar och propagerar för IS är mycket få. Jag frågar om han tror att de får betalt, om de till exempel har kopplingar till Saudiarabien.

– Vi kan inte utesluta det, men många drivs själva av den här tron att de hamnar i paradiset. Men de hamnar ju snarare i helvetet…

Kopplingarna till Saudiarabien kan också vara mer indirekta. Wahhabismen, en sekteristisk extremt reaktionär gren av islam som förespråkar en slags medeltida korantolkning, har sitt ursprung i djupt konservativa skikt bland den saudiska överklassen. Globalt sett är ett mycket litet fåtal muslimer anhängare av wahhabismen men den har fått viss spridning tack vare oljepengar.

Kaffet är slut. Klockan börjar redan närma sig halv fem och det är strax dags för första träningen, men inte i idrottshallen här i Bersgsjödalen, utan någon kilometer härifrån, i Bergsjöskolans idrottshall. Det är föreningens P12, pojkar 12, som ska träna och med bilen fullastad med fotbollar, gula västar och koner kör vi den korta vägen dit.

När vi kommer fram till idrottshallen står redan ett tiotal killar utanför. Vi får höra att det är stopp i spårvagnstrafiken och efterhand droppar fler in.

Mohamud Abdalla samlar alla kring sig. Han presenterar den nya tränaren, Nasir.

– Gör som han säger från och med nu, uppmanar han och skämtar om att han själv blivit för gammal och tjock för att leda träningen.

Yoonis Hassan berättar att de alltid är minst tre ledare med på träningarna. Förutom själva fotbollen är den sociala delen viktigast. I gruppen finns både de som är födda i Sverige och de som precis kommit till Sverige. En av de duktigaste killarna har precis kommit som flykting från Syrien.

Jag frågar om de pratar något om IS på träningarna.

– Ja, en del. Vi ställer en del ”kontrollfrågor”, men alla är överens om att det är något dåligt, svarar han och berättar att det också går en del rykten av typen ”någon känner någon som har en bror som…”.

Efter uppvärmning, passningsövningar och en kort träningsmatch är träningen över. Idrottshallens fullbokade schema tillåter ingen övertid.

Yoonis Hassan och Mohamud Abdalla ska nu vidare till träningen med A-laget. Vi bestämmer oss för att mötas senare, utanför en annan idrottshall, eftersom jag, tydligen till skillnad från föreningseldsjälarna, behöver äta.

En pizza på lokala pizzerian och lite dötid senare kommer jag till Sandeklevshallen där Somalia SK ansvarar för den öppna träningen. Fler och fler samlas utanför hallen och Mohamud Abdalla ställer sig i dörren för att kontrollera att alla har inomhusskor. Vem som helst får komma, men man måste uppge ett lag att vara med i, ett sätt att se till att alla är med och spelar.

Iförd full taximundering antecknar Halane Mahamud, som anslutit till kvällens tränarstab, spelare och i vilken ordning lagen ska mötas. Han har haft körningar och ska snart ha körningar igen, men i luckan mellan arbetspassen hjälper han till här.

Under tiden har Yoonis Hassan fått ett telefonsamtal med förklaringen till att spårvagnstrafiken stått still. Någon har kastat sten på en spårvagn och Stadsdelsnämnden vill att någon från Somalia SK går en runda i området. Men det får vänta till senare, när de ska nattvandra som planerat, förklarar Yoonis Hassan.

Sportlovsveckan har precis börjat, vilket betyder att många ungdomar är ute senare på nätterna. Och inte alla sköter sig.

– I julas fick vi gå runt varje kväll för att vissa kastade smällare och sköt raketer, berättar Mohamud Abdalla.

Ännu en gång kommer vi in på mediernas makt och mediebilden av Bergsjön.

– Journalister kan skapa både krig och fred, de påverkar allt i samhället, säger Mohamud Abdalla allvarligt.

– Istället för att snacka dåligt om den här stadsdelen måste vi fråga vad vi kan göra. Kriminalitet är frustration. Frågan är hur vi får bort frustrationen!

Klockan har blivit halv elva och träningen är slut. Vaktmästaren som ska stänga hallen har bjudit oss på kaffe medan vi väntar på att alla ska duscha och byta om.

Yoonis Hassan och Mohamud Abdalla börjar se märkbart trötta ut. Jag frågar vad som är roligast med dessa sena fredagar.

– Att veta att ungdomarna är här och ingen annanstans, och att de respekterar oss, säger Mohamud Abdalla med glimten i ögat.

– Absolut roligast är när tjejlag är med och vinner mot killarna, säger Yoonis Hassan och berättar att trots att det ikväll bara varit killar, ibland också kommer tjejer som vill vara med.

Utanför hallen står några av killarna som spelat och pratar. En av dem, Omar Goled Hannad, berättar vad den öppna träningen betyder.

– Gemenskap, säkerhet, trygghet och att få umgås och skratta, säger han och de andra skrattar lite åt det tillrättalagda svaret, men säger att de håller med.

– Man får träffa på en massa olika människor, fortsätter Omar Goled Hannad, vi känner oss helt enkelt trygga här.

Efter fotografering står vi kvar och pratar en stund medan fler kommer ut från hallen. De frågar vilket tidning jag är ifrån och om vad jag ska skriva om. Att journalister ”åker ut” till förorten för att skriva om sociala problem är inte ovanligt.

– Bara du nu inte skriver att allt är skit i Bergsjön, för det är det inte!

Vi pratar om de problem som trots allt finns, inte bara i Bergsjön utan i hela Sverige, och vad man kan göra åt det. Men jag tar också tillfället i akt och frågar om de har märkt av värvningen till IS.

Meningarna går något isär om hur stort problemet är men de är överens om att de som åker gör fel. Att de blivit lurade.

Det blir en mindre diskussion om varför vissa värvas. Några orsaker återkommer. Arbetslöshet, utanförskap, sökandet efter något att kämpa för och känslan av att inte betyda något här i Sverige.