Avskaffa arbetslinjen – kämpa för rätten till lättja

Med epoken Reinfeldt i graven är det dags att även begrava den så kallade arbetslinjen. Grunden för en arbetsmarknadspolitik som är bra för de många är och måste vara att avskaffa arbetsmarknaden, att avskaffa lönearbetet och befria arbetet från kapitalismens tvång.

I tider av massarbetslöshet och politisk reaktion är det lätt att glömma antikapitalismen. Kampen för arbete åt alla riskerar att dölja motståndet mot lönearbetet som sådant. En klassmedveten arbetarrörelse kämpar inte för rätten att sälja sin arbetskraft, utan kämpar för arbetares möjlighet till drägliga liv under kapitalismen för att klassen ska bli stark nog att avskaffa kapitalismen och lönearbetet.

Utan den senare delen binder vi ris åt egen rygg och gör framtiden till ett evigt springande i lönearbetets själsdödande ekorrhjul.

Regel nummer ett för ökad självkännedom är att spegla sig själv genom andra. Både som individer och som grupp blir vi lätt fångade i den verklighet vi lever i. Vi uppfattar det vi ser omkring oss som det naturliga, trots att både statistiken och våra egna erfarenheter säger oss att det är skadligt. Detta gäller inte minst vår syn på arbete.

Låt oss därför till att börja med spegla vår europeiska fixering kring arbetet genom ögonen på söderhavshövdingen Tuiavii som besökte den europeiska kontinenten strax efter första världskriget. Hövdingen gjorde en rundresa på denna krigshärjade kontinent som den vite mannen (papalagi) hade talat så vitt och brett om.

Tuiavii var inte imponerad av vad han såg. I sin rapport efter hemkomsten tvingades han gång efter annan försäkra sina landsmän att han vittnade sant. Inte minst var Tuiavii frågande inför att varje ”papalagi har ett yrke”. Han försöker förklara för sina lyssnare vad ett yrke är: ”Det är något som man borde ha stor lust till, men som man mestadels har föga lust till. Att ha ett yrke betyder: att alltid göra ett och detsamma.”

Varje nerv hos Tuiavii protesterar mot denna själsdödande monotoni; ”yrket har dömt dem till sömn och död”, ”utplånar livet” och ”suger blodet ur kroppen på henne”.

Hövdingen berättar efter hemkomsten:

”Och därför glöder det ett hat till yrket inom människorna. Alla har de i sina hjärtan liksom ett djur, som hålls fjättrat, som vrenskas och inte kan slippa löst. Och alla mäter sina yrken mot varandra, fulla av avund och missunnsamhet. Man talar om högre och lägre yrken, fast ju alla yrken bara är liksom en halv syssla. Ty människan är inte enbart hand eller enbart fot eller enbart huvud – hon är allt detta i förening. Hand, fot och huvud vill utgöra en gemenskap. När alla lemmar och sinnen samverkar, först då kan människohjärtat känna sund glädje, aldrig när blott en del av människan har liv och alla andra ska ligga döda. Detta gör människan förvirrad, förtvivlad och sjuk.”

Det är befriande ord i en tid som vår. När kärleken till lönearbetet gjorts till dogm och de politiska partierna tävlar om vems arbetslinje som är styvast. När fackföreningsledare skryter över hur de medverkar till att höja produktiviteten och hålla nere lönerna, allt medan rikedomarna samlas på hög i samhällstoppen med lika ackumulerad fattigdom i andra änden.

Det är givetvis inte varken möjligt eller önskvärt att vrida klockan tillbaka till den urkommunism som Tuiavii kom från. Men det är inte bara möjligt utan tvärtom nödvändigt att bryta med den blinda kärlek till lönearbetet som gäller i dagens Sverige och som är det säkraste skyddet för det kapitalistiska systemet.

Frågan om människovärde eller marknadsvärde har varit på tapeten när det gäller vården och skolan. Med rätta reagerar den stora majoriteten människor mot att barn och sjuka förvandlas till varor för storföretag att berika sig på.

Frågan om människovärdet gäller även och inte minst arbetet, eller rättare sagt lönearbetet. Hur kapitalismen tränger ner i det mest grundläggande och det som gjort oss till människor – vår förmåga att gemensamt och organiserat jobba för ett mål som ännu bara finns i fantasin – att denna vår förmåga att arbeta har gjorts till en vara som vi tvingas sälja till den klass om äger de medel vi har att arbeta med.

Det är detta kapitalismens tvång som gör att hundratusentals människor i dagens Sverige förvägras arbete, medan de som har jobb tvingas slita ut kropp och själ för att tillfredsställa ägarnas krav.

Söderhavshövdingen Tuiaviis reaktion inför den omänskliga arbetsmarknaden känner vi nog alla mer eller mindre instinktivt. Det är den ångest som kryper på oss på söndagskvällen, som redan vid middagen knyter sig i maggropen inför ännu en lång arbetsvecka.

Söndagsångesten är inget att skämmas över, det är ett rop från långt ner i vår mänsklighet, det är människan i dig som protesterar mot ett omänskligt system.

Människan vill nämligen inte arbeta åt andra, vi vill arbeta tillsammans med varandra. Det är inte konstigt att ordspråk som att själv är bäste dräng eller att vara sin egen lyckas smed slår an hos oss människor. Helt enkelt därför att vi människor gillar tanken på att slippa vara anställd åt någon annan. Det är inte ett utslag av medfödd egoism eller viljan att äga och kontrollera andra. Det handlar helt enkelt om att vi inte vill arbeta under någon annan. Vi vill inte ha chefer hängandes över oss, kontrollerandes oss. Människan vantrivs i hierarkier.

För kapitalismen är ett system som tvingar nio av tio att arbeta åt andra. Att en av tio kommer undan och istället blir en som låter andra arbeta åt sig och att vi alla har i varje fall den teoretiska möjligheten att bli en sådan, ändrar inte det faktum att kapitalismen bygger på att 90 procent av oss är tvingade att arbeta åt andra istället för tillsammans med andra.

Det är hög tid befria vår vilja att bli vår egen från den kapitalistiska propagandabur som den allt för länge spärrats in i. Viljan att slippa sälja sin arbetskraft åt någon annan är inte ett bevis på att vi alla vill vara kapitalister, utan på att kapitalismen är ett system som förtrampar det mänskliga i oss.

Söndagsångesten är med andra ord ett friskhetstecken, ett försök att rädda oss från något som gör oss sjuka. Det är faktiskt inte bara så att kapitalismen står i vägen för oss som människor, det är även en social ordning som gör oss deprimerade och skadar våra hjärnor.

Om detta är de senaste rönen inom hjärnforskningen överens. För hundratals miljoner år sedan – när våra förfäder ännu var fiskar i haven – fick vi en evolutionär fördel genom att ett centra i vår hjärna utvecklades som heter amygdalan.

När ett rovdjur närmar sig upptäcker amygdalan detta och aktiveras. Stresshormon utsöndras och gör det möjligt för oss att fly från rovdjuret. Arbetsköpare och chefer är i biologisk mening rovdjur, vi reagerar inför dessa som inför en haj eller ett lejon och amygdalan aktiveras.

När amygdalan är aktiverad för länge blir det skadligt. Istället för att göra oss uppmärksamma och handlingskraftiga så blir vi tvärtom avtrubbade och handlingsförlamade. Vi blir helt enkelt deprimerade. I allt för långvarig och nära relation till chefer och arbetsköpare riskerar hjärnan till och med att skadas och krympa.

Söndagsångesten och hatet mot chefen är med andra ord en överlevnadsinstinkt. Det är rätt att hata arbetsköparen och chefen, det visar bara att du är människa.

Amygdalan triggas inte endast om vi själva underordnas någon annan, utan även om vi blir den överordnade. Den triggas både om jag får mer och om jag får mindre än någon annan. Orättvisor och hierarkier gör oss stressade. Vår hjärna är byggd för jämlika relationer.

Det är en anledning till att psykopater är överrepresenterade bland chefer, att ha en störning i empatin är en fördel i ett system som bryter mot det djupt mänskliga. Det är för att fostra empatiskadade människor som överklassen har skapat sina egna skolor med pennalism och systematisk misshandel. För den som har olyckan att födas till psykopat beror det helt på klasstillhörighet om den hamnar i företagsledningar eller på anstalt.

Människan är alltså ett empatiskt och samarbetande djur. Samarbete är den mänskliga artens mest utmärkande drag. Det är förmågan att samarbeta som skiljer oss från andra djur mer än något annat.

När det gäller den mänskliga hjärnans storlek så är forskarna överens om att det bara finns ett samband: storleken på hjärnan och storleken på de sociala enheterna har utvecklats tillsammans.

För att fungera socialt i större grupper har det krävts mer och mer hjärnkapacitet. Att samspela och samarbeta med andra människor är en synnerligen intellektuell verksamhet. Kollektivism kräver intelligens, egoism är intellektuellt förkrympande.

Vi vet alla att arbete tillsammans med andra människor kan vara det bästa. Vi tappar lätt tidsuppfattningen och vi finner enorm tillfredsställelse i att lösa problem, prata ihop oss och skapa tillsammans med jämlikar.

Denna kunskap har sent omsider slagit ner även hos arbetsköpare och chefer. De senaste rönen inom teambuilding och arbetsorganisation försöker utnyttja detta genom att dölja hierarkierna i pratet om platta organisationer eller skicka oss på kurser i gruppdynamik.

Men det är bluff och båg eftersom ägandet och kontrollen över arbetet inte ändras. Det är ytterligare ett sätt att utnyttja det som gör oss mänskliga till att förstärka ett omänskligt system.

Det finaste och djupaste hos oss människor – empati och kamratskap – ska förfulas till ett redskap för utsugning, ska korrumperas och sättas prislapp på. Vår vilja att ställa upp för vår nästa blir ett sätt att pressa ur ännu mer ur vår arbetskraft.

Direktören Jan Carlzon har skrivit en hel bok om att riva pyramiderna därför att detta gör det ännu lättare att utnyttja arbetskraften och i slutändan genererar det ännu mer vinst.

Arbetarrörelsen gör bäst i att undvika den carlzonska fallgropen som har täckts med pseudodemokratiska och new age-entreprenöriella grenar och blad. Det är inte pyramiderna inom arbetsorganisationen vi vill åt, utan det system och den äganderätt som tvingar oss att sälja oss på en arbetsmarknad. Det är den osynliga nåden att få slita ut oss och den stora favören att få välja där val ej finns som är den verkliga förnedringen, som arbetarpoeten Stig Sjödin uttryckta det.

Vi vill åt ett system som gjort arbetsförmedlingen till en slavdrivare som med byråkratisk obeveklighet ska piska oss ut på arbetsmarknadens arena för att slåss med våra likar om att vara herrarna till lags. Vi får gå kurser och lära oss hur vi ska salutera kejsaren och erbjuda våra liv i hopp om att de ska visa tummen upp och vi ska få sälja oss till den som är bered att betala för vår arbetskraft.

Människan är nämligen inte skapt för lönearbete. Vi är betydligt större än så.

Enligt journalisten och författaren Lasse Berg så är människan av naturen lat. I sin bok ”Gryning över Kalahari” följer Berg med bushfolket i den karga och förhållandevis ofruktbara Kalahariöknen. Men inte ens i detta klimat ägnar människorna mer än två-tre timmar om dagen åt det nödvändiga arbetet. Lasse Berg skriver:

”Lättjan är vår arvedel, för det fanns inget viktigare för överlevnaden än att ägna sig åt att stärka solidariteten och kärleken. Och det kräver inte arbete utan prat. Det är till det pratet vi under årmiljoners evolution skaffat oss vår hjärna. För att kunna hålla sams och slippa slåss.”

Som en ren provokation mot arbetshets-arna fastslår Berg att vi ”är gjorda för att ligga på en afrikansk strand och äta skaldjur” i avslappnat samtal med våra nära och kära. Att vässa armbågarna i förhållande till våra medmänniskor och ständigt vara på tå för att sälja oss till någon arbetsköpare må göra oss mer anställningsbara, men det gör oss samtidigt omänskliga.

På första maj 2008 skrev Moderaternas egen Goebbels Per Schlingmann ett debattinlägg i Aftonbladet med rubriken ”I dag hyllar vi arbetet”. Schlingmann har aldrig gjort ett riktigt handtag i hela sitt liv förutom möjligtvis det obligatoriska sommarjobbet på McDonalds en sommar på gymnasiet och som överklassare sedan använder som argument resten av sina liv för att de minsann har känt på den riktiga verkligheten. När en person som Schlingmann hyllar arbetet då gör arbetare bäst i att dra öronen åt sig.

Det skrämmande är att Moderaterna till delar lyckades. Många arbetare röstade på överklassens parti för att de ansåg att detta parti skulle göra det möjligt för arbetaren att sälja sin eller sina barns arbetskraft.

Det är inget nytt att överklassen predikar arbetsmoral för vanligt folk. Det finns nämligen inget som gör en överklassare mer förbannad än att bevittna arbetskraft som de inte kan utnyttja antingen till att anställa eller till att hålla arbetslös för att sätta press på sina anställda.

Att arbetarklassen till stor del faller för arbetskärlekens locktoner är inte heller något nytt. Så brukar det vara i reaktionsperioder. När tilltron hos de många sviktar om att det är möjligt att förändra samhället så krymper perspektiven till nuet och att klara sig för dagen. Bara man har ett jobb och en inkomst så ska nog det hela gå runt och förhoppningsvis blir det lite lättare längre fram. Kanske en resa till solen på semestern.

Så var det även under det sena 1800-talet när revolutionsstormarna från 1830, 1848 och 1871 hade lagt sig. I Frankrike, revolutionens hemland vid den här tiden, gick Paul Lafargue till storms mot den vansinniga förälskelsen till lönearbetet. Med detta syfte skrev Lafargue 1880 stridsskriften ”Rätten till lättja”.

På ett rasande roligt vis sablar Lafargue ner kärleken till arbetet, ”en dödsmärkt lidelse”. Han menade att arbetarklassen måste befria sitt hjärta från den last, som behärskar och förnedrar dess natur. Istället för att kräva rätten till arbete, ”som inte är något annat än rätten till elände”, så måste arbetarklassen ena sig ”för att smida en obeveklig lag som förbjuder varje människa att arbeta mer än tre timmar om dagen”.

Ska frihetssträvandena endast gälla människan som medborgare, ska friheten stanna vid de juridiska och politiska rättigheterna? Eller ska frihetskampen även gälla den skapande människan, producenten, och därmed även omfatta social och ekonomisk frigörelse?

Det är hög tid att föra Lafargues fana vidare. Bejaka din söndagsångest. Odla din ovilja att sälja dig till någon annan. Låt oss tillsammans slå sönder arbetskärlekens själsdödande ekorrhjul och på arbetarklassens högtidsdag första maj istället för att kräva rätten till arbete så kräver vi rätten till lättja.

Eller som Lasse Söderberg skrev 1972 i en liten bekännelse till lättjan:

”Lättjan arbetar inom oss.
Lättjan är produktiv.
Lättjan gläntar på dörren
till ett levande paradis.
Lättjan är naturlig.
Den arbetar utan tvång.
Den väntar gärna.
Den vet sitt pris.”